Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÖTA stø3ta2, v. stöter stø4ter, stötte stöt3e2, stött stöt4, stött stöt4 (pr. sg. stöter 1Petr. 2: 8 (NT 1526) osv.; stötter OPetri 2: 227 (1528: stötter .. til baka), Schultze Ordb. 5078 (c. 1755). — imper. sg. stöt Syr. 30: 12 (öv. 1536) osv.; stött Psalt. 74: 3 (öv. 1536), Lindh Huuszapot. 6 (1675). — ipf. stöt Petreius Beskr. 2: 34 (1614: förstööt); stöte TbLödöse 133 (1589); stötte G1R 3: 355 (1525) osv. — sup. stöt 3SthmTb. 1: 241 (1594), Linné Nem. 193 (1765; uppl. 1968); stött G1R 13: 55 (1540) osv.; stöttet KKD 8: 223 (1706). — p. pf. stott GripshR 1555, Därs. 1561, s. 51 (: tillstott); stöt SUFinlH 2: 203 (1605: uthstöt), Linné Örtabok 92 (1725: småstöt); stötad KKD 12: 35 (1704: stötade, pl.); stöter Carl XII Bref 56 (1702: tillstöter); stött Mat. 11: 23 (NT 1526: nedherstött) osv.; stötter Palmchron SundhSp. 72 (1642), Juslenius 192 (1745)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); äv. STÖTAS stø3tas2, v. dep., stötes stø3tes2, stöttes stöt3es2, stötts stöt4s (stöts(s)).
Ordformer
(stöt- (-œ-, -öö-, -th-) 1526 (: stöta .. sigh, pr. pl.) osv. stött- (-tth-) 1528 (: stötter .. tilbaka, pr. sg.)—1642 (: stötta, inf.). -a (-e) 1526 (: stöta .. sigh, pr. pl.). -as, dep. 1541—1889)
Etymologi
[fsv. stöta; motsv. fd. støtæ, stødæ (d. støde), nor. bm. støte l. støyte, fvn. steyta, nor. nn. støyte, o. (de starkt böjda, urspr. reduplicerande) fsax. stōtan, mnl. stōten (nl. stoten), mlt. stōten, fht. stōzan (t. stossen), ffris. stēta, got. stautan, i avljudsförh. till (stammen i) STUDSA, v.1, STUT, sbst.2, o. till den rot som föreligger i find. tundatē, tudáti, stöter, sticker, lat. tundere, stöta, slå, hamra, studium (se STUDIUM). — Jfr ANSTÖTA, BESTÖTA, STUDSA, v.1, STUNT, adj., STUNTA, v.2, STUSS, sbst.2, STÅTA, v.2, STÖSSEL, sbst.1, 2, STÖT, STÖTA, sbst., STÖTEL, STÖTIG, STÖTTHET]
Översikt
Översikt av betydelserna.
I. tr. 1) i rak rörelse med fart o. kraft röra sig mot o. (söka) träffa (ngn l. ngt) l. föra l. driva (ngt mot ngt). Härunder bl. a.: med tanke på att skada tillfogas (a); i fråga om att driva in stötvapen i (ngn) (c); i fråga om sporter (d); i fråga om att knuffa (h). 2) i bildl. anv. av 1. Härunder bl. a.: väcka anstöt hos (ngn) (a). 3) bearbeta (ngt) gm stötning (i bet. 1) för att sönderdela o. d. 4) med avs. på trä: avhyvla, jämnhyvla. 5) resa l. driva upp (villebråd). 6) i fråga om att frambringa toner på visst sätt i blåsinstrument. 7) utstöta (ljud).
II. intr. o. abs. anv. 1) röra sig med fart o. kraft i rak rörelse mot ngn l. ngt. Härunder bl. a.: använda stötvapen (b); stöta kula (c); knuffa, skuffa (d); om båt, i uttr. stöta i l. till land o. d. (e). 2) i uttr. stöta (in) till l. mot ngt, gränsa till ngt. 3) bildl. Härunder bl. a.: väcka anstöt (a); i vissa uttr.: gränsa till, påminna om. Härunder bl. a. uttr. stöta i den l. den färgen o. d., skifta i (d). 4) bearbeta ngt gm att stöta (i bet. 1). 5) frambringa toner i blåsinstrument gm kraftiga inblåsningar. Härunder bl. a. uttr. stöta i basun o. d. (a). 6) frambringa momentant ljud l. läte o. d. 7) i fråga om skakig gång hos riddjur l. fordon l. maskin. 8) om sak l. levande varelse: skaka, skälva. 9) gå med styva l. stumma steg. 10) om gevär: rekylera (o. ge stöt i axeln o. d.). 11) snick. stöta ändträ. 12) stöta villebråd. 13) om krubbitare: andas på visst sätt. 14) i p. pr., om kraft: momentan. 15) om kokande vätska: koka ryckvis. 16) göra en häftig o. kort militär framryckning, göra en framstöt; äv. i fråga om pokerspel.
III. refl. 1) med fart o. kraft fara l. slå emot ngt med sin kropp (o. göra sig illa). 2) i bildl. anv. av 1: komma till skada; komma i konflikt; ta anstöt. Härunder bl. a. uttr. stöta sig på ngn l. ngt, ta anstöt av ngn l. ngt (a); stöta sig med ngn o. d., bli osams med ngn (c).
IV. dep. stöta (i bet. II 1). Härunder bl. a.: stångas; knuffas (a); kämpa, slåss (b).
I. tr.
1) i jämförelsevis rak rörelse med fart o. kraft fara l. röra sig mot o. träffa l. söka träffa (ngn l. ngt) l. föra l. driva (ngt mot l. i ngn l. ngt); i sht betecknande att ngn på sådant sätt driver kroppen l. en kroppsdel mot ngn l. ngt o. träffar (l. söker träffa) honom l. det (se särsk. h); ofta mer l. mindre liktydigt med: slå; jfr II 1. Stöta foten mot en sten (äv. att hänföra till a). Stöta huvudet mot en vägg (äv. att hänföra till a). Mannen stötte käppen (foten) hårt i golvet. Dörren flög upp och stötte mig i huvudet (äv. att hänföra till a). Saul lågh och soff j wagnborghe(n)ne, och hans spiwt stött j iordena widh hans hoffuudh. 1Sam. 26: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: nedstött). Rågen sättes, som på andra orter, i skylar (i Bohuslän); men för kornet stötes stänger i marken, och kornbanden trädes på de samma. Kalm VgBah. 244 (1746). Af skummande fålen han for och stötte med väldig / Arm .. stormstegen mot suckande muren. Stagnelius (SVS) 3: 82 (1817). Stöta svärdet i skidan. Schulthess (1885). Den andra (handen) stötte han i ryggen på mig och ville att jag skulle ta steget fram och tala om vad vi ville. Karnstedt Slamf. 174 (1977). — jfr BORT-, FRAM-, FRÅN-, IN-, JÄMN-, KULL-, NED-, OM-, PÅ-, TILLBAKA-, UPP-, UT-STÖTA m. fl. — särsk.
a) med tanken mer l. mindre riktad på att skada tillfogas, närmande sig l. övergående i bet.: gm att stöta (ngn l. ngt) skada honom l. det; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (Änglarna) skola bära tich på sina hender, at tu icke scal stöta tin foot på steene. Psalt. 91: 12 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917); jfr III 1 b. Swenskt Then, bestående af gamble faat och Tallricker, sampt Stötte Kanner och Flasker. BoupptSthm 1672, s. 565 a. Stötta sår (Contusioner). Florman Abildgaard 64 (1792). Trasiga knän och stötta knogar. Siwertz Fribilj. 13 (1943). — jfr KANT-, NACK-, O-STÖTT.
b) i resultativa uttr.; i sht med resultativt obj. l. med resultativ objektiv predikatsfyllnad; i sht förr äv. med prep.-bestämning angivande resultat. Stötil som man stöter gatur iempna med. VarRerV 39 (1538). Tå hafwer .. Jöran .. stött honom tree tender vthur munnen och öfwerleppen sönder. BtÅboH I. 2: 57 (1624). Hon (dvs. gudinnan Ran) stöter ett hål i sitt silfvertak, / och släden ligger i öppen vak. Tegnér (TegnS) 4: 115 (1820). Stöta skinnet af handen. Meurman (1847). Stöta näsan blodig. Östergren (1950).
c) i fråga om att driva in ett stötvapen (l. ngt vasst) i ngn; sticka (se STICKA, v.1 I 3); i sht förr äv. med indirekt obj. betecknande den som stickes; äv. om stötvapen, med personobj. Hwar thera toogh then andra widh halsen, och stötte honom swerdet j hans sidho. 2Sam. 2: 16 (Bib. 1541). Stötte mig wid hiärtat / Angantyrs wäria / Med sin hwasza udd. Verelius Herv. 70 (1672). Hamlet är obeslutsam att stöta mordjernet i farbrodrens bröst. SKN 1841, s. 122. Han stötte i sitt hjerta / sin långa, krökta knif. Heidenstam Vallf. 15 (1888). Vasmålningarna visar .. hur, till exempel, Orestes griper Aigisthos i håret och stöter ett svärd i hans bröst. Edqvist VarfKom 149 (1980). — jfr GENOM-STÖTA. — särsk. fäkt. med obj. betecknande stöt. At stöta en falsk quart, mäd udde-lösan klinga. Lucidor (SVS) 242 (1672). Björkman (1889).
d) sport.
α) i fråga om kulstötning, med avs. på kula (se KULA, sbst.3 1 e); äv. med avs. på medalj i kulstötning, i uttr. av typen stöta hem silver, vinna silvermedalj i kulstötning. Stöta kula. NordIdrL 1903, s. 191. (Vi) stötte kula och hoppade tresteg på en äng efter badet. TurÅ 1936, s. 253. PiteåT 30⁄12 1986, s. 20 (: hem). jfr KUL-STÖTNING.
β) (numera föga br.) med innehållsobj., med avs. på stöt utdelad (l. slag utdelat) i boxning; äv. med obj. betecknande hand som utdelar sådan stöt: med fart o. kraft driva fram. Högerhanden vilken kan stötas mot antingen kroppen eller huvudet. Holmberg Boxas 37 (1921). Vanligen stötes kroken mot ansiktet och på nära håll. Därs. 41.
