| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
ÅSKA os3ka2, r. l. f.; best. -an (VarRerV 5 (1538) osv.) ((†) -en Lælius Bünting Res. 2: 22 (1588), Dryselius Måne 389 (1694)); pl. -or.
om (väderfenomen som uppstår till följd av elektriska urladdningar i atmosfären o. yttrar sig ss.) blixtar på himlen följt av (kraftigt) dundrande l. muller (o. mörka moln, regn o. d.), åskväder; särsk. i sådana uttr. som åskan går l. kommer (förr äv. kör); äv. med huvudsaklig tanke antingen på blixtrandet (se a) l. (o. numera ofta) ljudet (se b); jfr DUNDER 1, TOR, sbst.1 1, TORDÖN, TOR-ÅK. Det ser ut att bli åska ikväll. Det är åska i luften. Ett omfattande regnväder med inslag av åska. Jag var ute i båten när åskan kom. Åskan drog undan. Om Sommaren när Åskien buldrer och liunger, säyes at Wädhret ther igenom renses. Berchelt PestOrs. D 6 a (1589). Och kallar gemehne man här i landet när åsken kiörer ΄tordöön΄. SagSed 1954, s. 26 (1693). Öfwer en Siö Yngen benämnd .. pläga sällan någon åskia eller moln för St. Olai tijd gå. UHiärne 2Anl. 71 (1702). I vissa moln uppkommer ett eget elektriskt fenomen, som vi kalla åska. Berzelius Kemi 1: 70 (1808). Luften kännes .. tryckande, såsom före en åskas utbrott. Cavallin o. Lysander 2: 59 (1855). Som liten var jag alltid rädd för åskan. Gustaf-Janson Toffl. 208 (1964). Åska och starka vindar gör att den väldiga skogsbranden fortsätter att sprida sig. AB 3/6 2012, s. 36. — jfr RÖTMÅNADS-, TEATER-ÅSKA m. fl. — särsk.
a) om blixt l. blixtrande; särsk. i förb. med verbet slå (jfr SLÅ, v. I 2 c), särsk. i uttr. åskan slår ned (jfr SLÅ NED 2 b), förr äv. slår in (jfr SLÅ IN 2 b). (Lat.) Fulminat .. (sv.) åsekian slår. VarRerV 5 (1538). Vthi the Trojaniske Hwsgudars Tempel .. slogh åsökian in. Schroderus Liv. 889 (1626). Och tå vpwäcker Hetans strijd medh Kölden Tooråk, medh skräckeligit .. braak. Loghan som tädan vthblixter, kallas åskia. Schroderus Comenius 60 (1639). Åskan är det förfärligaste af alla lufteldar. Bergman Jordkl. 281 (1766). Att åskan inom korrt tid förstört flere kyrkor. JernkA 1826, 1: 341. Det var i söndags kväll som åskan slog ned i skogen i Skephult. BoråsTidn. 11/5 2004, s. 7. — särsk. i jämförelser, ss. beteckning för att ngn blir överraskad l. överrumplad l. att ngt oväntat l. förödande plötsligt inträffar o. d.; i sht förr särsk. i sådana uttr. som (vara l. bli) slagen som av åskan (se SLÅ, v. I 4 e slutet); jfr BLIXT 1 a α. Denna stora händelse hade slagit ned som en åska midt ibland oss, midt i vår resa. Almqvist JK 70 (1835). Så förstod han vad det rörde sig om. Biljetterna verkligen slut?! Han stod som drabbad av åskan. AB 31/7 1949, s. 15.
b) med tanken riktad särskilt (l. enbart) på det ljud som åska frambringar (särsk. i uttrycklig motsättning till blixtrande); särsk. i förb. med sådana verb som bullra (se BULLRA 1) l. dundra (jfr DUNDRA 2 a) l. knalla (se KNALLA, v.1 1 b) l. mullra (jfr MULLRA, v.1 1). Brahe Tideb. 147 (1622). Dundrande åskia. 2Saml. 1: 117 (c. 1669). Om åskan höres först om Wåren med Nordanwäder, betyder sådant en kall Wår och Sommar. Bruno Gumm. 239 (1762). Åskan dånar och regnet nedfaller i störtskurar. GHT 14/6 1864, s. 2. Åskan började mullra på avstånd. Siwertz JoDr. 32 (1928). Åskans knall och blixtens lågor / och stormens brus och havets vågor, / de prisa högt ditt majestät. Ps. 1986, 329: 3. Blixtarna kom tätare och tätare, man hann inte räkna mellan blixt och åska. SundsvT 28/8 2012, s. 6.
