Publicerad 1949   Lämna synpunkter
O- ω3~ resp. ω- l. ω1– l. (vid emfatiskt uttal) ω4~ (se anm. nedan), förr äv. U- l. UN- l. Å-, prefix. Anm. Prefixet uppbär i regel huvudaccenten. Vissa ord, i sht med -lig l. -ligen avledda adj. resp. adv., ha dock fakultativt huvudtonen på senare ssgsleden, t. ex. OAKTAT3~20, ngn gg äv. 040, OBESKRIVLIG3~020, äv. 1040, OMEDELBARLIG(EN)3~0020(0), ngn gg äv. 100400, OMÖJLIG3~20, äv. 040, ORIMLIG3~20, äv. 040, OSÄGLIG3~20, äv. 040, OTROLIG3~20, äv. 040, OUPPHÖRLIG3~020, äv. 1040, OVILLKORLIG3~020, äv. 1040, OÄNDLIG040, äv. 3~20, m. fl. (se vidare de enskilda orden). Vissa hithörande ord, i sht med -lig l. -ligen avledda adj. resp. adv., kunna vid emfatiskt uttal få huvudaccent på såväl prefixet som senare ssgsleden, t. ex. OAVBRUTEN3~020, äv. 4~040 l. 32~40, OMEDELBARLIG(EN) (se ovan), äv. 4~0040(0) l. 320~40(0), OUPPHÖRLIG (se ovan), äv. 4~040 l. 32~40, OVILLKORLIG (se ovan), äv. 4~040 l. 32~40. Jfr Kock Akc. 2: 58 ff., 72, 214 ff. (1884), Noreen VS 2: 354 ff. (1910).
Etymologi
[fsv. o-, u-, motsv. d. u- (fd. u-, o-), nor. u- (fnor. ú-, ó-), isl. ó- (ú-), got. un-, fsax. o. mnt. un-, mnl. (o. holl.) on-, fht. (o. t.) un-, feng. (o. eng.) un-; av urgerm. un-, av ieur. n- (som bl. a. föreligger i lat. in- (se IN-, prefix2), gr. -, ἀν-, sanskr. a-, an-), i avljudsförh. till ieur. ne (se NEJ). Många av de i sv. förekommande ssgrna med O- äro lånade från l. bildade efter motsv. ord i mnt. l. t.; vissa av dessa ssgr innehålla en efterled som (i motsv. bet.) icke anträffats i sv. ss. självständigt ord]
1) med nekande innebörd, för att beteckna den kontradiktoriska l. konträra motsatsen till det som efterleden uttrycker; ofta liktydigt med: icke(-); t. ex. OACCENTUERAD, OADEL, OAKADEMISK, OAKTANDE, OAKTSAM, OANGENÄM, OARTIG, OAVBRUTEN, OBEHAG, OBEHÅRAD, ODUGLIG, OFRED, OFRUKTBAR, OFULLBORDAD, OFULLBORDAN, OFÄRG, OFÖRSEENDES, OHÅLLBAR, OHÄLSA, OHÖVISK, OKONSTNÄRLIG, OLYCKA, OMISTANDE, OMODERN, ONÅD, O-SJÄLVSTÄNDIG, OSVENSK, OVARSAM, OVÄRKSAM, O-ÄVEN m. fl. — Anm. 1:o Så gott som varje p. pf. kan sammansättas med O-; de mera tillf. brukade ssgrna av denna typ användas i sht i förb. med adv. ännu l. hittills o. dyl. l. ss. predikativ l. predikativt attribut vid sådana verb som förbliva l. lämna l. låta vara l. ligga o. d. 2:o I starkt bygdemålsfärgat spr. förekommer i vissa trakter (t. ex. Norrl., Dalarna) konstr. med sup. prefigerat med O-, motsv. en konstr. med ifrågavarande sup. o. annan (sats)negation, t. ex. inte; jfr Rosell Prefix. 1: 29 ff. (1942). Den dagen hade hon givit mer än annars, om Mats någonsin hade okommit till gården. Väring Frost. 253 (1926). 3:o Åtskilliga hithörande adj., i sht sådana på -lig, torde vara bildade direkt av ett verb l. verbalt uttr. utan förmedling av ngt med efterleden identiskt, ss. självständigt ord förekommande adj., t. ex. OEFTERHÄRMLIG, O-FRÅNKOMLIG, ONEKLIG m. fl.; jfr Noreen VS 5: 564 f. (1908). 4:o Åtskilliga hithörande (participiella) adj. förekomma ofta (l. nästan uteslutande) tillsammans med annan negation (icke, inte, ej), varvid negationen o. prefixet O- tillsammans ofta äro till betydelsen likvärdiga med ett förstärkande adv.: ganska l. tämligen o. d., t. ex. icke oansenlig, ej obetydlig, inte oäven o. d.; jfr ICKE e, EJ, adv. 1 a β.