γ) i biljard, i fråga om att stöta biljardboll med kö; äv. med obj. betecknande typ av stöt. Björkegren 239 (1784). Stöta en boll par bricole — när spelarens boll först träffar vallen och sedan motspelarens. HBiblSällsk. 2: 100 (1839). Kan du stöta en riktig massé? Gustaf-Janson ÖvOnd. 42 (1957).
e) (numera mindre br.) med bestämning inledd av prep. l. bestående av adverb, i uttr. vari utsäges att ngn (l. ngt) stötes så att han (l. det) förflyttas ngnstädes l. ifrån en plats o. d.; äv. motsv. h (α). Wädhuren hadhe ingen macht til at stå .. (bocken) emoot, vthan han stötte honom til markena. Dan. 8: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: slog .. till jorden). Seentt om sidher hafua dhe bekendt, att dhe stötte honom framstupa i gathenn. 3SthmTb. 5: 175 (1604). Dhen som kastar sigh sielff vnder bäncken, dijt blijr han och snart stötter aff andra. Grubb 899 (1665). Han skall ifrån sitt Rum ej Liusa-stakan stöta. Frese VerldslD 12 (1715, 1726). Så kom bocken i fyrsprång, och det var på ett hår när, att jag stötts utför branten. Östergren (1950).
f) (numera bl. tillf.) med subj. betecknande det som träffas av ngt som stöter. (Gumman på den skakande kärran) hoppade alnshögt vid hvarje gatsten som stötte hjulen. Mellin Nov. 2: 611 (1832, 1867).
g) (numera bl. tillf.) stöta emot (ngt). BröllBesv. 451 (c. 1660; uppl. 1970). Snart man trodde sig se, lösrifna i vågorna simma / Hela Cykladernas flock, och berg som stötte hvarandra. Adlerbeth Æn. 220 (1804).
h) i speciellare anv., med personsubj. o. personobj. (äv. sakobj.), i fråga om att (mer l. mindre hårt) knuffa (se d. o. 1) l. puffa (se d. o. III 1) (ngn l. ngt), ge (ngn) en knuff l. puff (avsiktligt l. av oaktsamhet l. ss. en signal l. ss. ett tecken på (hemligt) samförstånd o. d.); äv. med obj. betecknande kroppsdel varmed man knuffar; äv. om djur (se α). Stöta ngn i (förr äv. ) sidan. Stöta ngn för (äv. ) bröstet. (Ängeln) stötte Petrum på sidhona, och wäkte honom vpp. Apg. 12: 7 (NT 1526). Hans amma hafuer icke enn vthann någre reser warit i färdt medh hans hustru och hustru sÿster i kÿrkienn stött och skufuatt them. 3SthmTb. 5: 21 (1603). ConsAcAboP 3: 110 (1666: på bröstet). Stöt ej Basfioln, kamrat. / Stjelp ej kull vårt Våffelfat. Bellman (BellmS) 1: 166 (c. 1773, 1790). Fanny såg henne stöta sin armbåge mot biskopens i hemliga, uppfordrande signaler. Spong Sjövinkel 413 (1949). Stöta ngn för bröstet. SvHandordb. (1966). — särsk.
α) (numera föga br.) om djur; i sht i fråga om att (lekfullt) stöta gm att stånga; särsk. om bock o. d. Stöta såsom en Bagge eller Wädur. Linc. G 1 a (1640). Dalin 484 (1854).
β) (†) ss. vbalsbst. -ning, konkretare: knuff. Ståhle VersVasat. 33 (i handl. fr. c. 1570).
i) fisk. driva (fisk) på nät gm att stöta med puls i vattnet, pulsa (se PULSA, v.2 2); jfr II 1 h. SvHandordb. (1966).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. motsv. 1 b, resultativt; numera företrädesvis i a. Drottning Ulrica Eleonora, hvars ogemena dygder stärkte vårt svaga hopp och höllo vårt stötta Rikes sårade delar tilhopa. Mörk ÅmVetA 1750, s. 27. Väl minnas vi ännu de dar, / .. Då Christiern stötte segertrött / Sin riddarsporre i vårt kött. CVAStrandberg 1: 164 (1860). Det har varit svenskarna som de förra gångerna stött bräckor i skandinavismen. Heidenstam Dag. 49 (1905, 1909). Du behöver ditt rykte som rättskaffens kung. Det blir stött, det ryktet. Arnér Finnas 98 (1961). — särsk.
a) väcka anstöt (se d. o. 7 c) hos (ngn l. ngt); göra obehagligt intryck på (ngn l. ngt); reta l. förarga l. irritera (ngn l. ngt). Det stötte mig att han talade så överlägset. War ock thet ordet Köpegodz ett ord, som hafwer stött Ständerne. RARP 4: 418 (1650). Dessa (i en viss dikt) så nära sammanstälda stridande bilder af svall och lugn torde .. stöta en granlaga smak. Kellgren (SVS) 5: 64 (1786). Hvad som mäst stött våra Myntforskare och Häfdatecknare, är att Anund på detta mynt kallas Konung i Sihtun. 2VittAH 13: 293 (1827, 1830). Formerna ”svenskatalande”, ”finskatalande” synas knappast mera till. Detta är särskildt märkligt därför, att formen ”svensktalande” egentligen stöter vårt språköra. Hufvudstadsbl. 1911, nr 82, s. 7. En färgsammansättning som stöter ögat. SvHandordb. (1966). — särsk.
α) i uttr. stöta ngn l. ngt för (förr äv. mot) huvudet l. för pannan, se HUVUD 2 b ι, PANNA, sbst.2 f γ. HA 8: 169 (c. 1820: mot).
β) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om person: förnärmad, förtretad, förargad, sårad; särsk. (o. numera bl.) predikativt. Vara l. bli stött på (förr äv. emot) ngn l. ngt. VDAkt. 1737, nr 89. (Han) visade .. sig icke stött emot friherrinnan. Almqvist AmH 1: 100 (1840). Det var inte utan, att hon kände sig litet stött. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 183 (1886). Hon blir inte stött över att bli bjuden på sladden. Hedberg DockDans. 305 (1955). jfr LÄTT-STÖTT. särsk.
α) (vard.) med (skämtsam) anslutning till 1 a, i uttr. stött i kanten, (lite grann) stött l. förnärmad osv.; äv. (numera bl. tillf.) om ngns värdighet: bringad ur balans; förr äv. i uttr. stött i kanten med ngn, osams l. oense med ngn. Björkman (1889). GHT 1898, nr 263 A, s. 3 (: med någon). Sten såg ut att vara litet stött i kanten, men det gick väl öfver. Ullman FlickÄra 156 (1909). Trolle O’Neill LjuvUngd. 85 (1936; om värdighet). Hon ser upp och verkar stött i kanten. Östlund Cheyney BeskPill. 44 (1959).
β) (numera bl. mera tillf.) i överförd anv., om ngt sakligt: som tyder på att man är förnärmad osv. Vad du är tyst i dag, sade Viola med en stött ton, som retade Tage. Boye Ast. 121 (1931).
b) (numera mindre br.) motsv. 1 c, h; särsk. i uttr. betecknande att ngn (mer l. mindre häftigt l. våldsamt) avlägsnas l. avsättes från en värdighet l. post l. tjänst. Iagh (har) förtrampat folcken vthi minne wredhe .. och stött theras segher til markena. Jes. 63: 6 (Bib. 1541). Sedan en Brandmästare .. til thetta sitt ämbete lagligen är wald och tilsatter, må han icke vthan giltuge skiäl ther ifrån stötas. Stiernman Com. 4: 122 (1675). (Kristian II) wille .. hämnas det Fadren, en lagkrönt Swea Rikes Konung, blifwit af Thronen stött. Celsius G1 1: 41 (1746). Det är ej så lätt at utleta orsaken hvarföre först efter et fjerndels år man genom detta svar vil stöta allmänheten utur den dvala som läsningen af Oden förorsakat. Kellgren (SVS) 4: 21 (1779). Stöta ngn från väldet. Schulthess (1885). — jfr UT-STÖTA.
c) (†) på ett oförmånligt l. skadligt sätt beröra l. drabba l. träffa (ngn l. ngt), drabba, träffa. Påminthes .. om dhe oordningar som sigh hafwa inrijtat .. dhe ther stöta directe Ridderskapets privilegier, och frågas fördenskull, om dhe skole stå? RARP V. 2: 35 (1655). En direct rätt att tvinga .. kan endast ega rum då någons yttre frihet, så vida den kan bestå med hvar mans, är stött. Boëthius Naturr. 29 (1799). — jfr TILL-STÖTA.
d) (†) med saksubj. (äv. opers.): strida mot (ngt), vara i strid med, icke vara i överensstämmelse med. Altså kant tu letteliga förstå och merkia, huru thz sämmer sigh och platt intet stöter, hwad Christus här om goda gerningar, och annorstädz om trona talat haffuer. LPetri 2Post. 200 b (1555). En gudelig tancka och giszning, som doch fela kan, och ingen wår tros artikel stöter, eller med then oense är. Swedberg Schibb. f 3 b (1716). En Hägerflycht wid guardet talte häftigt mot hela Betänkandet, och påstod at det rubbar Regeringsformen och stöter Grundlagen. Tilas Ant. 1: 362 (1766). Dalin (1854).
e) (numera bl. mera tillf.) i uttr. stöta ngn med ngn, om ngt sakligt: bringa ngn i motsättning till ngn l. ngt; åstadkomma motsättning mellan ngn o. ngn. Det owilkorliga Regeringssätt, som .. (Jakob I) wille införa (i England), stötte honom aldeles med Nationen. Bergklint MSam. 2: 341 (1792). Jag varnar uttryckligen för allt, som kan stöta oss med arbetarna. Siwertz JoDr. 400 (1928).
f) (†) angripa l. gå till angrepp mot l. gå emot (ngt). Rudbeck Bref 326 (1688). Den, som stöter Riksens Grund-Lagar och Regering med ord eller gärningar. Dalin Vitt. II. 6: 22 (1736). Det förebådar Barbariet, då smaken och lusten til de gamla Språken så stötas. Björnståhl Resa 1: 12 (1769).
g) (†) militärt slå l. besegra (ngn); äv. motsv. 1 b, resultativt, i uttr. stöta ngn i vanmakt, slå ngn så att han hamnar i vanmakt. Svart G1 117 (1561: i wanmakt). Gudh statt osz bij / Som bäst kan Fienden stöta. Wivallius Dikt. 106 (c. 1642). An(no) 1638 blefwo Holländerne wedh Callo tappert stötte. Brask Pufendorf Hist. 273 (1680).
h) (†) i fråga om att högljutt l. med buller o. bång meddela ngn ngt; jfr 7, II 6 o. BASUNERA UT. Jag (går) att söka upp den ädle Brutus / Och stöta denna tidning (dvs. nyhet) i hans öron. Hagberg Shaksp. 12: 110 (1851).
i) i vissa numera obrukliga uttr.
α) stöta ngn i ögonen, falla ngn i ögonen (se FALLA X 6 a); jfr a, II 3 a β. Columbus Ordesk. 2 (1678; uppl. 1963).
β) stöta ngt till rygga, se RYGG 5 b β γ.
γ) (†) stöta ngn ur brädet, se BRÄDE 5 c.
δ) (†) stöta ngn tillhanda, komma ngn tillhanda (se HAND 13 h β); äv.: möta ngn (se MÖTA I 1 b γ). SvTr. V. 1: 511 (1631). Lagerström Bunyan 2: 132 (1727; om svårighet).
ε) stöta ngn till rygga, stöta (fiende som avancerat) tillbaka (jfr RYGG 5 b). TRudeen Vitt. 174 (1702).
j) (†) annullera (ngt), förklara ogiltigt, upphäva. 2RARP 17: 260 (1747).
