Publicerad 1913   Lämna synpunkter
BLAR bla4r, m.; best. -en, hvard. o. i vers äfv. blarn (Bellman 5: 305 (1772), Schröderheim Campioalm. 31 (1787), C. F. Dahlgren 3: 57 (1822), Blaren Titelbl. (1884: Blar’n) m. fl.); pl. -ar; i östra Götal. vanl., annars sällan BLARR blar4, m.; best. -en; pl. -ar; ngn gg BLAREN bla4ren, m. Anm. Best. formen blar(r)en uttalas stundom skämts. blare4n; jfr Dalin (1850), Tamm Etym. ordb.
Ordformer
(blar E. Schröderheim (1780-talet) i Sv. mem. o. bref 6: 176 (: blarar, pl.), P. J. Winter (1819) i Skildr. fr. Åbo akad. 35, osv. blarr E. A. Kock i NDA 1907, nr 53 B, s. 1 (rimmande med narr). blaren (obest.) Thorild 3: 163 (1791; 2 ggr), Markalls sömnl. nätter 1: 3 (1820). Anm. Huruvida best. blar(e)n i det ä. spr. motsvaras af obest. blar l. blar(e)n kan ej afgöras)
Etymologi
[möjl. af slav. (polska, tscheck., sloven.) blazen, narr, vare sig gm substitution af r för z l. i följd af felläsning af den på det resp. kortet tryckta benämningen. Formen blaren skulle då vara den ursprungliga, i hvilken man senare uppfattat -en ss. best. art. o. därför ss. obest. form bildat blar. Annorlunda Tamm. Uttalet blare4n i best. form torde bero på anslutning till sv. familjenamn på -e4n, ss. Florén, Rosén o. d.; jfr Tamm]
a) i eg. bem.: figuren på det lägsta kortet i killespelet, föreställande ett grinande narrhufvud; kortet själft; vanl. i best. form. Blaren, den hundsvotten! Bellman 5: 304 (1772). Således har jag aldrig i mitt lif fått berömma Carl den Tolfte för att vara en Hjelte, en halfgud i själens kraft och höghet — utan att straxt den lumpnaste, som hört det, grinat till, styggt som en Blaren. Thorild 3: 163 (1791); jfr b. 49 magistrar, hvaraf 7 frånvarande promoverades af Wallenius i skepnad af en lagerkrönt Blar. P. J. Winter (1819) i Skildr. fr. Åbo akad. 35; jfr b α. Hennes hufvud .. liknar blaren i en killelek. Knorring Cous. 2: 42 (1834). Jag hoppas det bästa, sa’ den som gick i leken och fick blaren. Granlund Ordspr. (c. 1880). Sjelf såg han ut som Blaren i kille. Benedictsson Folkl. 22 (1887). — i bild. Men hon (dvs. Fortuna) smilar så falskt, sticker Blar’n i min hand, som ock grinar emot mig alltjemt. Tollin Dikt. 170 (1844).
b) bildl., om person som i ett l. annat afs. erinrar om blaren.
α) om person som gm sitt utseende påminner om blaren. Om jag nu skulle visa mig i det stora sällskapet, så skulle väl det taga mig för blarn, hoptorkad och förfallen som jag är. E. Schröderheim (1794) i Sv. mem. o. bref 6: 200; jfr a. En holländsk blarr, / En kaxig engelsk snobb, en fin parisisk narr. E. A. Kock i NDA 1907, nr 53 B, s. 1. jfr: Då en utklädd dam kom in i logen och Presidenten Bennett måste maka åt sig, sade R. .. till Drottning Hedvig Elisabeth: se huru blaren stryker för blompottan. J. G. Wahlström i Biogr. lex. 12: 176 (1845).
β) (tillfällig anv.) om person som gm hångrin påminner om blaren. Han (dvs. K. XII) var .. så uppenbart Carl XII helt rent, som ni är en Grinare, en ägta Blaren i förstånd och ärlighet. Thorild 3: 193 (1791).
γ) (tillfällig anv.) om narraktig person. (Markall erhöll rykte som) en kritisk Blaren, eller Banérförare för den smak, som i vitterhet och konst ville använda stångpiskans skönhets-ideal. Markalls sömnl. nätter 1: 3 (1820).
Anm. I st. f. blaren användes stundom skämts. blaskus blas4kus, ngn gg blas3kus2.

 

Spalt B 3101 band 4, 1913

Webbansvarig