Publicerad 1913   Lämna synpunkter
BLIDELIG l. BLIDELIGA l. BLIDELIGEN, adv. -ligare.
Ordformer
(blidl- L. Petri 3 Post. 12 b (1555: blijdhligare, komp.). -lig Visb. 1: 47 (1572), Helsingius E 6 b (1587). -liga L. Petri Oec. 41 (1559), Spegel Gl. (1712) m. fl. -ligen Bullernæsius Lögn. 418 (1619), Ekblad (1764) m. fl.)
Etymologi
[fsv. blidhelik, blidhelika, motsv. sv. dial. blidlien, isl. blíðliga, ä. holl. blijdelijk, till BLID]
(†) motsv. BLID 1: mildt, vänligt. En hustru (skall) haffua sin man käär och stella sigh wenligha och blideligha emooth honom. L. Petri Oec. 41 (1559). Konungen motte tala så wehll och blideliga han wille medh almogen, .. thz bleff iu alt illa taget. Svart G. I 119 (1561). Drottningen .. fegnade Olof .. och tog hon emot honom blijdeliga. Reenhielm Olof Tr. 32 (1691). Hwar man swarade han (dvs. riddar Samson) blideligen, och ingen war så fattig at han honom therföre förachtade. Peringskiöld Vilk. 2 (1715). Ekblad (1764).

 

Spalt B 3166 band 4, 1913

Webbansvarig