| Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
BJÄLLRA bjäl3ra2 (bje`llra Weste), r. l. f.; best. -an; pl. -or.
liten, klotformig klocka af malm l. annan metall med små ljudöppningar (vanl. smala, hvarandra korsande springor), hos hvilken ljudet framkallas af en i klockans inre liggande lös metallkula (i sht förr äfv. af i klockan hängande kläpp l. kläppar) o. hvilken (ofta i förening med andra dylika klockor, oftast anbragta i rader på remmar, bjällerkransar) användes på häst l. annat dragdjur, spänd(t) för släde, äfv. för vagn med ytterhjulringar af gummi, hästspårvagn l. dylikt tystgående åkdon för att varsko passerande; äfv. (numera bl. ss. ersättning för det ss. dialektiskt kända ”bjälla” med denna bet.) om liten öppen klocka med kläpp, skälla; fordom äfv. om liten klocka af ettdera af de nämnda båda slagen, fäst på dräkt, i sht narrdräkt; jfr BJÄLLA. Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630). Then öfwerste Prästen stegh vp i Sakerstijan .. The andre Präster .. klingade .. medh Cymbaler, Biellror, Skällor och små Skramlor. Schroderus Comenius 643 (1639; t. glöcklein). Rålamb 1: 127 (1690). (På konung Albrekts tid lär) vara inkommit det besynnerliga bruk, at utsira mans-kläder med bjälror, som hängde rundt ikring vid nedra kanten af tröjan. Lagerbring 1 Hist. 3: 575 (1776). Hvars och ens åliggande blifver .. At enligt Kongl. Rescripterne, af den 29 November 1754 samt 8 Januarii 1755, så länge vintren påstår, förse släde-redskapen med bielror. Publ. handl. 11: 547 (1778). Under halsen (på renen) plägar .. hänga en stor metallklocka, jemte åtskilliga smärre bjällror. Stiernstolpe Arndt 3: 171 (1808). Femton bjällror och vår därtill / i korus pinglade som besatta. Fröding Guit. 56 (1891; vid ett slädparti). Melin Dikt. 2: 197 (1904). — jfr BARN-, BOND-, DOM-, FALK-, FOT-, GET-, KYRK-, MALM-, METALL-, NARR-, POST-, SILFVER-, SLÄD-BJÄLLRA m. fl. — särsk.
a) i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt; jfr SKÄLLA, sbst. Man skal ey binda bielror på en skalk, han låther wäll höra sigh huarest han är. Sv. ords. B 5 b (1604). Stoor narr, stoora biällror. Grubb 765 (1665). Det var et annat ljud i bjälran. Dalin Vitt. II. 5: 86 (1738). Ingen af råttorna vill hänga bjellran på katten. Sv. ordspråksb. 47 (1865) [syftar på en bekant fabel om råttan som föreslog att man skulle binda en bjällra på katten, så att råttorna kunde höra när han kom o. i tid fly undan; jfr motsv. uttr. i d., t. o. eng.]. Man hänger inga bjellror på katten. Därs. 60.
b) mer l. mindre bildl. Endast bjellrors klang bland frusna klippor / Harmonin i våra bygder är. Franzén Skald. 1: 78 (1797). Han beundrade menniskosnillet, som satt denna bjällra på den lömska ulfven, hafvet, att det själft skulle varna sina värnlösa offer. Strindberg Hafsb. 185 (1890; om en klockboj; jfr första språkprofvet från Sv. ordspråksb. under a ofvan). — särsk.
α) [efter gr. κύμβαλον (se CYMBAL, anm. 1:o o. 2:o) med motsv. anv.] i uttr. (en ljudande malm eller) en klingande bjällra i 1 Kor. 13: 1 (NT 1526, Bib. 1541) (se nedan) l. i uttr. bildade efter detta bibelställe. Om iach talar medh menniskiors och englas tungor och haffuer icke kärleken är iach worden en liwdhande malm eller en clingande biälra. 1 Kor. 13: 1 (NT 1526; Luther: eyn klingende schelle, gr. κύμβαλον ἀλαλάζον). De stora orden äro blott ljudande malm och de utslitna fraserna klingande bjellror. Prestest. prot. 1844—45, 9: 486.
