Publicerad 1899   Lämna synpunkter
BARD? sbst.3, anträffadt bl. i pl. -er.
Etymologi
[af mnt. barde, f., bila; jfr ä. d. barde, isl. barða, f., fht. parta, mht. o. t. barte, f. (se Grimm), afl. af t. bart (se föreg.); jfr HILLEBARD; med afs. på bet.-utvecklingen jfr isl. skeggja, skeggøx samt gr. γένυς, kindben, skägg, yxegg, yxa]
(†) stridsyxa. Sönderhugga .. (helgedomens) panelewerk med yxer och barder. Psalt. 74: 6 (1536). (Belisarius o. hans greker skulle) vthaff the Frankers Barder eller bijlar hasteligen blifwa vthrotat. Schroderus J. M. kr. 363 (1620). Peringskiöld Hkr. 1: Tillegn. b 1 a (1697). Långskaftade Barder eller Bardisaner, brukades mycket af Longbarderne, derföre de också deraf fådt namn. Dalin Hist. 1: 263 (1747).
Anm. Ordet synes vara användt om hillebarder i följ. språkprof. (Dalkarlarnas) Krigsrustning och beväpning har fordomdags bestådt i Stål-Bogar och Pilar, samt långa Barder eller Spjut. Tuneld 1: 210 (1773).

 

Spalt B 310 band 2, 1899

Webbansvarig