Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STRÅGNA stroŋ3na2, äv. STRÅNGNA stroŋ3na2, förr äv. STRUGNA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(strogn- 17381755. strongn- 1906. strugn- (-ghn-) c. 16351749. strågn- 1738 osv. strångn- 1745 osv.)
Etymologi
[sv. dial. strågna; sannol. inkoativbildning till sv. dial. ströja, strypa, ströja sig, storkna, till en parallellrot (med bet.: bli stel) till STRYKA, v.; formerna med -å- (-o-) möjl. dock till sv. dial. strang, styv, spänd (se STRÅNG); se TBucht i SpråkvSällskUpsF 1925—27, s. 13 f.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vara nära att kvävas (av ngt som kommit i fel strupe), storkna. Schroderus Dict. 254 (c. 1635: Strughna). Då den rasande (dvs. änkan, som kände sig lurad på arvet) omsider stod där andfådd och strongnande upprepade (brodern) .. sin fråga. Högberg Vred. 3: 96 (1906). Just då basen kommer stickande, suger han muggen och bälgar i sej kaffet i ett drag och stoppar undan muggen. Han strågnar förstås, och han ser ut som om han druckit rena luten. Vi 1950, nr 10, s. 5.

 

Spalt S 12883 band 31, 1993

Webbansvarig