Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFMATTA a3v~mat2a (a`fmatta Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. afmatte, holl. afmatten, t. abmatten]
— jfr MATTA AF.
1) tr.: (småningom l. i ngn mån) beröfva (ngn l. ngt) krafterna, göra matt l. kraftlös l. mindre kraftig, försvaga.
a) i allm. De ofta återkommande blodstörtningarna hafva mycket afmattat honom. Kongen aff Ungern .. warder sökiandes .. (att) uthmärgla (de svenska provinserna) och sielfwe soldatesquen småningom afmatta. RARP 6: 343 (1658). (De två konungarna) hade affmattat hwar annan medh swåre och långwariga Krijg. Sylvius Er. Ol. 24 (1678). Riket .. (är) af .. långvarige krig afmattat. 2 RARP I. 1: 117 (1719). (Yppigheten) är ett förgift, som afmattar kroppen. Mörk Ad. 2: 62 (1744). Hans af marcher och sjukdomar afmattade här. Ekelund Medelt. 151 (1828, 1834). abs. i p. pr.: Tessin Bref 2: 318 (1755). En afmattande sjukdom. Wallin Rel. 2: 361 (1823, 1827). — med afs. på krafter o. d.: förminska, försvaga. Åldren och .. bekymmer .. hafva .. afmattat mina krafter. Nordberg 1: 183 (1740). (Nöjets) ofta uprepade försmak .. afmattar des styrka. Kellgren i VittAH 4: 17 (1779, 1783). — i p. pf. ss. adj.: försvagad, matt, kraftlös, medtagen. Afmattat ock beklageligt tillstånd. 2 RARP I. 1: 2 (1719). Konungen sönk afmattad tillbaka på sin bädd. Palmblad Nov. 2: 81 (1841). Studier, som han intill lifvets slut med aldrig afmattadt intresse bedref. Nervander Bilder 29 (1887). jfr: Öfvergångsfärger, afmattade dagrar och halfskuggor. Rydberg Rom. d. 168 (1892).
b) med afs. på alstringskraft hos jord, träd osv.: minska fruktbarheten l. bördigheten hos (ngt). Hvarjehanda frugtbärande trän (hafva) af grof kartbark och mossa blifvit afmattade. Lundberg Träg. 92 (1754, 1780). Man (måste) känna i hvad förhållande de odlade växterna mer eller mindre suga och afmatta jorden. Arrhenius Jordbr. 1: 239 (1862).
2) (mindre br.) refl.: (småningom) uttömma sina krafter; tära på sina krafter. Konungar afmatta sig mera än .. andre Menniskior. Ehrenadler 365 (1723). — om krafter: uttömma sig. Låta den vilda kraften afmatta sig under vapen och i krigets faror. Strinnholm Hist. 2: 353 (1836).
3) AFMATTAS i intr. bet.: (småningom l. i ngn mån) förlora krafterna, blifva svag l. kraftlös l. mindre kraftig; försvagas, aftyna. Snille-gåfvorne kunna äfven så väl afmattas och förtvina som kroppskrafterne. Dalin Arg. 2: 31 (1734, 1754). Kroppen, .. hvars verksamhet med åren afmattas. Clewberg i 1 SAH 1: 202 (1786). Redan begynte kriget att afmattas. Carlson Hist. 2: 567 (1856). Efter hand afmattades den (dvs. reduktionen). Läseb. f. folksk. 529 (1892). jfr: Den intellektuela afmattning, som är den .. sorgligaste följden af vårt nuvarande undervisningsväsen. Verdandi 1883, s. 10.
4) (föga br.) intr. = 3. Det inträffar äfven att trädets rötter på djupet möta en sämre grund, och derigenom afmattar trädet i växten. Lundström Trädg. 164 (1852).
Ssgr: AFMATTNINGS-PERIOD310~102. Den svenska skönliteraturen under närvarande afmattningsperiod. Wirsén i Sv. tidskr. 1871, s. 186.
-TILLSTÅND ~20 l. ~02. Kindblad (1867).

 

Spalt A 381 band 1, 1898

Webbansvarig