Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIKTA svik3ta2, v.1 -ade (Lucidor (SVS) 234 (1672: swiktar, pr.) osv.) ((†) ipf. -te Columbus (SVS) 1: 79 (1674)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -NING.
Ordformer
(swijgt- 1572. svikt- (su-, -icht-, -ickt-, -igt-) 1627 (: suichta) osv.)
Etymologi
[jfr fd. swichtæ, böja, ä. d. suæcte, om båt: ge efter, kränga (d. svigte), nor. svikte; ordet representerar sannol. ett sammanfall mellan en inhemsk bildning till den avljudande verbstam som föreligger i fsv. svigha, böja sig (se SVIGA, v.1) o. det från lt. lånade swichten, ge efter, bringa till ro, stilla, motsv. mnl. zwichten, dets. (nl. zwichten), sammanställt med mht. swiften, tysta, dämpa, fht. giswiftōn, bli tyst. — Jfr SVIKT, sbst.1]
I. intr.
1) om ngt långsträckt som har elasticitet o. är stillastående l. har en fästpunkt i ena ändan l. båda ändarna (äv. om person, se särsk. a): under inverkan av stöt l. tryck böja sig l. ge efter (o. därefter (sträva att) återta utgångsställningen), fjädra (se d. o. II 2); äv.: på sådant sätt röra sig fram o. tillbaka; svaja, vaja, gunga, vackla; äv. övergående till att beteckna att ngt vid sådan böjning börjar l. är nära l. hotar att ge vika l. brista o. d. Vi gick utför den sviktande landgången. Vandringen gick över sviktande myrmarker. Schroderus Comenius Reg. e 4 a (1639). De täcka Nereider gungade på watnets makeligen swigtande Fält. Tessin Skr. 14 (1757). Nu rider rike / Ring öfver Bifrost, / svigtar för bördan / bågiga bron. Tegnér (TegnS) 4: 125 (1821). Kokospalmernas veka bladkronor sviktade för vinden så långt ögat nådde. Lilliehöök Bernatzik Söderh. 10 (1935). Han lät .. (batongen) svikta i handen. Nilsson BombiNick 175 (1946). Efter kom två unga män som bar ett sviktande bambuspö över axlarna. Edqvist Skugg. 271 (1958). Den halvruttna bryggan sviktade oroväckande. SvOrdb. (1986). — särsk.
a) i fråga om person (jfr b) l. djur, för att beteckna att ngn kroppsligt börjar l. är nära osv. att falla samman l. att knäna börjar osv. vika sig l. en kroppsdel hotar att sluta fungera o. d. under en börda l. ansträngning l. av trötthet; äv. med subj. betecknande ngns knä(n) l. ben. DrSimon 2 (1627). Nästan utan att svigta stod hon upprätt för första gången på fjorton dagar. Knorring Cous. 3: 101 (1834). En högre rodnad flög på Döbelns kinder, / Och upp han sprang, fast svigtande och svag. Runeberg (SVS) V. 1: 122 (1848). I den trolska trakten kring Lac Leman (dvs. Genèvesjön), der man .. bland vingårdarna svigtar under sydländsk sommarhetta. Bergström LittNat. 84 (1889). Timme efter timme arbetade vi oss fram, medan svetten lackade och benen sviktade. Mohn Afghan. 108 (1930). På sviktande knän tog Lovisa sig utför trapporna. Siwertz Fribilj. 11 (1943).
b) om person (jfr a): fjädrande (se FJÄDRA II 3) böja sig i knäna; äv. (o. i sht) i p. pr., om steg l. gång: fjädrande (se FJÄDRA II 3 slutet). Ahrenberg Haap. 28 (1893). I gången finns det fjädrande sviktning. Fjelner TypTank. 27 (1927). Rosen InshAllah 28 (1935; i p. pr., om gång). Nigsittande med armarna sträckta framåt (för balans); sviktning samt därefter mycket långsam knästräckning. IdrIMar. 1935, s. 47. Gå med sviktande steg. SvOrdb. (1986).
