| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEFALLANDE befal4ande, i Sveal. äfv. 0302 (befa´llande Weste; befàllande Almqvist), p. pr. (af BEFALLA, v.1) ss. adj. l. med bet. af ett sbst. m.||ig.; adv. =. —
a) som gifver l. utdelar befallningar. Lallerstedt Dygdel. 68 (1746). Nattsamqvämets regent, lagets befallande kung. Tranér Anakr. XXII (1833). — med mer l. mindre substantivisk bet., ofta i motsats till lydande. Det är de befallandes fel um den lydende icke lyder, ty lagen skall utan kruus följas. HSH 1: 38 (i handskrift fr. 1700-talet, anf. ss. yttradt af G. I till hans söner). Väck .. alla Befallande och Lydande, att Christeligen .. bemöta hvarandra. Handb. 1811, s. 45.
b) benägen l. böjd för att befalla, härsklysten, myndig, pockande, despotisk. Vårt Kön (dvs. mankönet), som af naturen är tvärt och befallande. Dalin Arg. 1: 186 (1733, 1754). Befallande och egensinnig var och förblef han (dvs. G. IV A.). Trolle-Wachtmeister 1: 19 (c. 1840). Sinklaire .. är i hög grad myndig och befallande. Odhner G. III 1: 39 (1885). — (†) När .. han hade något at säja öfver dem (som voro ringare), så viste han en .. högdragen befallande anda. Lagerström Bunyan 3: 165 (1744).
c) [jfr fr. une parole commandante, un ton commandant] om persons tal, uppträdande osv.: som innebär en befallning; som vittnar om böjelse att befalla, myndig. Han gjorde en befallande åtbörd. Hela vår Hufvudstad .. ansåg Jeppe med samma befallande mine som en liten gåsse i kolt, när han agar sin trä-häst. Dalin Arg. 2: 282 (1734, 1754). Tilltala någon .. i en befallande ton. Dalin (1850). Befallande väsen. Linder o. Walberg (1862). Aldrig krökte ett skamligt skämt / hans djerfva befallande mun. Heidenstam Vandr. 111 (1888).
d) oeg., om begär, kraf, nödvändighet o. d.: som häftigt l. ovillkorligen kräfver att tillfredsställas l. tillgodoses; tvingande, kategorisk, oafvislig. Vi finna inom oss rådande böjelser, befallande passioner, omvexlande sinnesrörelser. Rosenstein 3: 85 (1787); jfr b. Den förenkling i statsförvaltningen som är en af vår tids mest befallande fordringar. Samtiden 1873, s. 7. Nya uppgifter, som med befallande nödvändighet kräfva lösning. PT 1896, nr 241, s. 3.
2) (numera knappast br.) till BEFALLA, v.1 7: med substantivisk bet.: befälhafvare, officer; i pl.: befäl. De närmaste befallande öfver soldaterne njuta dubbelt upp emot de gemena. Eneman Resa 2: 96 (1712). Antalet på de gemena så vid Land- som Sjö-Armeen är anfört, de högre och lägre befallande äro förbigångne. Lagerbring Hist. 1: 153 (1784).
3) (föga br.) till BEFALLA, v.1 8: som nödvändigt l. ovillkorligen ingifver vördnad, vördnadsbjudande, imponerande, imposant. Hvilken dristig och befallande höjd, i de sällsamma dygder, som prydde våra fäder! Lehnberg i 1 SAH 2: 159 (1787). Denna majestätiska och befallande rytm. Enberg hos Leopold 4: XXXIII (1831). Snart upptäckte han bland de öfrige en lång, befallande figur, ett hufvud högre än de andra. Almqvist Kap. 58 (1838). Hvilken befallande gestalt! Dalin (1850). Den norra fasaden (af Sthms slott) verkar majestätiskt genom sin befallande höjd, sin väldiga utsträckning (m. m.). C. Eichhorn i NF 16: 92 (1891); jfr 4.
4) (†) till BEFALLA, v.1 9: dominerande. (Jag) nedsteg .. från .. (bergets) vidt befallande höjd. Linnerhielm 1 Bref 206 (1795).
Spalt B 618 band 3, 1901