c) om åska ss. ett övernaturligt fenomen l. ss. kontrollerad av särskild vädergud o. d.; äv. i anv. utgående från a o. b; jfr d. Stiernhielm Fred. 1 (1649, 1668; i fråga om Jupiter). Men Jofur fann i skyn för godt, / At låta regn och åskor glimma. Bellman (BellmS) 19: 146 (1793). Lapparne hyste fordom den öfvertygelsen att åskan vore en lefvande varelse, som hölle till i molnen. Düben Lappl. 230 (1873). Tor åker på en vagn, dragen af två bockar; ännu heter det i mången trakt af Norden, då man hör åskan eller ”tordönet” rulla, att Tor är ute och åker. SvH 1: 276 (1903). — särsk. ss. hjälpmedel i kamp mot troll; äv. i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt. Thet är itt gammalt ord, Hwar icke woro Thoor och Åsekia, så förgingo trullen werldena. LPetri ChrPred. F 3 a (1561). Et troll som Asökian slogh på Wisingzö. Bureus Suml. 79 (c. 1600). Åskan trodde man endast vara en jakt efter trollen. Eneström Finv. 148 (1910). Om inte åskan vore, fick man ingen frid för småtroll (hotet om straff håller lymlarna i styr). Holm Ordspr. 369 (1964).
d) i bildl. anv., om ngt högljutt l. intensivt l. häftigt l. våldsamt o. d.; särsk. i fråga om dels strid l. krig (särsk. i sådana uttr. som stridens l. krigets åskor), dels sinnesstämning l. känsloyttring (särsk. (med mer l. mindre klar anslutning till c) i sådana uttr. som hämndens l. vredens åskor). Sænder edra .. (tillhörigheter) i tijd föruth, fœr æn oschian kommer; ty nær Ryszen infaller (osv.). BrevStiernhielm 250 (1656). Stridernas åskor tunga ljunga, / Segrarnas hymn de unga sjunga. Böttiger 1: 117 (1832). Framför henne stod Gref Alarik, med tusen åskor i sin blick. Bremer Pres. 386 (1834). Han (grep) genast till sin vredes åskor eller sitt skämts pilar, så ofta han upprördes af världens orättvisa, flärd eller humbug. Cavallin o. Lysander 2: 352 (1877). 1872 års lagtima riksdag, som man trodde skulle nedkalla hämndens åskor öfver den kvarvarande ministären. De Geer Minn. 2: 133 (1892). Att talet mottogs med en åska av applåder. LundagKron. 3: 178 (1955). 1944 när krigets åskor mullrade. AB 4/7 1996, s. 39. — jfr APPLÅD-, BIFALLS-, KANON-, KRIGS-, SALUT-, SKRATT-ÅSKA m. fl.
-BLIXT. (åsk- 1812 osv. åske- 1738–1807. åsko- 1725) blixt i samband med åska; jfr -stråle, -vigg 2 o. åske-bleck. Swedberg Ordab. (1725). Det buller, som åtföljer en åskblixt, är vanligen det som mäst förskräcker den som på nära håll ser och hör åskan. JernkA 1826, 1: 360. —
-BLÅ. som har den mörk- l. gråblå färgnyans som är utmärkande för himlen vid åskväder; jfr -grå. Mot den åskblåa skyn (tecknar sig) en svart ruin, hvilande som en krona öfver bergets panna. NDA 29/12 1869, s. 3. Åskblå ångesthimmel. Fogelqvist Minn. 185 (1930). Slipsen gick i åskblått. Ahlin GillGång 78 (1958). —
-BRAK. (åsk- 1766 osv. åska- 1766. åske- c. 1670–1924 (i vers). åsko- 1739) jfr brak, sbst. 2, o. -dån o. tordöns-brak. Itt hefftigt regn och åskiebrak. Gyllenius Diar. 294 (c. 1670). —
-BULLER. (åsk- 1833 osv. åske- 1585–1773. åsko- c. 1635) jfr buller 1 o. -dån. Mechtight stort åskebuller och regn. Carl IX Cal. 40 (1585). —
-BY. (åsk- 1805 osv. åske- 1790, 1807) vind- l. regnby som medför åska; jfr by, sbst.1 1. Möller (1790). Det var bara en åskby, den drog genast iväg. Höijer Solv. 92 (1954). —
-DAG. dag med åska; jfr -väders-dag. PT 18/9 1847, s. 3. I medeltal belöpa sig 5 åskdagar per år, men deras antal kan variera mellan 0 och 12. Fennia XXXIX. 8: 238 (1917). —
