| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
BEKLAGLIGHET bekla4glig~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2, r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara beklaglig. Björkman (1889). — särsk. (föga br.) till BEKLAGLIG 5 slutet: ömklighet, jämmerlighet, erbarmlighet. Jag har väl i intet annat (bref) varit så jämrande som i detta .., tag och släng det på elden, så slipper jag att se min beklagelighet. Runeberg (1829) hos Strömborg Runeberg 3: 14.
Spalt B 942 band 3, 1902