3) (för att sönderdela l. pulverisera l. rengöra o. d.) bearbeta (ngt) gm stötning (i bet. 1); i sht förr äv.: utvinna (ngt) gm stötning (av ett material); ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: framställd l. bearbetad på sådant sätt (vanl. liktydigt med: smått sönderdelad, pulveriserad). Tillsätt stötta kardemummakärnor. Biudh Israels barnom at the bära til tigh then aldra klaresta olio stött aff olio trää til lyszning. 2Mos. 27: 20 (Bib. 1541). Gÿpzmakarn .. för sitt folk som brenna och stöta gÿpzen. HovförtärSthm 1695 A, s. 1373. Wid slutet (av augusti) skulle must stötas och tillagas. Lagerbring 1Hist. 4: 255 (1783). Fyra .. hudar sammanrullas till ett klot, och många sådana klot läggas på en gång i valken eller stampen, der de genomarbetas, pressas och stötas i 3 à 4 timmar. ArbB 84 (1887). Hon stötte rotmos vid spiseln. Sandel Dropp. 164 (1924). Hushållerskan .. satt i köket och stötte salt i en mässingsmortel. Lagerlöf BarnM 269 (1930). — jfr FIN-, SÖNDER-, TILL-STÖTA o. GRANN-, O-, SMÅ-STÖTT m. fl. — särsk.
a) (om ä. förh.) med avs. på våta tvättkläder (för att rengöra dem). Juslenius 352 (1745). Langlet Husm. 609 (1884).
b) resultativt; dels med objektiv predikatsfyllnad, dels i uttr. stöta ngt till ngt (i sht till pulver, dvs.: pulverisera). Herren sadhe til Mose. Tagh tigh specerij, Balsam, Stacten, Galban, och reent rökilse .. Och stööt thet til puluer. 2Mos. 30: 36 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). För Näsablodh .. tagh bönor skala them och stöt them till miöl och stoppa uthi näsorna, thett stillar blodhett. OMartini Läk. 29 (c. 1600). Läder till sadelmakararbeten glättas ofta särskildt eller, såsom garfvaren säger, stötes blankt med en glasrulle. UB 5: 449 (1874). Anis torkas lätt i svag ugnsvärme och stötes fint i mortel. StKokb. 12 (1940).
c) (numera föga br.) i fråga om att packa ihop ngt gm att bearbeta det medelst stötning. (Smör) thet wij haffue befaled lathe komme til tigh wtj wår stad lödeszö til ath annames och stötis i twnnor. G1R 6: 206 (1529). SthmStadsord. 1: 2 (1646). — jfr HOP-STÖTA.
d) mer l. mindre bildl.; förr äv. i uttr. stöta peppar (se PEPPAR 2 b γ; jfr II 7 b). Blöta och stöta (äv. stöta och blöta) ngt, se BLÖTA, v. 2 a γ α. Jach är alt formykit stött och krossat. OPetri 2: 421 (1531). Efter då Prästerna här dömde, att reningen (av de spetälska) wore skedd af Gud, och icke af Christo, så hafwa de dermed .. stött deras tro likasom til ståft. Borg Luther 2: 468 (1753). Kommissionens styrelse .. har i månader stött och blött förslag till (osv.). SvD 14⁄6 1990, Näringsliv s. 7. — jfr PEPPAR-STÖTNING.
4) snick. med avs. på träyta (l. arbetsstycke av trä) med tvärträ: avhyvla l. jämnhyvla; jfr II 11. Stöta eller afhyfla et hvasst hörn. Deleen 5 (1836). HantvB I. 2: 189 (1934; med avs. på fogar). När ett arbetsstycke ska stötas i sned vinkel, måste man i stötlådan spänna fast en klots att lägga arbetsstycket mot. Ryegård Slöjd. 66 (1957).
5) jäg. med avs. på villebråd: resa (se RESA, v.2 I 2), driva upp (se DRIVA UPP 2), stöta upp (se STÖTA UPP 5); jfr II 12. Leijonflycht 67 (1827). Ändtligen ”stötte” skogvaktaren haren. TIdr. 1882, s. 62. De grå fåglarna och deras surrande flog förkunnade .. att (hunden) Maksi .. råkat stöta en järpkull. Samzelius HarBrush. 71 (1919). Efter en stunds spårning fick jag visshet om att älgarna blivit stötta och begivit sig av. Möllersvärd VerklSkog 80 (1924). SvJakt 1970, s. 78 (om jägare, med avs. på morkulla). — jfr PÅ-, UPP-STÖTA.
6) mus. i fråga om att gm blåsning i ett blåsinstrument (i sht stackato) frambringa ton(er); med obj. betecknande ton l. tonföljd; äv. bildl., särsk.: meddela (ngt) gm att blåsa på sådant sätt. Wåra Underwärk böra stötas i basuner. Dalin Arg. 1: 286 (1733, 1754). (Fr.) Le détaché, .. (sv.) staccato, kårta el. stötta toner. Holmberg 1: 611 (1795). Loffe stötte djupa fanfarer i trumpeten. Asklund Fanfar 73 (1934).
7) med avs. på häftigt o. kortvarigt ljud (l. sekvens av kortvariga ljud) frambringat (frambringade) av persons talapparat l. sådant läte (sådana läten) frambringat (frambringade) av djur: stötvis frambringa; jfr II 6; särsk. (o. numera företrädesvis) i de särsk. förb. STÖTA FRAM, UT o. ss. förled i ssgrna FRAM-, UT-STÖTA. Hagberg DödGäst. 36 (1937). Hon uttalade .. (sitt namn Iti) tydligt, ett skarpt litet ljud som hon stötte ur munnen. Pleijel Fungi 175 (1993).
II. i intr. o. abs. anv.; i förb. med prep. uttr. (i sht inlett av med) äv. med funktion nära motsvarande tr. anv.
1) motsv. I 1: drivas l. föras l. röra sig med fart o. kraft i rak rörelse mot ngn l. ngt (o. träffa den l. det l. för att träffa den l. det l. föra den l. det ngnstädes), ge l. tilldela l. åstadkomma en stöt l. stötar; om ngt sakligt äv.: röra sig fram o. åter på sådant sätt; äv. med prep.-bestämning inledd av med, betecknande ngt varmed ngn stöter (jfr I). Gubben stötte hårt i golvet med käppen. Wädhret blåste och stötte på hwset. Mat. 7: 25 (NT 1526; NT 1981: kastade sig mot). Man måste laga så Topläntorna äre wäl belagde, och Racken wäl fast surrat wed Masten, på det icke Råån må slingra och stöta. Rosenfeldt Tourville 81 (1698). (De två männen) begynte at lägga hand wid henne. Häröfwer förtörnades Christinnan, och stötte med sina fötter efter dem. Lagerström Bunyan 2: 39 (1727). (Patrioten) Har äfven försökt sig på hofbanan, men hans enpåk stötte för hårdt i parkettgolfven. Strindberg NRik. 98 (1882). Kalfvens sätt att dia, i det han derunder oafbrutet stöter emot jufret. Grotenfelt Mejerih. 9 (1881). Han stötte med gurkan mot hennes blygd, stötte allt hårdare tills den vek sig åt sidan. Alfvén Arvedelen 261 (1981). — jfr NED-STÖTA o. ARM-STÖTNING samt Å-STÖTELSE. — särsk.
a) (förr) motsv. I 3 c; ss. vbalsbst. -ning särsk. konkret: ”redningsmassa”, ställmassa. Skulle den öfre stötningen wara utgången, ställes då jernet längre neder, at det på bottnen af första stötningen inkommer. Ekman RelSmältewStKåpparbg 53 (1704). Stötning kallas vid kopparsmältugnars redning hvarje hvarf så väl af sandskorpan som af stybbesredningen, hvilket uti härden inslås. Rinman 2: 901 (1789). Den första stötningen av stybbe och lera gjordes ungefär 1 kvarter tjock över hela härdbottnen och tilltrycktes med det upphettade stötjärnet. Lindroth Gruvbrytn. 2: 28 (1955).
b) motsv. I 1 c, i fråga om att sticka (se STICKA, v.1 I 3) med stötvapen, dels med tanke på att vapnet träffar, dels med tanke på att det inte träffar (särsk. i uttr. stöta efter ngn l. ngt, förr äv. i uttr. stöta miste). Här kan hwarcken then onda andan eller Saul skada .. (David) något: oansedt the grijpa till Spiutet och stööta effter honom. Rudbeckius KonReg. 441 (1619). (Kommenderas:) Stöter förvth. Tå stöter Pijkeneraren medh Pijken, som hårdast han kan 3. stötande, föruth. Söderman ExBook 43 (1679). Stöta på en med värjan. Schultze Ordb. 5074 (c. 1755). Stöta miste. Weste (1807). (Bajonett)stötens tre ändamål: att stöta säkert, att stöta kraftigt och att stöta långt. Hazelius Förel. 122 (1839). IllSvOrdb. (1955).
c) sport. motsv. I 1 d α: stöta kula; ägna sig åt kulstötning; äv. allmännare: utöva sport varvid ngt stötes; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare: stöt (se d. o. I 3 a). Balck Idr. 2: 519 (1887). Kulstötning, 1:sta priset, klubbens bronsmedalj, hr E. W. Ericsson, bästa stötning med höger 8,82. Start 1894, s. 93. Beträffande sin träning säger (den amerikanske kulstötaren) Wanger: ”Under den kalla årstiden stöter jag sammanlagt två timmar pr vecka inomhus”. IdrBl. 1924, nr 44, s. 5. Vid tävlingar i Sotsi stötte Lisovskaja 22,53 m. Arbetet(R) 28⁄5 1984, s. 15.
d) motsv. I 1 h: knuffa, skuffa; företrädesvis med bestämning inledd av prep. på, vars huvudord betecknar den som blir knuffad. (Kräftan) war så trött, at hon kunne icke soffua, för .. (Ormens) pustande och snarkande, stötte therföre vppå Ormen, at han skulle soffua stille. Balck Es. 96 (1603). En gång war jag vti .. (kväkarnas) meeting .. En Swensk satt wid mig, wi wiskades med hwar andra: Qväker stötte på osz och sade; hindra intet Andan. Swedberg Lefw. 80 (1729). Han stötte på mig med armbågen. Weste (1807). Det var kung Karls stora förnöjelse att hvarje gång Flach förde protokollet i konseljen stöta på mig och bry mig för min vän. De Geer Minn. 2: 36 (1892). — särsk. motsv. I 1 h α, om djur: stånga l. stångas. Jagh sågh at wädhuren stötte medh hornen wester vth, nörr vth, och södher vth. Dan. 8: 4 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917).
e) i fråga om båt l. fartyg.
α) om båt osv.: lägga till (se LÄGGA TILL 12) o. därvid stöta emot land l. brygga o. dyl.; äv. om person: lägga ut från land gm att kraftigt skjuta ifrån (med båtshake l. dyl.); i uttr. stöta i l. till land o. d. resp. stöta från land (förr äv. landet). I det han stötte från landet, drefwo Vectinerne på en grund, der ifrån de .. ei kunde loszas. Nordberg C12 1: 225 (1740). Slupen stöter i land. Eurén Erem. 26 (1797). Om blott Dardaniska kölar / Aldrig stött till min strand. Adlerbeth Æn. 102 (1804). Nu stötte de från land. Fridegård Offerrök 216 (1949).
β) om fartyg (äv. om person som för fartyg), betecknande att det (resp. han) med kraft far emot (med fartyget) o. träffar ngt (under l. i l. strax ovan vattenytan); i sht med tanke på att skada tillfogas l. att fartyget fastnat l. blir manöverodugligt o. d.