c) liktydigt med: digna (se d. o. 4). Svikta av l. under (förr äv. för) ngt (jfr e), digna av l. under ngt. Jag ser .. med hemligt nöje våra Boklådor nu mindre än förr svigta af Tyska skrifter i Prediko ämnen. SvMag. 1766, s. 182. Bondens svigtande Julbord. 2GbgVSH 3: 28 (1819). Skulle likväl en skog hafva stått längre (än 10 år) i så slutet stånd, att stammarne blifvit mycket smala och svigtande för sin egen tyngd .. så (osv.). Ström Skogsh. 156 (1846). I grupp II, göddjur, funnos 100 af fett och välmåga svigtande djur utställda. TT 1871, s. 250. Jafas apelsiner, ovala till formen, voro ovanligt stora. Träden bokstavligen sviktade under sin börda. Lagergren Minn. 5: 182 (1926).
d) i utvidgad anv., om ngt sakligt.
α) (numera föga br.) ge efter (se GIVA EFTER 3 c). Denna form (som är tjockast på mitten) är isynnerhet passande för smala punsar, emedan den förhindrar verktyget att svigta. Eneberg Karmarsch 2: 473 (1861). Hvilken skall, / Om rigeln svigtar blifva Proitosportens värn. Alexanderson Sept. 25 (1868). Rörelsen (dvs. ”batterande” i fäktning) försiggår från vapnets spets utefter hela dess klinga och hejdas hastigt, hvarigenom en kraftig svigtning klingorna emellan uppkommer. NF 2: 55 (1876).
β) (numera bl. tillf.) om lina: töjas, töja sig. Lappen drog några gånger i (fångst)linan för att veta om hon skulle svikta väl. Berg Sjöf. 191 (1910).
γ) (numera bl. tillf.) om ngt som balanserar l. ser ut att balansera: vara nära l. löpa fara l. se ut att kunna falla ned. Den branta klippans topp / Som står och swigtar stupande mot hafwet. Hagberg Shaksp. 1: 299 (1847). Den stapel av 18 tallrikar .. som svikta ytterst på bordsändan. Rogberg Två 110 (1929).
e) mer l. mindre bildl.; ofta liktydigt med: vackla; (börja l. vara nära l. löpa risk l. hålla på att) ge upp l. ge efter l. ge vika; (börja l. vara nära att) avta; vara osäker l. otillräcklig o. d.; (börja osv.) mankera l. fallera l. klicka. Svikta under (förr äv. för) ngt. Med aldrig sviktande ståndaktighet (mod, självbehärskning). Hans mod sviktade i prövningens stund. Mitt tålamod började svikta. Sviktande hälsa. Mitt minne sviktar. Andre (än Kristus) frestas ock, Men neppligha någhon tijdh annars än at the jw något swijgta. LPetri ChrPina O 5 b (1572). (Naturen) håller för een skam at swichta eller swjka. Spegel GW 70 (1685). Min penna svigtar, då jag skal nämna den 12 Febr. 1771 (dvs. Adolf Fredriks dödsdag). Stockenström ÅmVetA 1773, s. 32. Om de grundpelare, på hvilka Staten skall stödas, blifva svaga och svigtande, så ramlar samhälls-byggnaden. Hagberg i 2SAH 10: 26 (1821). LärovKomBet. 1884—85 III. 1: 59 (: för). Mamma! ropade hon med sviktande röst. Koch Estaunié MännVäg 251 (1925). Den tilltalades alibi sviktar på flera punkter. SvD 7 ⁄ 4 1927, s. 3. När järnet sviktar och skogen inte längre som förr kan förvandlas till träkol anmäler sig nya möjligheter. TurÅ 1985, s. 36. Sviktande torskbestånd. GbgP 22 ⁄ 2 1990, s. 34. — särsk.
α) (†) liktydigt med: digna (se d. o. 4). Östgötarne, som hade Athanarik til Drott .. måste svikta under Hunernes ook A(nno) 374. Dalin Hist. 1: 305 (1747). I, som bedröfwade ären, som swigten under lifwets bördor. Hagberg Pred. 1: 284 (1837).
β) (numera i sht i vissa trakter) liktydigt med: tveka l. dra sig för (att göra ngt); äv. i uttr. svikta för att göra ngt. Auctor (dvs. författaren till en resebeskrivning) kommer til General Washingtons Läger, och swigtar länge at måla denna stora Mannens förtjenster. GT 1786, nr 89, s. 3. Om något lag skulle vunnit är det vi. Det sviktade inte österbasen att omtala. SmålP 31 ⁄ 5 1974, s. 16. Jag skulle inte svikta för att gå en match i dag. Därs. 8 ⁄ 12 1977, s. 26.
