| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
BIORD bi3~ω2rd (bi`ord Weste), n.; best. -et; pl. =.
— jfr BENÄMNINGS-, BESTÄMNINGS-, BINDE-, EGENSKAPS-, FORTSÄTTNINGS-, FÖRESÄTTNINGS-, MÄRKE-, NÄRME-, OMSTÄNDIGHETS-, SAKNAMNS-, UTROPS-BIORD m. fl.
1) [se BI-, prefix1 1 a] (knappast br.; se dock a o. c) i sht språkv. ord l. uttryck hvilket ss. bestämning lägges l. fogas till ett annat; bestämning, bestämningsord. (Fr.) Adverbe .. et bj-ord vid verbum i språk-konsten. Möller (1745); jfr c. Satsers utbildande genom Biord sker på mångahanda sätt, neml. genom Artikel, Adjektiver, Genitiver, Adverber, samt Preposition med Nomen. Fryxell Sv. spr. 82 (1824). Adverber, då de ingå i ordföljd, kunna stå som biord till verb, adjektiv och adverb. Kræmer Enst. ord 45 (1882). jfr: För .. förhållandet (af öfver- o. underordning) har man plägat använda termerna ”hufvudord” och ”bestämning”. Det sistnämnda uttrycket har emellertid för mången en obehaglig lukt af filosofi, och — ehuru lärarne borde vänja sig därvid — kan man ju skona deras ömtåliga nerver och använda någon annan benämning, t. ex. ”biord”. R. Vallmo i Ped. tidskr. 1902, s. 238. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i ä. t., ä. holl. o. eng.] (numera föga br.) attribut, epitet, tillnamn. Bijordh eller Epitheta. Arvidi 26 (1651). Thet Ordet Jord (kan man) .. flere .. Bijord bijfoga, och kan hon nämpnas then Söte Wäplingsfulla Jord. Dens. 28; jfr b. Ett Comma (är) tiänligit, när wij sättia långe Bijord til ett Ord, såsom: then aldrawijsaste Konung Salomo, en Herre öfwer Israel, hafwer etc. Dens. 213. Serenius (1734; under epithet). Thebæ … Urgammal (stad), redan nämnd af Homerus, med bi-ordet: den hundra-portade. Palmblad Lärob. i geogr. 310 (1851). I Nya verlden (gifver man icke) åt den som bär spår af ärligt arbete .. biordet ”den värste” utan snarare ”den bäste”. Beckman Amer. stud. 1: 97 (1883).
b) [sannol. öfversättning af lat. nomen adjectivum; jfr motsv. anv. i t. o. ä. holl.] om adjektiv. Lind (1749; under beywort). Ett Adjectivum (biord ..). Lindfors Bröder 5 (1806). Bunth Fr. spr. 1—2: 36 (1813). Subjectet i detta Omdöme (dvs. det partikulära) uttryckes genom bi-orden Flera, Några, Vissa, o. s. v. Snellman El.-kurs 2: 57 (1840).
c) [sannol. öfversättning af lat. adverbium; jfr motsv. anv. i dan. o. holl., äfvensom t. nebenwort] (numera mindre br.) om adverb. Adverbium (Biord), är hvarje Partickel, som tillägges andra ord, för att med någon viss omständighet bestämma deras bemärkelse. Svedbom Sv. spr. 115 (1824, 1828). Försök t. sv. spr. 127 (1847). 2 NF (1904).
2) [se BI-, prefix1 2] (numera mindre br.) om relativt mindre viktiga slag af ord l. (numera knappast br.) orddelar: fyllnadsord, hjälpord, småord; partikel. Biord .. äro de, som bemärka Bi-Tankar, och äro således Pronomina Conjunctioner och Præpositioner tillika med bögelseTecknen (Signa Flexionis). Laurel Räfst 23 (1756). Bi-ord (Partiklar). Almqvist Allm. spr. 13 (1829, 1835). (Finska språket har) en egen outtömlig rikedom på bi-ord, .. mjukt och lätt och tillika .. för tillfället bildade. Runeberg E. skr. 1: 342 (1835; sannol. om tillfälligt bildade onomatopoetiska ord, särsk. verb). Biorden äro: artikel, adverb, preposition, konjunktion och interjektion. Dalin (1850). 2 NF (1904). — särsk. (numera knappast br.) om första ssgsled, särsk. prefix; jfr BESTÄMNINGS-ORD 2 a. Ihre Förel. 21 (1745, 1751). Ling Edd. 40 (1820; om första ssgsleden i etterkallt). Några (partiklar) förekomma endast i sammansättningar med andra ord och kallas biord, ss. an, be, bi, er, miss, und m. fl. Strömborg Sv. spr. f. skolungd. 57 (1857). Den sista (ssgs-)delen är det bestämmande i fråga om ordklass, och den enda som i det komponerade tillståndet är underkastad böjning, derföre ofta kallad ”grundord” eller ”hufvudord”, i motsats till ”biord” såsom beteckning af den föregående delen. Rydqvist SSL 5: 42 (1874).
-VIS, adv. (†) adverbiellt. Ord, som stå Oböjda, med Framförsättningsord eller Hufvud-ord, sägas stå Biordsvis (Adverbialiter), t. e. (I) akt, går, fjol, kapp, ägo. Försök t. sv. spr. 60 (1847).
Spalt B 2721 band 4, 1911