α) (†) grundstöta, stöta på grund (se GRUND, sbst.3); äv. ss. vbalsbst. -ning. Thet skiip som her stötthe j swndith. G1R 3: 355 (1525). Straxt i reesan stötte .. (skutans styrman), hwarföre te nödgades till adt förschaffa ock taga sig en annan styrman. BtÅboH I. 3: 8 (1623). En liten förlust af tiden uti utförandet af detta, kan förorsaka Skeppets stötning, och at det förgås. Melanderhjelm PVetA 1782, s. 36. På Green Point stranda årligen flera fartyg, och vi sågo ett från Australien kommande der sluta sin resa. Det stötte en natt under tjocka och blef vrak. Skogman Eug. 2: 189 (1855). 2NF 10: 425 (1908). — jfr GRUND-STÖTA o. SPRING-STÖTT.
β) med prepositionsbestämning med huvudordet betecknande det som förorsakar grundstötning o. d., särsk. i (de möjl. äv. med huvudtryck på prep. uttalade) uttr. stöta på l. (e)mot l. i ngt, om båt l. fartyg: (häftigt) fara emot o. träffa ngt; äv. med inbegrepp av att farkosten skadas l. i fråga om grundstötning (i sht i uttr. stöta på grund, se GRUND, sbst.3). Skepet som han sielff war vppå, stötte på ena klijppo, och bleeff borta med mykit folk. OPetri Kr. 208 (c. 1540). Vågen förde oss himmelshögdt, och enär den släpte, stötte Jachten i Båtten så at roret blef qvar. HFinlÖ 448 (1730). Så stötte ekstocken mot stranden. Nylander Sjöfolk 2: 266 (1906). Har fartyg med tjänstgörande kronolots ombord stött på grund .. skall (osv.). SFS 1937, s. 620. Stöta på en sandbank. Harlock (1944).
f) (numera bl. tillf.) om ngt som stötes av ngt. Lerkokorna stötte under hjulen. Heidenstam Svensk. 2: 211 (1910).
g) [ljustret stötes mot fisken] fisk. ljustra (se LJUSTRA, v.1). Landsm. 1926, s. 41.
h) fisk. motsv. I 1 i: pulsa (se PULSA, v.2 2). SvFiskelex. 438 (1955). Stötning, benämning på pulsning. Därs. 568.
i) (†) betecknande att ngn l. ngt stötes l. kastas fram o. tillbaka o. d.; jfr 7, 8. Tå Nicolaus Frischlinus .. vnderstodh sigh at rymma vthur sitt Fengelse .. och bödh til medh itt gammalt Lakan .. at gifwa sigh vthföre een högh Klippa: Men thet gick sönder, så at han stötte ifrån then eene Klippan til then andre, och bleff på heele sin Kropp .. jemmerligen sönderkrossat. Schroderus Os. III. 2: 331 (1635). Ekot stöter som ras och skred / under våta, rykande skyar. Hansson Nott. 126 (1885).
j) i utvidgad anv., i vissa uttr.
α) (†) stöta åt ngn, hytta åt ngn. Then som träter på Kyrkiogård, at han stöter åt sinom Nästa eller honom hotar eller slår .. böte 40 Marck. Schmedeman Just. 29 (1554).
β) stöta i l. mot (förr äv. ) ngt, nå fram (l. upp l. ned o. d.) till l. vidröra l. beröra l. tangera l. stå intill ngt; jfr 2. Om .. (den gudlöses) högheet sigh än reeste alt up j himmelen, och hans hoffuud stötte j skyyn. Så moste (osv.). LPetri Job 20: 6 (1563; Bib. 1917: hans huvud når intill molnen). Then Chinesiske Monarchen föresatte sig i sina högtrafwande tanckar, at bygga ett så högt torn, som skulle stöta på månen. Scherping Cober 1: 289 (1734). Stöta stumt emot hvarann (om timmer). Konow 73 (1887). Gammalt t eller þ, som stöter imot l, kan stundom i det nya riksspråket, och än oftare i munarterna, förvandlas till s, t. ex. vasle, näsla, förut vatli .. nætla. Rydqvist SSL 4: 302 (1870). Kjolen var så lång att den stötte i marken. Nyblom StrPers. 34 (1945).
γ) (†) stöta uti ngt, om geografiskt område: skjuta ut i ngt (se SKJUTA UT 7). Atle Fiell stöter medh een stoor Vdd uthi Hafwet. Rudbeck Atl. 2: 86 (1689).
δ) (†) i uttr. av typen stöta till l. åt en plats, (brådstörtat) bege sig l. ge sig iväg till en plats (för att förena sig med ngn l. ngt; jfr ε); jfr STÖTA TILL 3. Dee 2 regemente, som Mechlenburgiske Fursterne värffvat haffva, haffve .. stödt till Chur-Saxen. RP 5: 179 (1635). (De) bleffuo dömde ifrå liffuet alla 3 Gunnil, Dottren Märit, och hennes son, Knechten stötte åt danmark der han ähn nu ähr. VDAkt. 1651, nr 122. Lars Siggeson föll .. in i Halland, dit äfven Severin Kihl stötte med två fännikor Tyske soldater. Dalin Hist. III. 1: 70 (1761).
ε) (numera föga br.) om person: sälla sig till (ngn, i sht ett sällskap); företrädesvis om trupp med avs. på annan trupp; äv. om fisk: (samlas o.) bege sig l. flockas (till en plats) o. förena sig med där befintlig mängd; äv. i utvidgad anv., om ngt sakligt; jfr δ. AOxenstierna 7: 281 (1632). För nu warande Pastorens, Mag. Erici Tollstadii vpbyggeliga predikningar skull, stöter hit (dvs. till Skeppsholmskyrkan) en sådan myckenhet af andra .. personer, at ofta knapt är om rum. Rüdling 138 (1731). Det synes som om sillen ännu ej på allvar skulle vilja stöta till kusten. GHT 1896, nr 283, s. 3. Af svenska resenärer hade infunnit sig småbrukare från Södermanland och Blekinge, hvarjämte en finne stötte till sällskapet. PT 1903, nr 137, s. 3. (Kryssaren) Gotland uppehåller sig .. i främmande farvatten .. och stöter till kustflottan först den 13 juli. SvFl. 1939, s. 109. — jfr LAND-, TILL-STÖTA.
k) ss. vbalsbst. -ande o. -ning, konkretare: stöt (se d. o. I 1); ss. vbalsbst. -ning förr äv. i speciellare anv.: impuls (se d. o. 2). Söderman ExBook 57 (1679). Polhem ESkr. 3: 358 (c. 1720; i speciellare anv.). Palmblad Fornk. 1: 128 (1843).
2) (numera mindre br.) i utvidgad anv. av 1 (jfr 1 j, särsk. 1 j β), om (i sht geografiskt) område l. om ort (äv. om lokal i hus l. om hus), i uttr. stöta (in)till, äv. mot ngt, gränsa till l. intill l. mot ngt (se GRÄNSA II 1), vara belägen l. ligga intill osv. ngt; jfr 3 d. Heradzalmenningen stöter in till Wasseters eghor. GullbgDomb. 27⁄5 1654. Professoren (hade) af handlingarne inhemtat .. att en utmed Pehr Jonassons åkertäppor dragen gärdesgård, komme att hållas för en rigtig skiljo-linie emot Gustaf Carlssons dertill stötande skogsskifte. Calonius 3: 141 (1793). Den andra (triangeln), hwilken stöter till lifslinien och hufwudtriangelns fot, kallas den wenstra, den midt emot den högra. Anjou Chir. 21 (1841). Där Sunnerbo härad stöter mot Hallandsgränsen, finns en sandhed. Lagerlöf Holg. 1: 173 (1906). En tämligen väl avgränsad höjdplatå, som i väster stöter till den dalgång, i vilken sjöarna Madkroken, Norrsjön .. ligga. SvGeogrÅb. 1931, s. 63. SvHandordb. (1966). — jfr PÅ-, TILL-STÖTA o. INTILL-STÖTANDE.
3) [jfr I 2] i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (o. 2; se särsk. d); särsk. motsv. 1 b, e β; företrädesvis i a, b, d. Lybecker Young 126 (1795). I allt hvad våra inhemska förhållanden angår, ”stöter komitén genast på grund”. Samtiden 1871, s. 430. Hans tankar (sysslade) .. med .. att utfinna öfverraskande sätt att stöta och parera i en kontrovers. Rydberg Vap. 91 (1891). — särsk.
a) motsv. I 2 a: väcka anstöt (se d. o. 7 c), såra känslan för det riktiga l. passande, vara anstötlig (se d. o. 4, särsk. 4 a); skorra (se SKORRA, v.1 4 b); låta illa o. d. De likalydande vocales i ändan på det föregående och begynnelsen af det följande måste ei komma tilsammans, emedan det låter illa och stöter. Biurman Brefst. 33 (1729). Detta ordet stöter. Serenius (1741). Han har, förlåt mig det, en karakter som stöter. Leopold 1: 354 (1808, 1814). Kortheten i berömmet kunde stöta. Hallström Händ. 41 (1927). SvFl. 1942, s. 174. — särsk.
α) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: anstötlig (se d. o. 4, särsk. 4 a). Använda stötande ord, uttryck. Ge en stötande form åt sin åsikt. Ett stötande sätt. Vara uppriktig utan att vara stötande. VRP 21⁄3 1739. Vårt (tilltalsord) du är endast för närmare vänner, ni anses för stötande och i eller j är föråldradt. CSäve (1842) i MolbechBrevveksl. 2: 200. Gå mycket bryskt och stötande till väga. Gyllensten Grott. 164 (1973).
β) (numera bl. tillf.) i uttr. stöta i ögonen, på ett stötande sätt falla i ögonen. ÅgerupArk. Brev 27⁄4 1770.
γ) [jfr β] (†) ss. vbalsbst. -ning, konkretare: stötande fel (se α, o. FEL I 4). Stöt-ning / (dvs.) feel. Linc. Ddd 3 a (1640).
b) i vissa uttr. med prepositionsbestämning (möjl. äv. med huvudtrycket på prep.).
α) stöta (e)mot ngt, icke vara i överensstämmelse med ngt, strida mot ngt (se STRIDA 3); äv. om person: handla i strid mot ngt; äv. med bibet. av att ngt l. ngn stöter (i bet. a). Intet deri (dvs. i en viss predikan) fanns som stötte emot den rena läran. Cavallin Herdam. 5: 407 (cit. fr. 1706). Äfwenså har jag trodt det wara, at i oträngdt mål stöta emot ljudet, då somlige skrifwa höfsa för hyfsa. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 2, s. 5. Hvad han skrifvit om Ärftligt Adelskap .. stötte något hårdt emot de nya revolutions-Idéerna. 2Saml. 10: 50 (1814). Deraf kommer, att man är hjertans glad, utan att skämmas derför eller anse det stöta emot värdigheten. Snellman Tyskl. 291 (1842). Själfva Tambief, fast han förstod att göra fängelsetiden hård för mig, stötte dock aldrig mot gästfrihetens och höflighetens former. Anholm Gog. 40 (1895).