-DIGER. (i sht i mer l. mindre poetisk stil) fylld l. tung av åska; äv. bildl.; jfr diger 3 b (β) o. -fylld, -tung. Tegnér (TegnS) 4: 88 (1824). Sköld-Borgar gick ut i den åskdigra natten, plockade på ängen en härlig blomma och satte den som en spira i barnets hand. Rydberg Gudas. 93 (1887). Jag har verkligen skrifvit mig till ett bättre humör, märker jag, och är icke fullt så åskdiger som när jag började. Fröding 2Brev 1: 161 (1889). —
-DUNDER. (åsk- 1804 osv. åske- 1595–1935. åsko- 1648–1728) dunder från åska (jfr -dundrande, -dån); förr äv. allmännare, liktydigt med: åska l. åskväder (äv. med huvudsaklig tanke på blixt(rande)); äv. i jämförelser l. i bildl. anv.; jfr dunder 1, 2. Then 28 aprilis, bittide vm morgonen, thå klocken hade 3 slaget, kom eth förfärliget storm weder, liungeeldh och åskedunder. 3SthmTb. 1: 308 (1595). At allas glädie-roop brast vth som åskie-dunder. Spegel TPar. 112 (1705). Här uppehölt osz et oförmodeliget åskedunder, med en swart sky och starkt slagrägn. Linné Vg. 9 (1747). Åskedunder 4:de gången upbrände nu flere gårdar. VetAH 1794, s. 203. Din blick är Jofurs blixt, din röst hans åskedunder. Hagberg Shaksp. 6: 214 (1849). Eftersom blixten rör sig med ljusets hastighet (300 000 km/s), syns den innan man hör åskdundret (ljudets hastighet är 0,3 km/s). GbgP 19/8 2018, s. 25. —
-DUNDRANDE. (åsk- 1885 osv. åske- c. 1670. åsko- 1640, 1652) jfr -dunder, -dån. Linc. (1640). Ett sådant åskiedundra[n]de, att thet måtte huar man rädass. Gyllenius Diar. 16 (c. 1670). —
-DÅN. (åsk- 1848 osv. åske- 1762) dån från åska; om det dån som åska utgör; jfr dån, sbst.1 1, o. -brak, -buller, -dunder, -dundrande, -dön, -knall, -muller, -skrall, -skräll, -smäll o. åske-brask. VittArbSamhSthm 2: 79 (1762). Manskapet som just hade somnat, väcktes af det förfärliga åskdånet och regnet. VFl. 1914, s. 59. —
-DÖN. (åsk- 1826 osv. åske- 1676–1751) [fsv. asikkio dyn] (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) åskdån. Meyer Alm. 1676, s. 12. Att under hela tiden ingen enda blixt förmärktes, samt knappt något åskdön. JernkA 1826, 1: 354. —
-ELD. (åsk- 1681 osv. åske- 1690–1789) [fsv. asikkia elder] (numera bl. mera tillf.) om eld till följd av åska (o. blixt); äv. om själva blixten l. blixtrandet; äv. i bildl. anv. Verelius 17 (1681). Jag kallar Åskeeld, all eld som i et ögnablick itändes af sig sjelf, utan luftens tilhjälp, som tränger igenom de hårdaste kroppar med en förundranswärd activité. SvMerc. 1762, s. 393. Vältaligheten ur dygdens mun är en ljungande åskeld, som föröder hela rymden af laster, brott och villor. 2SAH 2: 327 (1802). Där brann en frisk och glupsk åskeld, som hade fått läcker spis att förtära: en gammal torr lada. Moberg Utvandr. 96 (1949). —
-FRONT. särsk. meteorol. kall- l. varmfront med åska. TurÅ 1938, s. 269. Det mullrar hotfullt från den framryckande åskfronten, och ljuset dämpas gradvis över det nyss solbelysta landskapet. Barometern 31/5 2010, s. 15. —
-FULL. (numera bl. tillf.) åskfylld; ofta i jämförelser l. i bildl. anv. Lidner (SVS) 2: 357 (1784). Lik en åskfull, hotande sky, / Ser jag hämden, som ej försonar. Livijn 1: 294 (1822). Hvarest Hannibal med hären låg, / Och med åskfull blick på Roma såg. Nicander Hesp. 98 (1835). En stormig, åskfull höstdag. GbgAB 15/2 1913, s. 3. —
-FYLLD, p. adj. om moln l. luft l. himmel: fylld av åska; äv. dels om tidsperiod som präglas av sådana moln osv., dels i jämförelser l. i bildl. anv.; jfr -diger, -full, -uppfylld. Et åskfyldt moln ner från Hans blickar föll. Lidner (SVS) 3: 101 (1788). Starkodd, mörk som en åskfylld sky. Ling Tirf. 2: 17 (1836). En rägndiger, åskfylld sensommarnatt. Hedenvind-Eriksson EliVåg. 3 (1914). Stora bulliga moln på himlen, mörka och åskfyllda. GbgP 10/8 2001, s. 31. —
