| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STACKARE stak3are2, sbst.2, äv. (numera bl. i vissa trakter) STACKAR stak3ar2, m.//ig.; best. -en, äv. -n; pl. stackare (G1R 11: 330 (1537) osv.), äv. (nästan bl. i best., se nedan) stackrar (möjl. äv. att hänföra till sg. stacker, Lidforss Dante I. 1: 127 (1902)) ((†) stackar G1R 4: 5 (1527: stackars, gen.); stackara Ekeblad BrClEkeblad 25 (1650: stakara), KyrkohÅ 1907, s. 261 (1726)); pl. best. stackarna (OxBr. 12: 189 (1618) osv.), äv. stackrarna (möjl. äv. att hänföra till sg. stacker, Weste FörslSAOB (c. 1817) osv.), äv. (numera nästan bl. i Finl.) stackarena (WoJ (1891) osv.); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) STACKER stak3er2, m.//ig.; best. -en, äv. -n; pl. stackrar (se ovan); förr äv. STACKARL, m.; pl. -e (G1R 4: 65, 95 (1527)).
1) (kringvandrande) tiggare l. fattighjon l. (ut)fattig person; äv. klart nedsättande: stryker l. dyl.; utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl. övergående i 2, om person som till följd av fattigdom är ömkansvärd. Fattas ther något .. saa ath .. (gärden) icke saa alle stadz är vth gonghen för mange stackars fatigdom skwl kan thet veel framdeles finnas .. om thee mera formå. G1R 4: 5 (1527). Wy (hovjunkrar) få warken klede eller penningar ike haffuer iagh seet en Fyrik änu aff min lön(,) om thet intet snart bliffuer bätre med osz så stå wy osz som stakara. Ekeblad BrClEkeblad 25 (1650). Undherdånigh bidiandhes om mögheligit woro migh kundhe blijfwa förundt att komma undher Hospitahlet och få niuuta stackares tracktamenter och tilldeelningh. VDAkt. 1693, nr 335. Stackrarna i fattighuset fingo .. ett extramål på begravningsdagen. Kämpe Träl. 9 (1907). Denne (dvs. en man som icke kunde vara ”en vanlig stryker”) var ingen stacker, det var synd om honom. Sandgren Förklar. 47 (1960). — jfr FATTIG-STACKARE. — särsk.
a) i ordspr. När stimparen gieer stackaren, så är glädie i Himmelen .. (dvs.) Wår Herre haar behagh til dhen fattiga, som giärna gieer aff sitt ringa förråd. Grubb 590 (1665). Ondt för stackaren, när nöden giör kiöpet .. (dvs.) Nöden ökar dhen fattigas trång. Dens. 636. Skam att tigga en vitten af en stackare. Landgren Ordspr. 151 (1889). — särsk. (†) i ordspr. herresömn giver stackars dagvard l. herresömn en stackars dagmål, betecknande att den som sover länge får en klen frukost; jfr det under DAGVARD 1 anförda språkprovet från 1694. Herre Sömpn giffuer stackars dagzwårdh. Aschaneus HwsRegl. 15 (1614). Herresömpn en stackars daghmål. Törning 65 (1677).
b) (vard.) övergående i 2 b, ss. självömkande beteckning för den talande, i sådana uttr. som en fattig stackare, liktydigt med: jag (resp. mig) som är fattig. Ge en fattig stackare en slant. Mjöberg Stilstud. 60 (1911).