β) (numera bl. tillf.) stöta intill ngt, stå i nära förbindelse med ngt, höra nära ihop med ngt. Brottmåls- och fattigvårds-lagstiftningarne stöta omedelbart intill hvarandra. Geijer I. 6: 143 (1839).
γ) stöta på ngt.
α) (†) röra l. gälla l. avse l. syfta på ngt; äv.: syfta till ngt. Then articel som rörer och stöther på then gærd och hielp. G1R 4: 363 (1527). Så höra och til Doom Capitlet alla Echtenskaps handlingar .. sampt hwadh meera, som thenna Kyrkio Ordningen seer och stöter uppå. KOF II. 2: 452 (c. 1655). (Sv.) Jag merker hwad han stöter på, (eng.) I find what he’ll be at. Serenius (1741).
β) (†) strida mot ngt (se STRIDA 3). KOF II. 2: 149 (c. 1655). Därs. 351.
γ) stöta på patrull, se PATRULL, sbst.2 3.
δ) (†) antyda ngt l. påpeka ngt l. fästa uppmärksamheten på ngt. Tesligeste må i och wäll (i förhandlingarna med Danmark) stöte ther opå, ath breff Segell ordh och äre bliffwer ty wer, nw så ganske ringe acktede. G1R 12: 234 (1539). (De) haffva .. för mig privatim stööt och rördt på förbundet, berömbt hvad nytta och gagn the ther af haffva nutit. RP 8: 157 (1640). (Sv.) Han stötte på något med de orden, (eng.) He hinted at something with those words. Widegren (1788).
ε) (†) angripa l. attackera ngt; äv. med försvagad bet.: beröra, göra intryck på. Nu i tree åhr hafwa siukdommarna tätt effter hwarannan stött på denna bräckliga hyttan. KKD 6: 290 (1720). Menniskornas ömmaste fördom, som alltid skall vilja mäta egenskaper efter den styrka hvarmed de stöta på sinnet. Lehnberg i 1SAH 2: 247 (1788, 1802).
δ) stöta på ngn (jfr ε).
α) (†) slåss mot, kämpa med; äv.: pika (se PIKA, v. 6). Hwj giorde tu migh, at iagh vppå tigh stöta skulle, och är migh sielffuom til tunga? Job 7: 20 (Bib. 1541). Stöta på någon med ord. Nordforss (1805).
β) (vard.) i fråga om mer l. mindre erotiskt närmande: flörta med (ngn), kurtisera. Martin Kärlekst. 116 (1969). Jag bestämde mig att stöta på henne redan när jag såg henne kliva ur bussen. Strömstedt MittLiv 1: 208 (1981). Jag har så svårt att be om saker. Det är likadant med tjejer. Jag stöter inte på dem utan vill att de stöter på mig. SDS 15⁄5 1996, s. C 15.
ε) (†) stöta till l. (jfr δ) varandra, drabba samman i strid; stöta med ngn, drabba samman med ngn; stöta i handgemäng, drabba samman i handgemäng. Hund E14 169 (1605: till). Så hafwe wij .. öfwerlagt, hwad som hälsosammast och bäst skulle ståå til att göra, der dee twenne mächtige Nationer til efwentyrs med Krijg på hwar annan stöta skulle. Stiernman Riksd. 1453 (1664). Med fiender hurtigt stöta. SkrVSocLd 20: 115 (1692). Agrell Maroco 2: 12 (1795, 1807: handgemäng).
ζ) (†) stöta till ngt, tillstöta till ngt; förvärra ngt gm att tillkomma; jfr 1 j ε o. STÖTA TILL 2. Widekindi KrijgH 456 (1671). Till denna sorgen stötte ännu en annor olycka som större och swårare war. VDAkt. 1705, nr 425. Atterbom Minnest. 2: 152 (1853). — jfr TILL-STÖTA.
c) (†) i p. pr. i adjektivisk anv., om feber: hastigt påkommande. Thetta onda at borttaga är ganska swårt, i synerhet när hufwudwärcken är en arfsot, el(le)r af stötande, hetzig Feber. Broman Glys. 1: 697 (c. 1730).
d) [utgående från 2] i vissa uttr. betecknande att ngt gränsar till l. liknar l. påminner om l. närmar sig ngt o. d.; numera företrädesvis i α.
α) stöta i, i sht förr äv. l. åt den l. den färgen o. d., skifta i den l. den färgen (se SKIFTA, v.1 13 c α). Buken, bröstet och halsen (hos göktytan) stöta på gult. Rudbeck Samolad 66 (1701). Den blå fascian öfwer wingarne tycktes mig i originalet stöta på gull färg. Linné Bref I. 5: 300 (1760). Retzius FlVirg. 17 (1809: åt). Hennes tänder stötte i grönt. Benedictsson Eftersk. 64 (c. 1885). God gambirvara är ljusbrun, ofta med stötning i gult. Jönsson Gagnv. 430 (1910). Fläckarna på kinderna stötte i violett. Svenson Mord 104 (1967).
β) (numera föga br.) stöta på, äv. åt salt l. surt l. unket o. d., i fråga om lukt l. smak: ha en anstrykning av l. en dragning åt salt osv., ungefär liktydigt med: smaka l. lukta av salt osv. Soppan stöter på salt. Sahlstedt (1773). Ju friskare luckten (från jorden) finnes vara, hvarken för torr, än mindre på mögel, unket eller surt stötande, desto tjenligare är den til sådd. VetAH 1779, s. 170. (Gällaven) Har en skarp och bäsk smak, som stöter åt China bark; men ingen särdeles lukt. Därs. 1794, s. 14. Det stöter på salt, unket etc. Schulthess (1885).
γ) i allmännare anv. av α o. β, stöta på, i sht förr äv. i ngt, förr äv. stöta på ngt till, närma sig ngt (se NÄRMA II 5), påminna om ngt (se PÅMINNA 3), ha likhet med ngt, leda tanken till ngt o. d. Målet eller dialecten, som allmogen .. (kring Everlöv) talar, stötte mindre på Danska, än wid Skanörs-sidan. Linné Sk. 277 (1751). Om man nu skal bli bekant, och göra någon lycka, så skal man hafva et namn, som klingar något, och stöter litet på adel til. Björn FörfYngl. 18 (1792). Korsångare, musik, rökelse, mess-skrudar och dylikt, som stöter alldeles för mycket på katolicism. Samtiden 1874, s. 416. Hvad för något? Detta stöter ju rent ut i det löjliga? Högberg Vred. 2: 147 (1906). Detta stöter på bedrägeri. SvHandordb. (1966).
e) (†) ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv.
α) påstötning (se PÅSTÖTA 2 c). Därwid har hon alltid funnet sig gandska wäl belåten, så länge wid minsta winck eller stötning, jag kunde lätta hen(n)es bekymmer. VDAkt. 1800, nr 292.
β) strid l. konflikt l. kontrovers l. sammanstötning. Til undvikande af missförstånd och stötning Stånden emellan. 2RARP 18: 195 (1751). Möller (1807).
4) motsv. I 3: bearbeta (ngt) gm stötande (i bet. 1), äv.: framställa (ngt) gm stötande. Under stötningen aktas, at man stöter midt i bottnen (av morteln). Linné Sk. 351 (1751). Man (har) af erfarenheten funnit, att .. (en viss sorts tackjärn) endast genom en i kallt tillstånd ofta förnyad stötning, böjning eller sträckning .. förändrar sin textur. Åkerman Stångj. 47 (1839). Sätt till litet vita eller vatten under fortsatt stötning, tills en smidig (mandel)massa bildas. StKokb. 22 (1940).
5) motsv. I 6, i fråga om att frambringa en l. flera toner gm att blåsa (se BLÅSA, v.2 3) i blåsinstrument medelst en l. flera kraftiga, momentana inblåsningar av luft; äv. om musikinstrument (se b).
a) med personsubjekt; i uttr. stöta i basun l. trumpet l. horn o. d., blåsa (se BLÅSA, v.2 9) i basun osv. gm att kraftigt o. momentant blåsa ut luft genom instrumentet en l. flera ggr, åstadkomma en tonstöt l. tonstötar i basun osv.; ofta i fråga om att på sådant sätt ge signal (t. ex. till samling l. strid) l. meddela ngt; i sht förr äv. abs.; äv. mer l. mindre bildl., särsk. betecknande att ngn högljutt l. med buller o. bång kungör ngt. Nu stöter Heimdal i Gjallarhornet. Postiljonen stötte i sitt horn och folket strömmade till. Kungen bjöd att man skulle stöta i stridslurarna. När tw geffwer almoso, läth ey stöta j baswn för tigh. Mat. 6: 2 (NT 1526). HT 1895, s. 432 (1645; abs.). Lät Triton stöta i Trompeten så thet gnäller! Spegel GW 186 (1685). Fader Berg i hornet stöter. Bellman (BellmS) 1: 7 (c. 1768, 1790). En speculerande anonymus har .. låtit boken utgå på svenska och tillika låtit stöta i trumpet, att den är ett alster af sjelfständig vetenskap. SKN 1841, s. 251. Fanfarerna smattrade som hade själve Fortinbras i Hamlet stött i basunerna. Ruin SjunknH 85 (1956).
b) (numera bl. mera tillf.) med subjekt betecknande musikinstrument: ljuda, tona. Gällt / Basuner stötte. Thorild (SVS) 1: 189 (c. 1787). Låter harporna ljuda, basunerna stöta / och lägg kläden och palmer för konungens fot. Fröding NDikt. 100 (1894). Hornen pruttade och stötte, och bastrumman slog som ett stort hjärta. Larsson I By Logen 206 (1924).
c) (numera mindre br.) ss. vbalsbst. -ning, konkretare: tonstöt. Gosselman SNAmer. 1: 30 (1833). Geijer Brev 383 (1841; i bild).
6) hårt, plötsligt o. häftigt frambringa momentant ljud l. läte medelst talapparaten l. i munnen l. halsen; särsk. i p. pr., om ljud: som frambringas på sådant l. liknande sätt, stötig. Hos de flesta .. hördes en stötande hosta. Hygiea 1843, s. 668. Genom bälgornas nära läge förhindras .. icke blott orgeltonens darrning och stötning, utan (osv.). Drake Töpfer 44 (1850). Lundberg HusdjSj. 324 (1868). — särsk. (†) i fråga om språkljud.
a) i fråga om uttal av enskilda ljud l. ord; särsk. dels om ord: uttalas med långt konsonantljud, dels i uttr. stöta på (stavelse l. ord), uttala (stavelse l. ord) med långt konsonantljud (i den betonade stavelsen); äv. i fråga om aspiration. När jag stafwar .. (ordet ocker), säger jag, o, c, säger oc, hwaruppå jag hårdeligen stöter. Pfeif DeHabitu 93 (1713). Antingen sker .. (konsonanternas) fördubling (i ordet borr) derföre, at det ordet stöter, eller oc derföre, at det ordet .. måtte skiljas ifrån et annat. Därs. 151. Det stötande eller blåsande i ϑ förvandlade sig i .. (dorernas) mun än till σ, än till δ och än till τ. Trendelenburg GrSpr. 259 (1801).
b) i fråga om betoning av stavelser vid läsning av vers, i uttr. stöta på stavelse, uttala stavelse med metrisk tonvikt (iktus). Gyllenborg Skald. 90 (1798). Därs. 91.
c) ss. vbalsbst. -ning, om handlingen att uttala ord l. orddelar stötigt. Norrmann Eschenbg 1: 28 (1817). Danskan, hvilken med .. sina stötningar och tvera afbrott i ordens uttal, här .. står oss aflägsen. Rydqvist SSL 4: 382 (1870).
d) stamma (se STAMMA, v.3 2); äv. i utvidgad anv., i fråga om tvekande tal, i uttr. stöta i talet, tala tvekande, söka efter ord; jfr STÖTTA, v.3 (Fr.) Il barguigne, (sv.) Han stöter i talet, Han tingar så länge och så noga. Mont-Louis FrSpr. 267 (1739). (T.) Gestotter .. (sv.) stamning eller stötning i tal. Lind 1: 828 (1749).