-FÅGEL. mytol. om fågel som i nordamerikansk mytologi anses kunna framkalla åska. Reuterskiöld SakrMålt. 32 (1908). Vi ha sett, hurusom solen, den mytiska åskfågeln och wakandahunden, cedern och andra naturföremål .. på sätt och vis förgudades. Söderblom Gudstr. 51 (1914). —
-GUD. gud som styr över åskan; jfr åskare. Stagnelius (SVS) 2: 340 (1821; om Jupiter). En dyrkan af de aflidnes andar och af åsk- och solgudar. Uppl. 1: 217 (1902). Åskguden Tor. SvD 29/3 2007, Kultur s. 2. —
-HIMMEL. himmel med (förebud om) åska; äv. i jämförelser l. i bildl. anv. Hennes ansigte, som i början liknade den molndigraste åskhimmel, klarnade allt mer och mer. DA 9/12 1840, s. 2. Under den politiska åskhimlen. 3SAH LXI. 2: 50 (1950). Foto på vackra prästkragar mot en kolsvart åskhimmel. SundsvT 16/9 2012, s. 26. —
-JÄTTE. mytol. jätte (se d. o. 1) som styr över l. framkallar åska. Från en jätte af detta slag, en orkan- och åskjätte, hafva Loke och hans bröder .. sin börd. Rydberg Myt. 1: 450 (1886). —
-KNALL. (åsk- 1824 osv. åske- 1737–1854) jfr knall, sbst.1 1 b, o. -dån. Åskieknall och blixtrande. Bliberg Acerra 114 (1737). Om 10 secunder förflyta mellan blixten och den derpå följande åskknallen, måste åskmolnet wara 1/3 mil aflägset, o. s. w. Hartman Naturk. 55 (1836). —
-KVAV. i fråga om luft l. väder: kvav i samband med åska l. ss. inför åska. Äfven i går var det åskkvafdt och åskan hördes ett par gånger, ehuru aflägset. SundsvT 7/6 1893, s. 2. —
-LEDARE. (åsk- 1780 osv. åska- 1802) skyddsanordning som vid blixtnedslag leder bort blixten från byggnad o. d. för att förhindra brand (vanl. bestående av en metallstång ss. uppfångare placerad i högt läge o. förbunden med nedledare som sprider den elektriska strömmen ner i marken); äv. i bildl. anv. (särsk. om person); jfr ledare 12 slutet o. -avledare, -skydd. VetAH 1780, s. 113. Det funderas nu starkt på at inrätta en åsk-ledare på Domkyrkan. Porthan BrSamt. 102 (1784). Natten till den 1 augusti, min födelsedag, hade varit ett förfärligt åskväder, och hvad det vill säga förstår man verkligen ej förrän man upplefvat det så här på slätten, i ett lågt hus utan åskledare. Eugen BrevBer. 49 (1887). Han hade naturligtvis första gången haft någon förargelse på sinnet, och så blev jag åskledaren. Lagergren Minn. 1: 358 (1922). jfr horn-, rull-, skiv-åskledare.
Ssgr: åskledar-, äv. åskledare-propp. (förr) om för jordning avsedd anordning utgörande del av åskledare; jfr propp 1 f. Nyström Telef. 16 (1885). En uppfattning om hur starka gårdagens jordströmmar voro kan man få därav att de smälte åskledarpropparna, vilka tåla tvåhundrafemtio milliampère. DN(A) 15/5 1921, s. 1.
-spets. jfr -ledar-stång. PT 15/1 1838, s. 3. På topparne (av fartygsmasterna) äro fästade åskledarespetsar, från dessa går ledningen: genom kopparskenor infällda på akterkant af bramstängerna. Frick o. Trolle 7 (1872).
-spira. (numera bl. tillf.) jfr -ledar-stång. SSkåne 16/9 1880, s. 2. (Det) tyckes .. blifva lika vanligt som af tvifvelaktig nytta att förse hvarje stolpe med en jordledning med åskledarspira. TT 1899, M. s. 61.
-stång. om uppfångare hos åskledare; jfr -ledar-spets, -ledar-spira. Mindre än omkring en fjerdedels qvadrattums tvärskärning bör man ej gifva en åskledarstång och ledning af jern. UB 2: 363 (1873).