2) om person som är ömkansvärd l. beklagansvärd l. oduglig (till följd av olycka l. sjukdom l. litenhet l. ungdom l. oförstånd o. d.); i sht förr äv. om person som är värd förakt (till följd av vanhedrande beteende o. d.); i sht förr äv. om person som är okunnig (i ngt). En stackare till karl, en ömkansvärd l. beklagansvärd l. oduglig karl. (Någon) spente .. up en stålbuge och skött honom back i ryggen .. så han stackarl går än nu uferdig utåffvet. G1R 24: 546 (1553). See huilken gammal och obarmhertigh Tylpel, han sitter och rijder och låter sin Son then lille stackaren, tatta effter j skarnet. Balck Es. 232 (1603). Jagh (dvs. en krympling) är een sådan stackare att jagh hvarken orckar Rijda mycket mindre gåå. VDAkt. 1700, nr 310. Större stackare i sin kristendom har jag aldrig hört, under den tid jag suttit i konsistorium. KyrkohÅ 1903, s. 134 (1722). De äro moraliska stackare, som lefvat utan skam och utan ära. Böttiger i 2SAH 50: 243 (1874). Min käring har svälten knäckt, / min dotter är brukets skarn, / förvaltaren själf är släkt / med stackarens första barn. Fröding NDikt. 58 (1894). — jfr FLICK-, KARL-, POJK-STACKARE. — särsk.
a) i ordspr. o. ordstäv. När Dåren dömer, så får stackaren skam .. (dvs.) När en Narr blijr satter til at skipa Laag, så sitter dhen oskyldige emillan. Grubb 579 (1665). Wacker Stackerr sprang sig ihiäl, men Stÿgger wiste att stanna. Celsius Ordspr. 2: 308 (1709). Hvar och en är herre öfver sin stackare sa’ pojken, när han piska kattungen. Jolin MSmith 62 (1847). Hade du ingen stackare varit, så hade du ingen stackare nämnt. Landsm. XI. 2: 37 (1896). Sätt en stackare på en häst, och han rider strax i fullt trav ((dvs.) när en odugling blir upphöjd, blir han övermodig). Holm Ordspr. 311 (1964).
b) i sådana uttr. som jag (min l. arme o. d.) stackare, vi (våra l. arma o. d.) stackare, ss. en självömkande beteckning för den talande resp. den talande jämte en l. flera andra (liktydigt med: jag beklagansvärde l. stackars jag resp. vi beklagansvärda l. stackars vi); äv. (vard.) i uttr. en (annan) stackare, liktydigt med: jag (resp.: mig) beklagansvärde; jfr e α, 1 b o. STACKARS 1 a α. O tu helighe Konung Götstaf, hwij skulle tu bedas före? oss arme folk, oss stackare tins K. Maitz. Vndersåter: Oss bör heller medh rätta bedas före. Svart Ähr. 85 (1560). O iagh arme stakkarl, hwart wil iagh nu wenda migh? Skytte Or. C 8 b (1604). Jag, min stackare, / Är bunden af en helig löftesed / Och kan ej komma. Hagberg Shaksp. 9: 179 (1850). Gud gifve .. (konungen) komme snart häråt, så finge jag (dvs. en lam yngling) .. tacka och välsigna honom, för det goda, han gjort mig, stackare. Hellberg Samtida 6: 103 (1871). Alltid blir det någon tår (kaffe) öfver, som kan värma en stackare i halsen. De Geer Lillie 6 (1880). Då måste en annan stackare sitta och röra majonäsen till kvällsmaten. Thulin Boo ViKöksv. 63 (1931).
c) ss. medlidsamt l. nedsättande tilltalsord; äv. i sådana uttr. som du (din l. arme o. d.) stackare l. din stackare, ni (era l. arma o. d.) stackare l. era stackare, liktydigt med: du beklagansvärde l. oduglige l. stackars du resp. ni beklagansvärda l. odugliga l. stackars ni; äv. närmande sig 3; jfr e β o. STACKARS 1 a β. Hwad feelas min gosse att tu så gråter? / Sägh för migh och wendt strax åter. / Hwad gäller, tijn stackar i scholan har gååt / Och myckin hugg aff skolemästaren fåått. Rondeletius 52 (1614). O stackar, tu skyndar til titt fördärff. Chronander Bel. D 7 a (1649). Din enfaldiga stackare .. Stig upp! Blanche Dard. 50 (1847). Det veta vi bättre än du, din stackare! Risberg Vallmo 84 (1906). Du stackare! Tänker du slänga den där tingesten (dvs. en revolver) på bordet för var gång du blir svartsjuk? Bergman Patr. 54 (1928); jfr 3. Stackare liten, är du hungrig? Östergren (1945).
