Publicerad 1912   Lämna synpunkter
BJÄLLRA bjäl3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr BJÄLLER.
Etymologi
(mindre br.) gifva bjällerklang ifrån sig, låta höra bjällerklang; äfv. opers. En bjällrande släde, med tvenne karlar uti, anlände til stugan. Cederborgh UvT 3: 18 (1810). Strax efteråt bjällrade det utanför och Stigstasläden höll utanför. Berg Signe Clerck 68 (1898). — särsk.
a) (tillfällig anv.) till BJÄLLRA, sbst. b α. Predikan var som ett bjällrande ljud, / hon hade ej mångt förstått. Tigerschiöld N. dikt. 50 (1891).
b) (tillfällig anv.) till BJÄLLRA, sbst. b β. Gumman (Minerva) har blifvit litet döf af det idkeliga bjellrandet med Sonnetter och Canzonetter. Journ. f. litt. o. theat. 1813, nr 2, s. 2.
Särskilda förbindelser:
BJÄLLRA FRAM 10 4. (tillfällig bildning) fara fram under bjällerklang. En mängd slädfarande, som, med hvita nät fladdrande öfver frustande hästar, bjellrade lustigt fram vägen åt Stallmästargården. Bremer Sysk. 1: 102 (1848).
BJÄLLRA I VÄG 10 0 4. (tillfällig bildning) gifva sig i väg l. fara under bjällerklang. Snön knarrade på förstutrappan och han hörde huru hästarna bjellrade i väg neråt stallet. Fitinghoff Tafl. 18 (1886).

 

Spalt B 2943 band 4, 1912

Webbansvarig