-LEDNING. avledning av från blixt utgående elektrisk ström (bort från byggnad o. d.); äv. (o. numera i sht) konkret, om (del av l. system med) åskledare; jfr ledning, sbst.2 2 b. Möller (1790). Faradays experiment .. (har) gifvit upphof till ett system för åskledning, hvilket torde vara det säkraste, som hittills uppfunnits. HärnösP 29/8 1883, s. 4. Att på byggnaderna anbringa en god åskledning. LfF 1912, s. 170. —
-LIK. (åsk- 1794 osv. åske- 1673–1842) jfr lik, adj. 2, o. -liknande. Lucidor (SVS) 360 (1673; uppl. 1997). En åskelik röst. AB 10/6 1842, s. 3. Begyntes kampen. Länge ljöd af vapenbrak / Och stridsrop nejden, åsklikt först, sen mattare. Runeberg (SVS) 6: 236 (1863). —
-LIKNANDE, p. adj. jfr -lik o. åsklig. SDS 1882, nr 227, s. 3. Plötsligt möttes de av ett åskliknande dån och lavinen kom i full fart utför fjället. FaluKurir. 17/2 2016, s. 12. —
-LUFT. (om av kvavhet o. d. kännetecknad) luft (ss.) vid l. inför åska; äv. bildl. Svea 2: 220 (1819). Sjelfva saknaden af en anledning till utbrott öker blott tyngden af den åskluft, som synbart hvilar öfver hans inre. Runeberg (SVS) 7: 197 (c. 1835). 25 grader varmt och tryckande åskluft. BoråsTidn. 9/9 2003, s. 10. —
-LÅGA. (åsk- 1817–1925. åske- 1750) (†) (låga från) blixt. Hela wårt Palats af åskelågor tändes. Kolmodin QvSp. 2: 373 (1750). DN(A) 7/9 1925, s. 6. —
-MATERIA, äv. -MATERIE. (förr) om den säregna materia (se d. o. 1 b δ) som åska (o. blixt) förmodades bestå av; jfr ljungelds-materie. VetAH 1780, s. 103. —
-MOLN. (åsk- 1766 osv. åske- c. 1684–1822) moln som förebådar l. för med sig l. ger upphov till åska; jfr -sky o. dunder-moln, ljungelds-moln, tordöns-moln. Mörka, tunga, upptornande åskmoln. De bortdragande åskmolnen. Ljunggren Alm. 124 (cit. fr. 1684). Då emot middagstiden, et åskemåln upsteg, som såg bistert ut. VetAH 1749, s. 126. Få utanför meteorologkretsar kan uttala ”cumulonimbus”, men det är det vetenskapliga namnet på ett åskmoln som bildas av mäktiga uppvindar. VestmLT 25/3 2019, s. 8. särsk. i jämförelser l. i bildl. anv.; särsk. dels om hotande olycka l. fara, dels i fråga om vredesutbrott l. dåligt humör o. d.; jfr moln 4 (b). Dalin Hist. III. 1: 205 (1761). Det åskmoln, som stod öfwer Protestanterna i Tyskland, hotade äfwen .. Swerige. Ekelund 1FädH II. 1: 144 (1830). Snälla, goa Lasse kan ryta till och bli som ett åskmoln också, tro inget annat. NerAlleh. 14/11 2002, s. 37. —
-MULLER. jfr -dån. Ett doft åskmuller lät en stund på morgonen höra sig, och några regndroppar föllo äfven. PT 19/8 1850, s. 2. —
-NEDSLAG~02 l. ~20. blixtnedslag; jfr nedslag 2 c o. -slag. ÖgSödermAnnBl. 1897, nr 71, s. 2. Skogseldar, som orsakades av åsknedslag, var ett normalt inslag även i urskogens liv. Selander LevLandsk. 119 (1955). —
-NÄSSLA. (åsk- 1781–1916. åska- c. 1550. åske- 1638–1757) [jfr t. donnernessel; med oviss namngivningsgrund] (†) ss. benämning på flera (nässelliknande) örter hörande till familjen Lamiaceae, kransblommiga växter; särsk. om dels vitplister, dels bonässla (se d. o. 2), dels kransborre; jfr -näta. 2LinkBiblH 4: 84 (c. 1550; om vitplister). PhysSH 175 (1781; om kransborre). Auerbach (1916; om bonässla). —