d) (i Finl., föga br.) ss. efterställd bestämning till ett substantiviskt tilltalsord, i sådana uttr. som gubbe stackare, stackars (se d. o. 1 a β) gubbe, gubbstackare; jfr e β, f β α’. Frun. Bara det (dvs. Stålmans sår) ej gjorde så förskräckligt ondt. Stålman. Åt dig då, kära mamma? Frun. Ja visst, åt mig också, men mest åt dig, gubbe stackare. Runeberg (SVS) 6: 389 (c. 1845). Fryser du mycket, gumma stackare? Topelius Läsn. 4: 59 (1871).
e) (numera mindre br.) ss. framförställd bestämning till ett sbst. l. pron., övergående i adjektivisk anv., i sådana uttr. som stackare bonden, dels (ss. subj. l. obj. o. d.): den beklagansvärde l. stackars bonden, dels (ss. utrop): stackars bonden! l. bonden är det synd om! o. d., stackare han l. honom, dels (ss. subj. resp. obj. o. d.): han (resp.: honom), den beklagansvärde, l. stackars han (resp.: honom), dels (ss. utrop): stackars han (resp.: honom)! l. honom är det synd om! o. d.; särsk. i uttr. stackare den som (osv.), stackars den som (osv.) l. den är det synd om som (osv.); jfr f β γ’ slutet o. STACKARS 1 a. Stackar bonden får wist feeta slängar. Chronander Surge E 7 a (1647). Stacker then man, som med tiden får ena sådana, som ei hafwer lärdt vtan stå för spegelen. Swedberg SabbRo 1366 (1687, 1712). Bror Chasper lärer få sitt afskedh och lärer i våhr gå hem till Svergie; stacker han begiönar nu blij malade. KKD 7: 36 (1703). Stackar B:r Lars Nyman som hafft den olyckan att råka i sådan swår skröplighet. Därs. 6: 57 (1708). Man (är) .. föga klok på riksdagsbeslutet (angående skolsystemet). Detta är nu lemnadt åt Lector Fryxells, Lector Wallins, och Tannströms skarpsinnighet att ur protocollerna utreda och redigera. Stackare dem! Törneros (SVS) 2: 306 (1828). Stackare den som är liten. Bergman Kerrm. 202 (1927). — särsk.
α) motsv. b, i sådana uttr. som stackare jag, stackare vi; jfr STACKARS 1 a α. Stackar jagh som måste skiämmas, / Fast jagh ingen ting har giordt. Runius (SVS) 2: 207 (c. 1710). Kritik är just min starka sida, och, stackare mej!, jag råkar ofta illa ut för obarmhärtig själfkritik. VNorström (1909) hos Liljedahl Norström 2: 134. Till slut blevo historierna så otroliga, att vi nekade att tro ett enda ord. Stackare vi! Nordström Amer. 26 (1923). särsk. (föga br.) i best., i uttr. stackaren jag l. mig, jag (resp.: mig) min stackare. Då .. (excellensen) kommer med alle fine gratulanter och figuranter kring sig, så tör väl stackaren jag inte slippa fram. Högberg Vred. 3: 346 (1906). Därs. 347 (: mig).
