Publicerad 1898   Lämna synpunkter
BACKIG bak3ig2 (ba`ckig Weste), adj. -are.
Ordformer
(-ug Risingh Landb. 22 (1671), Linné (1734), Nyström (1794) m. fl. -og Lagerström Bunyan 1: 165 (1727))
Etymologi
[afl. af BACKE, sbst.3; jfr BACKOT]
I. rik på backar, full af kullar, kullig, kuperad, ojämn; jfr BACKE 1 o. 2. Backigh, brinckot, Clivosus .. acclivis. Lex. Linc. (1640). Derifrån (dvs. från Östanfors) blef vägen backugare. Linné Ungd. 2: 237 (1734). Landet var .. slätt, dock mera backigt än på (den) andra (skånska) slätten. Dens. Sk. 267 (1751). Vårt backiga Sverge. J. Wallenberg 81 (1769). De något krökta och något backiga gatorna (i Nürnberg). Rydqvist Resa 120 (1838). I England såg jag ganska ofta mycket backiga fält, som utan svårighet plöjdes med ångkraft. I. Hallström i LAHT 1881, s. 205. Danmark är helt och hållet ett lågland, dock på öarna och på Jyllands östkust tämligen backigt. Roth Geogr. 122 (1881, 1886). Backig terräng. Östberg Hjulr. 91 (1897). jfr SMÅ-BACKIG. — (enst. med anstrykning af folkmål) om vattenyta. Är vattennivån starkt sluttande, ”backig”, .. kan en säker styrman gå utför forsen. H. Samzelius i Turistfören. årsskr. 1891, s. 35.
II. [jfr sv. dial. backug (Ihre Dial.-Lex.), backlupen (Rietz)] (numera knappast br.) om häst: fallen för att konstra i backar. Nordforss (1805). Weste (1807). Meurman (1846).

 

Spalt B 31 band 2, 1898

Webbansvarig