Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SURO, sbst. oböjl.
Ordformer
(äv. suuro, swro)
Etymologi
[eg. dat. sg. n. av SUR, adj.; jfr med avs. på bildning BLINDO, godo (se GOD 22 o. anm. 2:o sp. G 682), ONDO]
(†) i förb. med söt, i de bildl. uttr. i söto och suro, ungefär: i med- o. motgång, göra sött av suro, göra något gott l. angenämt av ngt ont l. obehagligt o. d. Ath hon kunde wara gladh j lycko och olycko, bådhe j söto och suro. OPetri 1Post. 87 b (1528). Gudz Ord .. förbiudher, at ingen skal kalla thet onda gott, och thet goda ondt, icke görandes sött aff suuro, ey heller suurt aff söto. Bullernæsius Lögn. 346 (1619).

 

Spalt S 14656 band 32, 1998

Webbansvarig