-NÄTA. (åsk- 1790–1885. åske- 1755–1855) (†) om (den till familjen Lamiaceae hörande, nässelliknande) växten Leonurus cardiaca Lin., hjärtstilla; jfr näta, sbst. 2, o. -nässla o. bo-nässla 1. Linné Fl. nr 532 (1755). Leonurus Cardiaca, 3. Åskenäta. VetAH 1774, s. 31. Schulthess (1885). —
-REGN. (åsk- 1787 osv. åske- 1665–1782) regn(väder) i samband med l. med inslag av åska (jfr -skur); förr särsk. i vissa ordspr. l. ordspråksliknande talesätt, med särskild tanke på oberäknelighet o. d. hos sådant väder. Åskerägn och Herregunst falla altijd ojämpnt. Grubb 890 (1665). Landskapet, ännu drypande vått efter åskrägnet. NordRevy 1895, s. 303. —
-RÄDD. rädd för åska. Kullberg Bref 1: 233 (1844). Som tröst för åskrädda sjöfarare kommer lagom till båtlivets säsongsstart goda nyheter från ovan: Nio av tio blixtnedslag sker över land. SvD 2/6 1998, s. 1. —
-RÄDSLA. rädsla för åska; jfr -skräck. Najaden 1/3 1845, s. 3. Jag fick en smula åskrädsla i mig den natten, det kan jag inte förneka, åskan i Hälsingland är förfärlig. TurÅ 1965, s. 26. —
-SALVA. (numera bl. mera tillf.) om följd av l. flera samtidigt ljudande åskknallar; äv. bildl.; jfr salva, sbst.1 2. Till sist spelas ”Die Wacht am Rhein”, hvarefter entusiasmen har nått sin höjdpunkt och jubelropen och applåderna svälla ut till formliga åsksalvor. SundsvT 23/7 1895, s. 3. Inom några minuter rulla de första åsksalfvorna och strax därpå häller regnet ned. Cassel Östas. 39 (1906). —
-SKRALL. (åsk- 1812–1902. åske- 1750) (†) åskskräll; äv. i jämförelser l. i bildl. anv. (Mörkrets furste) talar med en röst, hwarwid Tartaren darrar, / När den, som åske-skrall, ur wida strupan skarrar. Kolmodin QvSp. 2: 275 (1750). Ett starkt åskskrall. Ling Agne 153 (1812). Revuen 1902, nr 26, s. 3. —
-SKRÄCK. jfr -rädsla. Johansson RödaHuv. 1: 171 (1917). Det spelar ingen roll vilket väder det är. Jag mår bra av alla väder. Men när jag var liten hade jag åskskräck. AB 30/10 1999, Hälsa s. 10. —
-SKRÄLL. om skräll (se skräll, sbst.1 1) från åska; om den skräll som åska utgör; jfr -dån, -skrall o. tordöns-skräll. De trenne äfventyrarne hoppade i farkosten, vid det att en förfärlig åskskräll dånade öfver dem, och en strid regnskur nedstörtade öfver seglen. NFreja 1840, nr 92, s. 3. —
-SKUR. regnskur i samband med l. med inslag av åska; jfr -regn. Ett stråk med kraftiga åskskurar drar in från väster. I Campeche-viken börjar vätan med åsk-skurar och väder-hvirflar i Apr. eller Maj några veckor. Bergman Jordkl. 2: 144 (1774). —
-SKY. (åsk- 1848 osv. åske- 1749–1792) (numera bl. ngn gg) åskmoln; jfr sky, sbst.1 1, o. ljungelds-sky, tordöns-sky. Lind 1: 1810 (1749). Havet i dess uppror, i storm och mörker, då vågorna gingo mörka av åskskyarna där ovan. Castrén Schildt 36 (1927). —
-SKYDD. skydd(sanordning) mot åska; jfr skydd 2 b o. -ledare. Taggtråd öfverst å (el)stolparna såsom åskskydd för linien förekommer ännu här och där. TT 1899, M. s. 61. —