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nor., isl., mnt. o. t.; jfr anm. nedan] med mer l. mindre utpräglat pejorativ innebörd, för att beteckna ngt abnormt (o. övernaturligt l. farligt l. förnuftsvidrigt) l. ngt ofördelaktigt l. olyckligt l. olycksbringande l. mindervärdigt l. dåligt o. d.; nästan bl. i ssgr med sbst.; t. ex. OART, OBÖN, ODJUR, OFRUKT, OFRÖ, sbst., OFÅGEL, OFÄRD, OGRÄS, OGÄRNING, OLÄGE, OMÄNNISKA, ONAMN, OSÅR, OTYG, OVÄTTE m. fl. — Anm. Anv., som är utvecklad ur 1, torde väsentligen bero på följande omständigheter. Prefixet negerar stundom en pregnant bet. hos efterleden, varigm O- förefaller att ha pejorativ innebörd, då det prefigerade ordet ställes i relation till det oprefigerade i indifferent bet.; jfr OART, OMAN, OMÅTT m. fl. (jfr Rosell Prefix. 1: 154 ff., 167 f., 183 ff. (1942)). Ss. specialfall härav kunna sådana fall betraktas, där prefixet använts för att beteckna ngt som rätteligen icke kan benämnas med det ord som efterleden utgör, utan som innebär en modifikation av dettas begrepp i riktning mot det onormala l. abnorma; jfr ODJUR, OFÅGEL m. fl. (jfr Rosell Prefix. 1: 122 ff., 166, 175 ff. (1942)). Ss. en bidragande orsak kan slutligen äv. anföras att med O- prefigerade ord, vilkas efterleder ha hedrande l. berömmande innebörd, äro i antal överlägsna sådana, vilkas efterleder ha indifferent l. nedsättande bet., varigm föreställningen, att prefixet hade pejorativ innebörd, lätt kunnat uppkomma (jfr Rosell Prefix. 1: 60, 81 f. (1942)).
3) [jfr motsv. anv. i sv. o. nor. dial., ävensom i t.; anv. utgår delvis från sådana (i anm. under 2 omnämnda) fall där prefixet använts för att beteckna ngt onormalt l. abnormt; i vissa hithörande ord (t. ex. OMYCKEN) har prefixet (med anslutning till O-) utvecklats ur fsv. of- (se OF-); delvis torde äv. mekanisk överföring av prefixet från andra med O- (i bet. 1) prefigerade ord med besläktad bet. ha ägt rum (jfr anm. nedan); se närmare under de enskilda orden] med förstärkande innebörd, stundom liktydigt med: mycket l. synnerligen o. d.; t. ex. OANSENLIG (i bet. 4), OGALEN, OGRÄSLIG, OHERRANS, OHISKLIG, OMYCKEN m. fl. — Anm. På grund av osäkerhet vid användningen av flera negationer i samma sats o. gm association med andra med O- prefigerade ord med besläktad bet. förekommer stundom prefixet i pleonastisk anv. [jfr motsv. anv. i d., nor., mnt. o. t.; se närmare ANF 29: 138 ff. (1913), ävensom SoS 1906, s. 177 ff.], t. ex. OFREDAD (se OFREDA 2 anm.), OFÖRMÄTEN, OFÖRVÄGEN, OSKÄRAD, OSPAR, OSPARD m. fl.
Sammansättningar (i allm. till 1). Anm. 1:o Ssgrna anföras nedan på sin alfabetiska plats. Av mera tillfälliga ssgr (i sht sådana med ett p. pf. ss. efterled) medtages endast ett urval. 2:o Bland ssgrna upptagas av praktiska skäl äv. sådana ord som icke äro i egentlig mening sammansatta av prefixet O- o. en senare led, utan äro bildade direkt till ett verb (se O- 1 anm. 3:o). 3:o Ssgrna motsvaras, förutom av direkta motsvarigheter i dan. o. nor., ofta av t. ssgr med un-, eng. ssgr med un-, fr. o. lat. ssgr med in- (im-). Endast i ett mindre antal fall anföras dessa motsvarigheter nedan.

 

Spalt O 4 band 18, 1949

Webbansvarig