7) i fråga om skakig gång hos riddjur l. fordon l. maskin vid (önskad jämn, kontinuerlig) rörelse, varvid ngn l. ngt stötes (i bet. I 1) upprepade ggr (upp o. ned); äv. opers.
a) om fordon, i sht vagn: skaka o. sålunda ge stötar åt passagerare l. gods o. d. Til förtigande de många olägenheter man har wid tungodz och annat medelst stötning, skakning, .. stöld och dylikt (vid landsvägstransporter). Polhem Bet. 2: 4 (1721). Ahlman (1872; om kärra). Vagnen stötte ej längre så hårdt som förut. Tolstoj FrBarndYngl. 151 (1886). Det stöter så i baken, sade .. (flickan som satt på cykeln). Johnson Se 59 (1936).
b) ridk. om riddjur, i sht ridhäst: gm sin gångart få ryttaren att på ett obehagligt sätt skaka upp o. ned (o. få stötar i ryggslutet); i p. pr. äv. om gång(art) hos riddjur: kännetecknad av sådan rörelse; äv. bildl. Broocman Hush. 3: 23 (1736). Min herre, er qwickhet har en lätt paszgång; den stöter icke. Hagberg Shaksp. 2: 105 (1847; ordlekande, med syftning på bet. 3 a). Svårare syntes det mig att sitta sadelfast, då kamelen ger sig af i sitt snabba, stötande traf. Retzius Nil. 171 (1891). Hästen är gammal och skarp i ryggen och stöter till på köpet. Östergren (1950).
c) (numera bl. tillf.) om maskin l. maskindel: gå ryckigt l. skakigt l. ojämnt; åstadkomma stötar i gången; äv. i p. pr., om gång hos maskin(del): kännetecknad av sådan gång. De ojämna, som stöta ock rycka i farten, såsom hammare ock hwefwar. VetAH 1742, s. 166. Stötande gång uppstår .. om spindeln blifvit sliten eller skef. LB 3: 233 (1902). Cannelin (1921).
8) om ngt sakligt (jfr 7): skaka (se SKAKA, v. III) l. rista (se RISTA, v.3 3) l. skälva; genomfaras av skakningar; äv.: hoppa (se HOPPA, v.1 2); äv. om puls: slå stötvis. (Spelmannen) stampade .. takten, så att den lilla guldtofsen på mössan stötte från höger till vänster. Heidenstam Birg. 87 (1901). (Den kalvande) Kon råmade igen. Hennes kropp stötte, och benen vacklade under henne. Krusenstjerna Pahlen 1: 156 (1930). Pulsen stötte lugnt och jämnt. Moberg Rosell 193 (1932).
9) om (i sht äldre) person (äv. om djur): gå med styva o. stumma steg (varvid fötterna hårt stötes (i bet. I 1) i marken o. d.); särsk. i p. pr., om gång o. d.: som kännetecknas av sådan rörelse; jfr STÖT III 2. Brunte han drumlade / framåt i drömmen, / han stötte, han stracklade — hölasset vacklade / fram utmed strömmen. Fröding Guit. 34 (1891). Han gick med korta och stötande steg och kutad rygg. Andersson Kolarhist. 230 (1922). En högrest gråhårsman med en något ”stötande” gång. Aurelius Männ. 81 (1935). Trekvartsgamla par som är ute och stöter, går så sakta, tittar på ett nybyggt hus. Antti JagRed. 145 (1983).
10) om gevär o. d.: rekylera o. därvid stöta (i bet. I 1) skytten (i axeln). 3SthmTb. 1: 241 (1594). De Gewähr som med anslag som intet stöta, tycker mig mycket beqwemligare der med at förswara Brechen och Aprochen. Rålamb 8: 87 (1691). Gevären stöta gruveligen, då de äro laddade skarpt. Alm Eldhandv. 1: 361 (cit. fr. 1807). Dubbelhaken .. stötte så hårt, att man måste stödja den på ett slags bock. Alm VapnH 47 (1927).
11) snick. motsv. I 4: stöta ändträ; i sht ss. vbalsbst. -ning. SlöjdBl. 1888, nr 6, s. 2 (: stötning). Så användes .. vinkelstötlådan .. när snickaren önskar stöta, d. v. s. hyvla trästyckets tvärände i (rät) vinkel med dess långsida. Landsm. XVIII. 1: 17 (1912). Ryegård Slöjd. 66 (1957: stötning).
12) jäg. motsv. I 5: stöta villebråd(et). Hahr HbJäg. 51 (1865). Ett bra alternativ vid rådjursjakt på småmarker är stötande och tryckande hundar av typ vorsteh, spaniel och retriever. Land 1984, nr 14, s. 29.
13) (numera föga br.) om häst som är krubbitare, betecknande att den andas stötvis o. stöter tänderna mot krubban l. stöter på sådant sätt i luften, snappa luft. Stötning i krubban. SFS 1863, nr 32, s. 20. Lundberg HusdjSj. 324 (1868).
14) fys. i p. pr. i adjektivisk anv., om kraft (se d. o. 4): momentan. Fock 1Fys. 39 (1853). Schulthess (1885).
15) om kokande vätska: koka med ryckvis kommande bubbelbildning; numera i sht (brygg.) om efterjäsande öl: ryckvis l. häftigt driva ut skum genom hål i fylld behållare. Detta är just fenomenet af stötande kokning, som derigenom tillfredsställande förklaras. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 7. När en liten tid förlidit, / Icke alltför långt derefter, / Stötte ölet i sin tunna, / Pöste drycken högt i källarn. Collan Kalev. 1: 319 (1864). (Konstsmör) hvarken fräser eller stöter (då det upphettas i stekpanna) utan kokar helt lugnt. AHB 128: 39 (1887). Förutsättning för att ölet skall stöta är en stark efterjäsning. TNCPubl. 47: 104 (1971).
16) i fråga om militär aktion: göra en kraftfull, häftig o. snabb (kortare l. begränsad) framryckning, göra en framstöt, kraftfullt o. snabbt avancera ett stycke; äv. bildl. (särsk. sport.): attackera, göra ett ryck (jfr RYCK, sbst.1 4 b); äv. (spelt.) i fråga om pokerspel m. fl. spel: (attackera gm att) höja insatsen. SvFl. 1942, s. 98. För att erövra Krim stöta ryssarna nu från norr i riktning mot Perekopnäset. SvD(B) 1943, nr 286, s. 7. Här i Stockholm kan man (i pokerspel) inte stöta jämt. Folk är misstänksamma. DN(A) 1948, nr 233, s. 22. Slingan (i cykelloppet) mäter 12,9 km och i backen uppför började italienarna Martinelli och Algeri att stöta. SmålP 27⁄7 1976, s. 10.
III. refl.
1) (numera mindre br.) motsv. I 1, II 1, om person (ngn gg äv. om ngt sakligt): med fart o. kraft fara l. komma l. slå emot ngt med (en del av) sin kropp; ofta med tanke på att skada uppkommer: på så sätt slå sig l. göra sig illa; vanl. med prepositionsbestämning, i sht inledd av l. mot l. i o. med huvudord betecknande det varemot man slår sig l. inledd av l. i o. med huvudord betecknande den kroppsdel som skadas. Hon föll och stötte sig mot l. på en sten. Han såg sig inte för utan stötte sig i dörren. Stöta sig i huvudet, i pannan, på benet. Hildebrand MagNat. 213 (1650). Och war en oerhört elak wäg .. och inte fåt sufwit på 3 näter och om dagen sutit och stöt mig i wagen, så at när iag kom dit om natan, war iag så tröt, at min man måte bära mig in vr kareten. Horn Beskr. 97 (c. 1657). Se här min gosse! .. Gå nu och köp; men akta dig, at du intet faller och stöter dig. Envallsson Schlenzh. 30 (1796). De, som i lefwande Tro wandra wid .. (Kristi) sida .. de skola icke falla och stöta sig på den slippriga banan. Hagberg Pred. 1: 319 (1837). Stöta sig illa på knäet. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) i ordspr.; äv. motsv. b. Bättre lwtha, än stöta sigh i Dören. Grubb 70 (1665). Det är illa att stöta sig två gånger på samma sten. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) i ä. bibelöversättningar o. d., i fråga om att stöta (i bet. I 1) sin fot mot ngt o. snava l. snubbla (samt falla o. slå sig); i sht i bild. Hwilkin som wandrar om daghen han stöter sigh icke. Joh. 11: 9 (NT 1526; äv. i Bib. 1917; NT 1981: snavar). Tu skalt icke sättia för then blinda någhot ther han kan stöta sigh vppå. 3Mos. 19: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: varpå han kan falla). Hwad är rettare än, at then faar wil och stöter sigh, som om clara daghen läter öghonen til. LPetri 2Post. 313 a (1555). I mörkret wandrar man ey rett, / Man stöter sigh snart illa. Ps. 1562, s. 75 b.
c) med bestämning betecknande resultatet; numera nästan bl. med predikativ bestämning; förr äv. med obj. betecknande den uppkomna skadan o. d. När iag skule gå hem om afton och steg vtom porten, föl iag baklänges i en diup grop och stöte mig et stort hål på min arm. Horn Beskr. 92 (c. 1657). Många (av de flyende) stupade och stötte sigh til döds uthi the slipprige brandter och hwasza klyftor. Sylvius Curtius 611 (1682). Ibland fastnade vi (i den isfyllda floden), stötte oss flott och dansade vidare. Hedin Pol 1: 210 (1911). Pojken ramlade omkull .. och stötte sig en stor kula i pannan. Beskow Muntergök 120 (1919).
d) (numera bl. tillf.) motsv. I 1 c, II 1 b, med obj. betecknande stickvapen o. prepositionsbestämning inledd av i. Älskaren, som .. stöter sig en dolk i hjertat på sin Älskarinnas Graf. Lidner (SVS) 2: 186 (1784).
e) (†) motsv. II 1 e β, om sjöman: grundstöta (på skär). Kalff JUggla C 4 b (1649).
f) (†) motsv. I 1 h, i uttr. stöta sig med varandra, knuffas. 1Mos. 25: 22 (Bib. 1541; Luther: stiessen sich, Vulg.: collidebantur; Bib. 1917: stötte varandra).
g) (†) i utvidgad anv.