-SLAG. (åsk- 1780 osv. åska- 1747. åske- c. 1580–1854. åsko- 1538–1729) om enskild urladdning av åska; särsk. dels med tanke på ljudet: åskknall l. åskdån, dels (o. numera vanl.) om blixtnedslag; äv. bildl. (se slutet); jfr slag, sbst.1 3 h α, o. -nedslag. VarRerV 3 (1538). Ehuru wel elden wed sådana tillfällen gemenligen plägar uptändas der åskioslaget träffar. KulturbVg. 2: 195 (1728). Hvarvid ett matt åskslag höres och en blixt tänder en låga. Granberg Dram. 144 (1811). Mot åskslagen har menniskan uppfunnit ett verksamt skydd i åskledaren. Timberg Meteor. 168 (1908). särsk. i jämförelser l. i bildl. anv.; särsk. dels om ngt våldsamt l. intensivt, dels om ngt hastigt l. plötsligt l. oväntat (o. omskakande), särsk. i sådana uttr. som (komma som) ett åskslag från klar himmel (se himmel 1 i β); jfr åska a slutet. Stiernhielm Jub. 118 (1644, 1668). Åskeslag af vrede eller förbittring. 1SAH 1: 221 (1786, 1801). Det sorgliga budet att mamma lämnat oss kom som ett åskslag. Lundgren Res. 120 (1846). —
-SLAGEN, p. adj. (åsk- 1832 osv. åske- 1716–c. 1755. åsko- 1640, 1652) träffad av blixten; jfr slå, v. I 2 c β. Linc. (1640). En av ekarna (är) åskslagen och ihålig med ett kryphål vid marken. Palm Kvinn. 112 (1919). —
-STEN. (åsk- 1852 osv. åske- 1795–1814) (enl. ä. föreställning) åskvigg (se d. o. 1); jfr blixt-sten, tordöns-sten. Holmberg 1: 896 (1795). När blixten slår ned, sker det enligt .. (folktron) i formen av en nedslungad sten: åskstenen. Hembygden(Hfors) 1913, s. 17. —
-STRÅLE. (åsk- 1780 osv. åske- 1791–1807) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) blixt; äv. i bildl. anv., särsk. i fråga om yttring av ilska l. vrede o. d.; jfr stråle 2 a α o. -blixt o. åske-bleck. VetAH 1780, s. 113. Hans blickar slungade åskstrålar mot främlingen. Mellin Nov. 3: 276 (1841, 1867). Då .. en åskstråle fräser ner från himlen. TurÅ 1938, s. 240. —
-TUNG. om moln l. luft l. himmel: tung (se d. o. 3 g) av l. ss. av åska; äv. dels om tidsperiod som präglas av sådana moln osv., dels i bildl. anv.; jfr -diger. Bremer Brev 2: 395 (1844). Åsktung stämning kris väntas. AB(A) 1/2 1941, s. 6 (rubrik). Å, de där kvava och åsktunga juli- och augustidagarna! Siwertz Förtr. 43 (1945). Det var varmt i dag, åsktungt i luften. Gustaf-Janson Kiv. 8 (1971). Åsktunga skyar förvarnade om annalkande oväder. SvD 6/7 2001, s. 14. —
-UPPFYLLD~02 l. ~20, p. adj. (numera bl. tillf.) åskfylld; äv. bildl. Lidner (SVS) 3: 241 (1791). Hvad var det för ett moln, som kring hans panna / I natt sin åskuppfyllda skymning drog? Nybom SDikt. 1: 70 (1838, 1880). Skummande vågor mot den åskuppfyllda skyn. BEMalmström 7: 309 (1856). —
-VAGN. mytol. om den vagn som åskguden Tor anses köra o. som därigm framkallar åskans dån. Ling Kärl. 19 (1816). Thor! låt din åskvagn / På nytt förfärligt genombraka skyn! Stagnelius (SVS) 4: 95 (c. 1818). —
-VIGG, äv. -VIGGE. (åsk- 1730 osv. åske- 1640–1818. åsko- 1727)
1) om i jorden anträffat forntida stenredskap (i sht yxa l. spets) som enl. folktron hade fallit ned från himlen gm blixtnedslag o. ansågs ha magiska egenskaper; jfr 2 o. vigg, sbst.2 3, o. -sten o. dunder-kil, tors-kil, tors-vigg. Utur jorden uppå åkrar, och serdeles uti gamla Ettebackar, upgräfwes understundom ett slags hårda, trubbiga eller uddhwasza, och som wiggar, hambrar, yxor samt knifwar skapte flintstenar, den gemene man dunder-stenar, åsk- och Thor-wiggar kallar. Bromell Berg. 43 (1730). Kunde man anskaffa en ”åskvigge” (flintyxa) (att lägga på vörtkarets botten) hade man vunnit absolut säkerhet för att trollen inte skulle kunna suga musten ur vörten. Celander NordJul 1: 20 (1928).