β) [anv. beror på felaktig etymologisering af SONETT, it. sonetto, hvilket (närmast på grund af fr. sonnette med denna bet.) uppfattats ss. eg. betydande liten klocka, bjällra] i fråga om sonetten. En mängd italieniserande och hispaniserande rimmare .. hafva .. skakat sina bjellror på den tyska parnassen, och först nyligen har deras klockspel något hvilat. V. F. Palmblad i Phosph. 1811, s. 563. Sonnettens bjellra sprucken är, / och bjellkon magistrerar. Tegnér 2: 401 (1814). jfr: Sonnette är en Skälla eller Biälra, som Nathanael Dhvez vthi sin Dictionario thet vthlägger. Arvidi 137 (1651).
c) (föga br.) (individ l. art af) växtsläktet Campanula, blåklocka; jfr BJÄLLA a. Fries Bot. utfl. 2: 102 (1852; angifvet ss. förekommande i Smål.).
-CIKADA~020. zool. benämning på insekten Bocydium tintinnabuliferum. Hos bjällercikadan .. fortsätter den (dvs. halsskölden) upptill i en kort pelare, som ofvan delar sig i fem grenar, af hvilka de fyra .. sluta i bjällerlika uppsvällningar. Stuxberg Djurskisser 2: 66 (1893). —
-KLANG~2. (biälre- Bureus) J. Bureus (1641?) i 3 SAH 23: 364. Genom sta’n en brokig sträcka / far med bjellerklang förbi. Tegnér 2: 28 (1820). En .. gång gick hon och sökte sin ko .., hörde .. bjellerklang (osv.). Wigström Folkdiktn. 2: 97 (1881). Cederschiöld Rytm. trollm. 172 (1905). särsk. till b α. Mina ord begynte strömma, / Fast utan allsköns sammanhang; / Låt vara det var bjellerklang, / Allt nog, hon hörde på, den ömma. C. V. A. Strandberg 3: 313 (1853). Guld och rang är bjällerklang, / Som så mången narr förleder. Topelius Läsn. f. barn 7: 202 (1891). —
-KO~2. (bjällre-) jfr BJÄLL-, SKÄLL-KO. särsk. i bild, om kyrka med (ringande) kyrkklockor. När ”den hvita bjellre-kon” (Tofta kyrka med sin klock-ringning) började besvära honom (dvs. jätten), slungade han i vredesmod från sitt höga berg en stor sten för att krossa kyrkan. Bergman Gotl. skildr. 355 (1882). —
-KRANS~2. krans af bjällror. Vid den lätta fotens språng / klingar gällt bjällerkransen. Andersson Ratnavali 25 (1892). särsk. rem l. dyl. af läder som är besatt med bjällror o. som fästes på hästens seltyg vid körning med släde l. annat åkdon; jfr -REM, -RING. Ränkerna tog han på armen och bjellerkransen och lokan. Runeberg 1: 10 (1832). Norrskensflamman 1907, nr 35, s. 1. —
-KÅPA~20. kåpa besatt med bjällror, narrkåpa. C. v. Zeipel i Poet. kal. 1821, s. 93. Sök redlig vinst, / Drag icke bjellerkåpan på! Rydberg Faust 30 (1878). —
-NÅL~2. (i Dalarna). Kvinnorna (i Leksand) begagna .. hvita halsdukar, som äro löst kastade kring halsen och hopfästade med en s. k. bjällernål af hoplänkade messingslöf. Kôersner Dal. 62 (1885). —
-PRYDD~2, p. adj. Ett bjällerprydt bälte. H. Hildebrand i Sv:s hist. 2: 277 (1905). —
-REM~2. med bjällror besatt rem; jfr -KRANS. DA 1824, nr 160, s. 9. Gotl. alleh. 1904, nr 35, s. 2. —
-SKALL~2. (bjellre- Sturzen-Becker) (föga br.) bjällerklang. En vandrande renhjords bjellreskall. Sturzen-Becker 5: 186 (1862). särsk. till b α. Jag hatar studier allenast i de fall, / Då de förkollra folk och bli ett bjellerskall. C. V. A. Strandberg 2: 364 (1865). —
-STAF~2. med bjällror behängd staf, narrstaf. En narr .. skramlade med bjellerstafven. Bäckström Sång. o. ber. 120 (1876). Heidenstam Folkung. 2: 219 (1907). i bild. Endast ett ögonblick hade prästen skakat gycklets bjällerstaf. Heidenstam Karol. 1: 34 (1897). Hallström Antw. 45 (1899). —
-TYG~2. (numera knappast br.) Unga bonde-pigor ifrån landet .. sirade med åtskilliga bjällertyg, hopsatte af en hop aflånga ihåliga Silfver-Machiner, hvilka klingade, då de rörde sig. Hasselquist Resa 65 (1757; om förh. i Egypten). särsk. om bjällersele. Lind (1749). Sahlstedt (1773). Hahnsson (1884).
B: BJÄLLRE-KLANG, -KLINGANDE, -KO, -SKALL, se A.
Spalt B 2940 band 4, 1912