α) om vattendrag: kasta sig (emot ngt; se KASTA, v. III 6 b) l. störta sig (emot ngt). Ther efter samlar .. (floden) sigh til en starck Ström, stöter sigh brusandes emot Botnens Stenar. Sylvius Curtius 436 (1682).
β) om tyg: bryta sig (se BRYTA 20 b). Ett tyg säjs stöta sig i kanten, i vecken. Weste FörslSAOB (c. 1817).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk.: komma till skada, lida skada, råka illa ut o. d.; äv. med subj. betecknande flera personer: komma i strid l. konflikt med varandra; äv.: ta anstöt, bli stött (se I 2 a β); äv. i uttr. stöta sig av att, ta anstöt av att, stöta sig med att, väcka anstöt gm att. LPetri 3Post. 97 b (1555). (Han) hafver .. intet stött sig af det han för mig betala i Holland, förty min värd gaf honom sex riksdaler därför, att han sig den skullen på tog. Ekeblad Bref 1: 10 (1649). Som wij här någon tid tillsammans wore, stötte fuller Gref Piper och Feltmarchalken sig någre gånger med små disputer af föga wärde. KKD 2: 247 (1718). Och upprepar jag detta i vördsam och förhoppningsfull mening, att ingen nu lefvande person .. måtte stöta sig, om han mot förmodan finner sitt namn eller sin lokal i historien. Almqvist DrJ 200 (1834). Jag är fullkomligt nödstäld för sommaren och om jag måste stöta mig med att kräfva en fordran, så får det gå. Strindberg Brev 7: 345 (1889). — särsk.
a) i uttr. stöta sig på (jfr b), äv. vid l. (e)mot l. över ngn l. ngt, ta anstöt av ngn l. ngt (se ANSTÖT 1 b α), bli chockerad av ngn l. ngt, bli (moraliskt) upprörd över ngn l. ngt, irritera l. reta l. förarga sig på ngn l. ngt, bli stött (se I 2 a β) på ngn l. ngt. Ath Christus gör menniskiona retferdugha vtan gerningar, thet troo the icke, therföre stöta the sigh på hono(m) och förarghas. GlRom. 9: 33 (NT 1526). Hoorn Jordg. 1: 19 (1697: emot). Skulle en Cato finnas, hwilken stötte sig wid något i de roliga berättelserna, wil jag genast råda honom, til at titta i den tredje Boken. Weise 2: Föret. 2 (1771). Naturligtvis får man (i Nürnberg) .. icke stöta sig öfver, att gatorna till en stor del äro något bisarra. Atterbom Minn. 130 (1817). Skolpojkarna stötte sig på hans skånska dialekt. Samuelsson HALärovUpps. 427 (1952).
b) (†) i uttr. stöta sig på ngt (jfr a).
α) gå om intet l. gå i stöpet på grund av ngt; hänga l. haka upp sig på ngt. Män förr än handelen skulle aldelis stöthe sigh på för:ne Peninge Summe, måge wåre Sändebudh den minske. HSH 38: 54 (1586). Jag hafwer ock ingen rätt Dröm-Bok tilhands, och torde således lättteligen stöta mig på Drömarnes Grund-orsaker. Weise 2: 9 (1771). jfr PÅ-STÖTA.
β) med saksubj.: grunda sig på ngt (se GRUNDA, v.1 III 2 b ε α); härleda sig från ngt; med personsubj.: hålla sig till l. åberopa sig på l. stödja sig på ngt (jfr STÖDJA, v.1 II 2). Vidh endan uthi min .. (konungs) nådige bref, mig gifvitt, är en clausula, som sigh stöter på .. (konung) Carls tijdh. OxBr. 12: 365 (1615).
c) i uttr. stöta sig med ngn, äv. med ngt, bli oense l. osams l. göra sig ovän med ngn (l. ngt), komma på kant l. i delo med ngn (l. ngt); äv. enbart stöta sig, ge l. vålla anstöt. Iag kan förutsee, at kongen lärer stöta sig med hela värden. Bark Bref 1: 209 (1704). Jag ville bara säga, at man intet bör stöta sig med Majorn, efter han är Son til Presidenten. Levin Schiller Cab. 5 (1800). Den stackars flickan .. nödgades gång på gång dels stöta sig med sitt samvete samt vissa tanter och kusiner, dels (osv.). Bergman JoH 12 (1926). Man är rädd att stöta sig med sina kunder genom att kräva för tidigt. HandHantv. Hand. 3: 127 (1934). Antti MyckJord. 232 (1987: stöta mig).
d) (†) i uttr. stöta sig själv i olycka, störta sig i olycka (se OLYCKA, sbst. 1 b). Möller 1: 419 (1755).
IV. (†) ss. dep.: stöta (i bet. II 1); äv. med reciprok bet.: stöta emot varandra; äv. i uttr. stötas med ngn, stöta ihop med ngn, kollidera med ngn; äv. med tanke på att skada uppstår. När Krwkan stötes medh Kiättilen, så får hon wist en knäck. Grubb 592 (1665). (Han) föll af hästen och stöttes emot en sten och gaf up andan. Dryselius Monarchsp. 71 (1691). Skeppen stöttes med hwarannan. Lind (1749). Björkman (1889). — särsk.
a) motsv. II 1 d: knuffas; trängas; äv. motsv. I 1 h α: stångas. Stötas Baggar och giöra hwar annan Skada, tå skal man .. bora Hool genom Hornen. IErici Colerus 2: 127 (c. 1645). (Vid värdshuset) såg jag några gå bårt, andra up och nid, trängas och stötas i bråskan med hwarannan. Roman Holbg 149 (1746). Fast gatan var bred nog för dig som mig, / vi gingo dit sällan att stötas. Tavaststjerna Morg. 211 (1884). Björkman (1889; om gumsar o. d.).
b) motsv. I 1 c, II 1 b, i fråga om strid med vapen l. i fråga om slagsmål: kämpa l. slåss; äv. bildl., särsk.: komma l. vara i konflikt med varandra, bråka. Konungen aff Södherlanden (skall) stötas medh honom. Dan. 11 (”12”): 40 (Bib. 1541). Thomas Jacobsonss i Jutila saak emot Eva ryttareenckia och Elin, .. huilka hafwa trät och stötss heela julehelgden. ConsEcclAboP 488 (1661). Intet skadeligare är, än när lemmarne i en kropp gnabbas och stötas. 2RARP 6: 547 (1731). At göra Swerget rikt igenom plog och härf. / Det är en sysla, som mer wärdig är at skötas, / Än, bland en torftig hop, om magra tjenster stötas. Nordenflycht (SVS) 2: 254 (1746). Ha Vi och du ej hittills varit vänner, / och skulle stötas nu på gamla dagar? Fahlcrantz 7: 166 (c. 1835, 1866).
Särsk. förb.: STÖTA AN10 4. till I o. II. jfr anstöta.
I.
1) (numera föga br.) till I 1, II 1: stöta mot (ngt); äv. i förb. med bestämning inledd av prep. på. Efter han (dvs. himlen) är rund, och haar ej Kant, ej Hörne, / Tå stöter han ey an. Spegel GW 61 (1685). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 3 (1836). särsk. i fråga om att gå på grund (o. omkomma; jfr stöta, v. II 1 e β); äv. bildl. (I Brasilien) stöta .. Hwalfiskar ej sällan an på kusterna. Eberhardt AllmH 4: 238 (1781). Nya och dristiga Snillen. På dessa har man .. sett alla vanlige Granskare — stöta an, förgås, och blifva til vrak. Thorild (SVS) 3: 76 (1791).
2) (†) bildl., motsv. stöta, v. I 2, II 3, särsk.
a) motsv. stöta, v. I 2 f, g: angripa, anfalla, sätta åt (ngn l. ngt); äv. i uttr. stöta an (upp)på (äv. emot) ngn l. ngt; äv. motsv. stöta, v. II 3 a: väcka l. vålla anstöt; äv. motsv. stöta, v. II 3 b α: strida mot. AOxenstierna 5: 414 (1630; om faror). Grofwe narre-spelare och oförskiemde pusz-makare, som stöta an emot goda seder, tucht och ärbarhet. Sahlstedt Hoffart. 172 (1720). (Biskopen) skal .. förehullit von Valker åtskilligt, som han wet theras theser stöter an uppå. 2PrästP 2: 201 (1723). När de kl. 10 om aftonen stötte an på wackterna, blefwo de med någon förlust tilbaka drefne. Nordberg C12 1: 499 (1740).
b) ansluta sig till (ngn l. ngt), förena sig med (ngn l. ngt). Fältherren af Ukrainien Mazeppa (kom) till armeen, och stötte ann på Hielmens regemente .. med några tusende Cossaker. KKD 5: 16 (1708).
3) (numera föga br.) till II 2: ansluta sig till, vara placerad intill (ngt); särsk. i uttr. stöta an (e)mot ngt. TT 1875, s. 185. Långhusets (socklar) stöter stumt an emot kvadratens. Fornv. 1913, s. 93.
II. (†) refl., till III 2, bildl., i uttr. stöta sig an, stöta sig, ta anstöt. RP 8: 9 (1640).
STÖTA AV10 4, äv. UTAV04. jfr avstöta.
I. tr.; till I 1: gm stötande l. stöt(ar) komma (ngn l. ngt) att avlägsnas l. (ngt) att frånskiljas l. delas l. gå av. Stööt samma Träädz Teelning aff medh en Sååg. Hildebrand MagNat. 219 (1650). Klockaren, som stött af träskorna, tassade ännu en stund barfota. Heidenstam Birg. 31 (1901). Stöta av kanten på ngt. SvHandordb. (1966). särsk. sot. gm att stöta (med borste) rengöra (ngt). Efter att ha makat ut skorstensknäet ställer sotaren stegen ifrån sig och börjar raka ur rören nedtill. Därefter ”stöter” han av rören i kakelugnen. KampEld. 2: 394 (1952).
II. intr.; till II 1; särsk. motsv. stöta, v. II 1 e α, i fråga om att skjuta ut båt från land; förr äv. i utvidgad anv. (motsv. stöta, v. II 3): avvika (emot ngt). SvMerc. 1765, s. 26 (i utvidgad anv.). Gå i båten och stöta av. SvHandordb. (1966).
III. refl.; till I 1, i uttr. stöta ngt av sig l. stöta av sig ngt, gm att stöta göra sig av med l. förlora ngt l. ta av sig ngt; äv. mer l. mindre bildl., särsk. i uttr. stöta hornen av sig (se HORN 1 j ε). AOxenstierna 13: 62 (1635). Hon tvekade, stötte varsamt af sig tofflorna. Heidenstam Vallf. 102 (1888). Då han stötte av sig den vita, vackra snön. Dens. Svensk. 2: 312 (1910).
