Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANMÄRKARE an3~mær2kare, m.||(ig.); best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr t. anmerker]
person som anmärker. — särsk.
1) (numera föga br.) till ANMÄRKA 1: iakttagare, observatör. Serenius (1734, under observant). Biberg 1: 305 (c. 1820). Han var en skarpsinnig anmärkare af personers lynnen och egenheter. Kindblad (1867). Cavallin (1875).
2) (numera mindre br.) till ANMÄRKA 3. Anmärkaren. F. Cederborgh (1816; namn på tidning).
3) till ANMÄRKA 4. Det är icke håg at ge vika som framlyser hos dessa bittra anmärkare. SP 1780, s. 793. En tanklös eller öfvermodig anmärkare är den klandrade svaghetens trognaste bundsförvandt. Rydqvist Tid. 1: 9 (1840). I skolans lärosalar uppträdde han (dvs. biskop Kullberg) icke som den .. missbelåtne anmärkaren. O. E. L. Dahm Årsber. öfv. Kalmar elem.-skol. 18501851, s. 5. Med synnerlig fägnad erkänner jag mig uti en ganska väsendtlig punkt hysa samma öfvertygelse som anmärkaren. Brunius Gotl. k. 3: VII (1866). Småaktig, ofördragsam anmärkare. SAOB (1870). Cavallin (1875).

 

Spalt A 1569 band 2, 1898

Webbansvarig