2) blixt; särsk. med tanke på ljusskenets utseende (ofta uppfattat l. återgivet ss. en sicksackformad strimma l. stråle); förr äv. (i fråga om blixtens nedslående) utan klar avgränsning från 1; äv. i jämförelser l. i bildl. anv.; jfr vigg, sbst.2 4, o. -blixt o. dunder-kil, dunder-vigg, ljungelds-vigg, tordöns-vigg, tors-kil, tors-vigg. Himmelsguden Jupiter avbildas ofta med en åskvigg i handen. (Lat.) fulmen .. (sv.) Åskeslagh, åskewigge. Linc. Ii 5 a (1640). På hans tinning en åder, som har fullkomligt skapnaden af en åskvigg. Bremer Grann. 1: 213 (1837). En furste, hvars fortsatta välde blottställde sjelfva thronen för det skockade missnöjets åskviggar. Crusenstolpe Mor. 6: 243 (1844). Nyheten om konungens förestående afresa hade slagit ned som en åskvigg. Topelius Vint. I. 1: 165 (1863, 1880). Ett kraftigt, vanligen kroklinigt, ofta förgrenadt, ljusband – den s. k. åskviggen eller åskstrålen. Moll Fys. 3: 40 (1899). —
-VÄDER. (åsk- 1774 osv. åske- 1746–1787. åsko- 1680) väderlek som utgörs l. kännetecknas av åska; åskigt väder; särsk. (o. i sht) i individuell anv., om enskilt fall av sådant väder; äv. bildl.; jfr väder, sbst.1 (1,) 6, o. dunder-väder, tordöns-väder. Häftigt, kraftigt, våldsamt åskväder. Augustus förminskar allareda Wärman, doch är ännu til Skörden en tämmeligh Wäderleek, men emoot Endan blifwer ther på Omskifte, medh Töcknugh Regn-Lufft och Åskio-Wäder. Voigt Alm. 1680, s. B 2 a. Under åskwäder faller starkt regn eller hagel. Berlin Lrb. 108 (1852). Mitt lif i hemmet hade .. icke varit annat än en solskensdröm med dig (mamma) och ett åskväder med pappa. Roos OsynlVäg. 341 (1903). Regnet störtade ner .. Ett åskväder går förbi, sen är det åter svalt och friskt. Siwertz JoDr. 34 (1928). jfr virvel-, värme-åskväder.
Ssgr: åskväders-, äv. åskväder-dag. jfr åsk-dag. Bremer NVerld. 2: 389 (1853). Det var en kvalmig, het dag i slutet av augusti, en typisk åskvädersdag. YstadAlleh. 20/7 2016, s. A22.
-stämning. (hotande) stämning (ss.) inför åskväder; jfr oväders-stämning. Sekelslutets åskvädersstämning. OoB 1898, s. 209.
B (†): ÅSKA-BRAK, -LEDARE, -NÄSSLA, -SLAG, se A.
C (†): ÅSKE-AVLEDARE, se A. —
-BLECK l. -BLEK. (ljussken från) blixt; blixtrande; jfr blek, sbst.1 1, o. åsk-blixt. (Sv.) Åskiebleck, blixande, (lat.) fulgur, fulguratio. Schroderus Comenius A 7 b (1641). Salberg Gr. 72 (1696). —
-BLIXT, -BRAK, se A. —
-BRASK. (åske- 1620. åsko- 1615–1652) (†) åskdån; jfr brask, sbst.1 1. Phrygius FormHonMatr. E 2 b (1615). Här hördes icke thet gräseliga Åskebrasket. Phrygius Föret. 21 (1620). Wollimhaus Ind. (1652). —
-BULLER, -BY, -DUNDER, -DUNDRANDE, -DÅN, -DÖN, -ELD, -KNALL, -LIK, -LÅGA, -MOLN, -NÄSSLA, -NÄTA, -REGN, -SKRALL, -SKY, -SLAG, -SLAGEN, -SMÄLL, -STEN, -STRÅLE, -VIGG, -VÄDER, se A.
D (†): ÅSKO-BLIXT, -BRAK, se A. —
-BRASK, se B. —
-BULLER, -DUNDER, -DUNDRANDE, -SLAG, -SLAGEN, -VIGG, -VÄDER, se A.
ÅSKIG, adj. som medför l. innebär l. kännetecknas av (mycket) åska l. hot om åska; särsk. om (tidsperiod med tanke på) väderlek. Åskigt nordanväder. Celsius GVasa 88 (1774). Att .. resorna skedde under åskig väderlek. SDS 1895, nr 10, s. 3. Det var en varm september med åskig luft. BonnierMH 1920, 2: 15. Bara inte sommaren .. blev åskig så. Carlsson Hel 40 (1953). —
ÅSKLIG, adj. (numera föga br.) om ljud o. d.: åskliknande. (Tjuren) utstöter ett hest, åskligt råmande, och rusar .. i full fart på sin motståndare. DA 14/11 1842, s. 3. Ropen .. höjde sig åskligt dånande mot skyn. Ramsay Barnaår 6: 225 (1905). DN 5/11 1976, På stan s. 32.
Spalt Å 230 band 38, 2021