Publicerad 1913   Lämna synpunkter
BLIANT blian4t, sbst.
Ordformer
Etymologi
[fsv. bliald, blyald, biald, blial, bliant, blyandh, motsv. d. bliald, bliant, isl. bliat, bliaz, mnt. bliant, mht. blialt, bliant, bliat, af ffr. blialt, bliaut, prov. blial, kymr. bliant, mlat. blialdus, bliaudus, bliaus, ett slags klädesplagg, af obekant ursprung]
(fordom) ett slags, ofta med guld genomdraget, dyrbart sidentyg. Petreius Beskr. 1: 31 (1614). Baldakin, Blyant och Syndal bruktes (efter midten af 1200-talet) af Kongliga, Förrstliga och andra höga Personer till kläder. Botin Utk. 388 (1761). Brudefolket och hofvet voro (vid konung Birgers bröllop 1298) klädde uti baldakin och blyant. Fryxell Ber. 2: 70 (1826). En duk af sindal och en af bliant. Ahrenberg Styrk. rätt 53 (1899; nämndt bland medeltida brudgåfvor). — bildl. (Himlen) syns .. sig smykka / .. Med Scarlat och Bliant så tunt som Ägge-Hinna. Spegel Guds verk 151 (1685). — jfr GYLLEN-BLIANT.
Ssg: BLIANT- l. BLIANTS-KORS03~2. Konungens (dvs. K. IX:s) Lifhäst var (i likprocessionen) betäckt med svart sammet och däruppå ett bliantskors. Hallenberg Hist. 1: 322 (1790).

 

Spalt B 3150 band 4, 1913

Webbansvarig