β) motsv. c, i sådana uttr. som stackare du, stackare ni; i sht förr äv. före substantiviskt tilltalsord i sådana uttr. som (du) stackare gubbe, (du) stackars gubbe, (du) gubbstackare (jfr d, f β β’); jfr STACKARS 1 a β. Å, Stackare du, Bonaventura! / Du wille på andra wachta och lura; / Nu wendes lyckan således om, / At tu nu siälf i snaran kom. Asteropherus 89 (1609; uppl. 1909). Hå, hå, du stacker Gubbe, det är intet under att du hafft ondt i hufwudet. Rudbeck Atl. 3: 673 (1698). Stackare dig, perukmakare, mumlade herr Markurell. Bergman Mark. 245 (1919).
f) i utvidgad l. bildl. anv., ss. beteckning för ngt l. djur som är ömkansvärt l. beklagansvärt l. odugligt l. ynkligt.
α) (numera bl. tillf.) om kollektiv av personer; jfr STACKARS 1 a γ. (Efter faderns död) gifwa (barnen) sine Fogdar och betienter på gårdarne så många olika och stridande befallningar, at Folket stackar rättnu ej wet hwarefter det skall sig rätta. Dalin Arg. 2: 363 (1734, 1754).
β) om djur; jfr STACKARS 1 a δ. Tolf mjölkkor har jag .. Twå stackare stå i sin. Almqvist Lad. 8 (1840). Gåskarlen hade bara ett par famnars försprång, och därtill haltade han. Stackaren löpte i alla fall åstad, så fort han förmådde. Lagerlöf Holg. 1: 152 (1906). — särsk.
α’) (numera bl. i Finl., föga br.) motsv. d. Så, så, min Grolle stackar, sade Hilmer stundom, och klappade honom under halsen. Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740).
β’) (numera föga br.) motsv. e β, ss. framförställd bestämning till substantiviskt tilltalsord, i sådana uttr. som stackare fåglar, stackars fåglar, fågelstackare. Stackare mina små foglar! I ären så hungriga. SvFolks. 108 (1844).
γ’) om ngt sakligt; jfr STACKARS 1 a ε. Jag får icke strängarne som jag vill; med Qvinten är jag nöjd, och med Basen är jag mest nöjd. Alten går an; men Tenoren är en stackare. Almqvist DrJ 316 (1834). Riktiga stackare till träd. Forsslund Djur 54 (1900). — särsk. (numera mindre br.) motsv. e, ss. framförställd bestämning till ett sbst., övergående i adjektivisk anv., i sådana uttr. som stackare smörask, stackars smörask l. smörasken är det synd om o. d. Är vtrijaren medh, stackar mjn Smörask, / Rät nu får han Gäster. Chronander Surge E 7 a (1647). Stackar Språk (dvs. svenskan)! som behöfwer bot och alexipharmacum (dvs. motgift), har en tid lidit af så monga swår medfart, och föga annat än Martyrium. SvMerc. 3: 918 (1758).
3) om person som är rädd l. feg: kräk l. ynkrygg o. d.; äv. motsv. 2 c. Om du wilt wara en sådan stackare att du intet törer hembnas sådant, då skal iag skilia mig wijd dig. Reenhielm OTryggw. 198 (1691; fvn. orig.: litilmenni). Jag beklagar dig, at du skalt wara en tåcken stackare, som intet tål at se en bar wärja. Modée Dår. 52 (1741). Nyss var ni stor i mun, men knappt får ni se bakhasorna af honom, så törs ni inte se opp engång, era stackare. Nordström Herr. 298 (1910). Du är alltså en sån stackare, att du inte vågar säga öppet och ärligt, hvad du tänker. Dens. Landsortsb. 72 (1911). Låt (den) stackaren löpa, han är ju halvtokig av skrämsel. Östergren (1945).
-STÅNG. = -bjälke. Det var inte så brottsligt att slå ihjäl någon utanför stackarestången som innanför högsätet. Martinson BakSvenskv. 246 (1944).
B [jfr stackars] (†): STACKARS-KÄRING. tiggarkäring. Stackars käringar tigga och kiöpa henne (dvs. ostvasslan) om wintren uti små flaskor. Linné Skr. 5: 207 (1732); möjl. icke ssg.
Spalt S 10682 band 30, 1986