Publicerad 1913   Lämna synpunkter
BLANDIG, adj.; adv. -T.
(i Finl., föga br.) till BLANDA, v. 9: oredig, otydlig, oklar, hoprörd; villsam. Juslenius (1745). Blandiga och ombytliga Författningar. A. Chydenius i Skr. af Sällsk. f. allm. medb. kunsk. 1795, s. 105. Vägen var här något blandigare än i går, i ty att den allt som oftast delade sig i tvenne, och vi voro .. nögade att tätt och ofta fråga oss före. Wallin Bref o. dagb. 181 (1849). Hahnsson (1884).

 

Spalt B 3073 band 4, 1913

Webbansvarig