Publicerad 1913   Lämna synpunkter
BLASFEM blasfe4m, äfv. 4m, r. (m. Lindfors (1815), Almqvist (1844), Hahnsson (1884) m. fl.), äfv. n. (Journ. f. litt. o. theat. 1812, nr 291, s. 1); best. -en, ss. n. -et; pl. -er.
Etymologi
[af fr. blasphème, af lat. blasphemia (se BLASFEMI)]
(numera mindre br.) hädelse, blasfemi. Blaspheme. Guds hädelse. Sahlstedt (1769). L. Hammarsköld i Phosph. 1811, s. 343. Er sons mun var full af hädelse mot vår heliga lära; ingen af mörkrets anda ingifven filosof har vågat yttra sådana blasfemer. Rydberg Frib. 191 (1857, 1866).

 

Spalt B 3103 band 4, 1913

Webbansvarig