γ) (†) i uttr. svikta på sin uttal, ge efter i fråga om sitt uttal, frångå sitt uttal. Kalm VgBah. 12 (1746).
δ) ge efter l. ge vika; i fråga om strid på slagfält o. d. äv.: ge sig l. retirera; i sht förr äv. i uttr. svikta för ngn l. ngt. Börk Darius 10 (1688). Sedan Carthago swiktat, hade Rom nästan ej andra än små krig och store segrar, i stället at det tilförne haft små segrar och stora krig. Dalin Montesquieu 35 (1755). (Pompejus) wiste ej annat, än swikta och fly. Därs. 88. År 1305 i Junii Månad .. nödgades Konung Birger svikta för sine Bröder och Biskoparne. SthmHCal. 1762, s. 23. Hela Europa trodde .. att P(iper) .. svigtat för frestelsen (när han tog Englands parti). BL 11: 235 (1845). General v. Manstein härdade emellertid, utan att svikta, ut i kampen (vid Gravelotte). IllMilRevy 1898, s. 132. Tyska fronten sviktar väster om Köln. UNT 29 ⁄ 11 1944, s. 1.
2) åstadkomma att ngt sviktar. — särsk.
a) om person: åstadkomma att svikt (se SVIKT, sbst.1 III 1) sättes i gungning. (Ett visst simhopp) går så till, att man ställer sig på svigtens ända, vänd mot vattenytan, sviktar, sätter sig hastigt ned och omedelbart därpå gör hufvudhopp. NordIdrL 1904, s. 206.
b) ge (god) svikt (se SVIKT, sbst.1 I 1 a); särsk. om svikt (se SVIKT, sbst.1 III 1). Den här svigten svigtar inte tillräckligt. TIdr. 1896, s. 453. Trampolinen sviktar bra. IllSvOrdb. (1955). En sorts sviktande inläggssulor har just kommit ut i handeln. SvHandordb. (1966).
II. (†) tr.: komma (ngn l. ngt) att svikta (i bet. I 1); äv.: svänga (ngt), svänga l. vifta med (ngt); äv. bildl., motsv. I 1 e. (För luftväxlingen brukas) stora Lakan, som swiktas af twå starka karar. UHiärne Berghl. 444 (1687). Ett Mål som ingaledz, lär swichta ditt begär, / All Frögd, all Lust, alt godt, lär du och finna här. Achrelius Mor. C 1 b (c. 1690). Linné Bref I. 2: 166 (1750).
Särsk. förb.(numera bl. mera tillf.; till I 1): SVIKTA NED10 4 l. NER4. böja sig ned, icke kunna hålla sig upprätt. Stundom kommer han orklös och feg / Med darrande steg, / Hans hufvud runkar och svigtar ner. Envallsson TalTafl. 8 (1782).
SVIKTA TILL10 4. kortvarigt o. plötsligt svikta. Svigta till litet. TIdr. 1896, s. 453.
SVIKTA ÖVER10 40. böja sig över (i viss riktning). Trädet (på standaret), som sviktar öfver åt vänster, har öfver sig i guld inskriften (osv.). AntT XIV. 3: 84 (1895).
Ssgr, se svikt, sbst.1 ssgr.
Avledn.: SVIKTAN, r. l. f. (i vitter stil) till I 1 (särsk. I 1 e): sviktande, sviktning. Lätt Osz og fast som Bärg, Ock utan Swicktan stå. Lucidor (SVS) 333 (1673). I alla stunder av sviktan och tvivel. RöstRadioTV 1959, nr 19, s. 32.
SVIKTIG, adj. (numera bl. tillf.) till I 1: som har förmågan att svikta l. böja sig, böjlig l. spänstig o. d. Sjöberg SthmHeml. 279 (1844; om hasselspön). Det arabiska stoets sviktiga och svankryggiga plastik. Freudenthal Nymf. 66 (1911).

 

Spalt S 15126 band 32, 1999

Webbansvarig