STÖTA BORT10 4. till I 1: gm att stöta driva bort (ngn l. ngt), stöta undan; äv.: göra sig kvitt l. göra sig av med (ngt); äv. dels motsv. I 1 h: knuffa bort (ngn l. ngt), dels (med.) i fråga om kropps avstötning av (i sht inopererad) kroppsdel. Han stötte hono(m) bort. Apg. 7: 27 (NT 1526). (Bonden kastade stenarna) på stengärdesgården med sådan fart, att det slog gnistor ur dem, och de lösa kanterna stöttes bort. Lagerlöf Jerus. 1: 315 (1901). Det var 1973 som man upptäckte att njursjuka patienter som fått blodtransfusion före njurtransplantationen, hade mindre benägenhet att stöta bort sina njurar än patienter som inte fått någon blodtransfusion. DN 25⁄9 1984, s. 7. jfr bortstöta. särsk. bildl.; särsk.: vara motbjudande för (ngn), verka frånstötande (se frånstöta 2 slutet) på (ngn); förr äv.: (vid konkurrens) slå ut (ngn). Han stöter bort alla sina vänner genom sin oginhet. VDAkt. 1666, nr 226 (i fråga om konkurrens). Strindberg stötte bort mej genom sin ansvarslöshet. Lo-Johansson Förf. 41 (1957).
STÖTA EMOT10 04 l. MOT4. till I 1, II 1: med en stöt slå emot l. träffa (ngn l. ngt); (oavsiktligt) stöta till (ngn l. ngt); äv.: göra en motstöt (med ngt). Han är tafatt och stöter emot överallt. Wollimhaus Ind. (1652). (Sv.) Stöta emot med värjan, (lat.) Gladio contra ferire. Schultze 5074 (c. 1755). Edra dolkar stötte mot hwarandra / i Cæsars kropp. Hagberg Shaksp. 12: 102 (1851). Ibland stötte .. (tiken) emot båsen i det skumma fähuset. Aronson FjärdeVäg. 21 (1950). särsk. mer l. mindre bildl. (jfr stöta, v. I 2, II 3), särsk.: möta motstånd; bli motsagd; äv.: väcka anstöt (jfr stöta, v. II 3 a). Swedberg Lefw. 250 (1729). När han stött emot några gånger, blir han mindre näsvis. Weste FörslSAOB (c. 1817). Äfven rent philologiskt stöter det emot, att i en doxologi sjelfva hufvudordet .. står midt inne i satsen. BibelöfvFråg. 3: 236 (1875). ”I hemmet var hans vilja lag”, skrifver hon, ”dock hände stundom, att man ej kände den eller att han förändrat åsigt sedan han yttrat sig” — man kom att oförmodadt stöta emot, ”hur försigtig man än bjudit till att vara”. Söderhjelm Runebg 2: 21 (1906). Han försökte tänka, men hans tankar stötte oupphörligt mot något vitt och ogenomträngligt som mot snö. Heidenstam Svensk. 1: 10 (1908). jfr motstöta.
STÖTA FORT. (†) till I 1: stöta (ngn l. ngt) fram l. vidare framåt. RelCur. 120 (1682). Ekblad 412 (1764).
STÖTA FRAM10 4. till I, III. jfr framstöta.
1) till I 1: gm att stöta driva (ngn l. ngt) fram l. framåt; äv. refl. (jfr stöta, v. III 1), i uttr. stöta sig fram, gm att stöta ta sig fram. Spegel 423 (1712). Ångaren måste tidt och ofta stanna och stöta sig fram genom den myckna i isrännan samlade snön och issörjan. SD(L) 1897, nr 67, s. 2. I yttersta aktern av kälkens plana skiva står kinesen och stöter fram åkdonet med en lång, järnskodd stav. Hedin Pol 1: 437 (1911).
2) till I 6, med avs. på ton l. melodi: frambringa gm att blåsa i blåsinstrument; äv. i utvidgad anv., om annat instrument än blåsinstrument. Stöta fram en ton. Meurman (1847). Långt borta hörs ett handklaver, som stöter fram en tårdränkt melodi i någon sugande valstakt. Koch Arb. 146 (1912).
3) till I 7, med avs. på ljud: stötvis l. häftigt frambringa; framstamma, stötigt yttra; äv. med obj. betecknande yttrande. Stöta fram ett ljud. Cavallin (1876). När .. (sångaren) slutat och hör ropen på ett extranummer, stöter han fram ett kort och belåtet skratt. Wennerberg 2: 58 (1882). Den lilla tjupp, tjupp .. stöter (pilfinken) fram litet mera vasst än eljes. Rosenius SvFågl. 2: 131 (1922). (Han) stack in näsan i skansdörren och stötte fram: det kommer springare uppe till lovart. Sparre Tattarbl. 186 (1923).
4) (numera mindre br.) till II 3, bildl. särsk.
a) om geografiskt område: skjuta fram (se skjuta fram 5); jfr stöta, v. II 1 j γ. (Kils) Härad har sit namn däraf, at det såsom en kihl .. stöter fram imellan Fryken och Klara. Fernow Värmel. 66 (1773).
b) om växt(del): skjuta fram (se skjuta fram 6 a γ). När man märker at hagtorns-plantorne stöta fram ur jorden, tages (osv.). Gadd Landtsk. 2: 89 (1775).
c) om djur(art): breda ut sig; jfr 5. Nya (rå)djur har stött fram och arten har snabbt tvingat sig på nya marker. Jakten 12 (1951).
5) (numera mindre br.) till II 16, i fråga om militär aktion l. envig o. d.: göra en framstöt o. avancera. Stod iag stilla med 15 compagnier, men de andre 9 marcherade och stötte fram till regementet. CMPosse i KKD 1: 300 (1708). JGOxenstierna 5: 220 (c. 1817; i fråga om envig). Bryssel nåddes i går kväll av general Dempseys män, som stötte fram från Tournai genom Ath. SvD(B) 1944, nr 241, s. 3.
STÖTA FRÅN, se stöta ifrån.
STÖTA GENOM, se stöta igenom.
STÖTA HOP, se stöta ihop.
STÖTA I10 4, äv. UTI04.
1) till I 1, II 1: med en stöt träffa (ngn l. ngt); äv.: med en stöt driva (ngt) i (ngn l. ngt). Han .. såg hur en ung drängpojke .. lät släden stöta i en trädstam. Stormbom Linna SaarijärvMoar 58 (1959). särsk. (†) till II 1 b, i uttr. stöta i för ngn, genomborra ngn med stickvapen. JMessenius (1629) i HB 1: 136. Serenius (1741).
2) (numera bl. mera tillf.) bildl. (jfr stöta, v. II 3). (Wallén) hade ett abrupt sätt att disputera, stötte i motståndarne sin mening i korta fraser, som om han hölle på att stångas. Hallström VilsnF 34 (1894).
STÖTA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. Ekblad 269 (1764). jfr frånstöta.
1) (†) till I 1, i uttr. stöta ngn ifrån, våldsamt l. häftigt avlägsna l. jaga bort ngn; anträffat bl. bildl.: utesluta ngn (motsv. stöta, v. I 2 b). Begges (dvs. de sökandes) skähl äro in æqvilibrio, och båda kunna behöfwa; är fördenskull nogh att considerera stöta den ifron, som sig wäl stält hafwer. ConsAcAboP 3: 346 (1669).
2) till II 1: med en stöt (med hand l. stör o. d.) skjuta ut båt från brygga l. strand. Bergman Fjäd. 64 (1922). Roddaren stötte ifrån och .. båten gled .. utför floden. Bergman JoH 45 (1926).
3) motsv. III. refl., i uttr. stöta ngn l. ngt ifrån sig l. stöta ifrån sig ngn l. ngt, med en l. flera stötar driva ngn l. ngt bort ifrån sig; särsk. dels ifråga om uppstötning från magen, dels i uttr. stöta varandra ifrån sig, om fysiska kroppar: repellera (se repellera, v.2 1 a) varandra; företrädesvis bildl. (se slutet). Prytz G1 F 3 b (1622). Det andra Beswäret som en hafwande Hustru är underkastat, är, at hennes Maga icke allenast .. ifrån sig stöter goda och hälsosama Maat waror; utan (osv.). Hoorn Jordg. 1: 73 (1697). Stigandes iag att see, huru Hans Maij(estä)tt (dvs. K. XII) skref, då hans Maj(estä)t stötte alt från sig och klappade mig på Axseln. HFinlÖ 442 (1730). Tvänne kroppar som hafva samma .. (elektriska laddning), stöta hvarandra ifrån sig. Berzelius Kemi 1: 42 (1808). Folkdans. 34 (1923). särsk. mer l. mindre bildl. (jfr stöta, v. III 2): med kraft l. energi avvisa l. driva bort ngn l. ngt så att han l. det kommer ifrån en, avvisa (se d. o. I 1 a). At i .. stöten the swagha jfrå idher medh idhrom hornom. Hes. 34: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: stöten undan). Det skulle ej lända Ers Höghet till fromma, om min svärfar stötte från sig tillfället att stå väl hos dem som nu här i landet innehafva makten. Crusenstolpe Tess. 5: 242 (1849). Han stötte från sig många menniskor. Wirsén i 3SAH 2: 547 (1887). SDS 10⁄4 1983, s. 4. särsk. (numera föga br.) om man, med avs. på hustru: förskjuta (se d. o. IV 3 a). Schroderus Os. 2: 761 (1635). Hagberg Shaksp. 6: 145 (1849).
STÖTA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. (numera föga br.) till I, II: stöta (ngt) igenom (ngn l. ngt), särsk. till I 1 c, i uttr. stöta igenom ngn (förr äv. ngn igenom), stöta med stötvapen o. sålunda genomborra (ngn). Svart G1 37 (1561: honom egenom). (Telemak) stötte honom med Swärdet igenom. Ehrenadler Tel. 855 (1723). Stöta värjan igenom ngn. Cannelin (1921). jfr genomstöta.
STÖTA IHOP10 04, äv. HOP4 l. (ålderdomligt) TILLHOPA040. [fsv. stöta tilhopa (i bet. 3)] jfr hopstöta.
1) till I 1: gm att stöta driva ihop (olika objekt) så att de stöter mot varandra. Ekblad 412 (1764). När, med akademiskt rop, / Tvenne tappra Skolastiker / Stöta pannorna ihop: / .. Hvem har rätt? Leopold 2: 234 (1795, 1815). Stöta ihop glasen. Harlock (1944).
2) (numera bl. mera tillf.) till I 3: stöta (ngt) så att det blandas (l. får mindre volym). G1R 6: 206 (1529). Tagh suurt Brödh, .. Hylleknoppar, Kummin, Rosenblad eller Rosenkaka, .. stött tillhoopa i een Mortel. Lindh Huuszapot. 6 (1675). Tag Säfwenbom .. Enebär .. Saltpeter .. stöt thetta ihop til ett groft Pulfwer. Aken Reseap. 258 (1746). Dähnert (1784).
3) till II 1: träffa med en stöt, kollidera, stöta samman; särsk. dels i fråga om militär sammanstötning, dels om fordon; äv. bildl. (jfr 4). (Stormen och Malströmmen) stöta så ihoop som Häärar sammanrende. Spegel GW 103 (1685). Armeerna stötte tilhopa. Sahlstedt (1773). Snälltåget från A stötte ihop med godståget från B. Björkman (1889). Ellen Fries hade under sin Uppsalavistelse en viss otur med att fester ofta stötte ihop med tentamina och examina för henne. Cederschiöld Banbr. 59 (1913). Hedberg VackrTänd. 129 (1943; bildl.). särsk. (†) i uttr. stöta tillhopa med munnen, om personer: beröra varandra med munnen, kyssas. Chronander Bel. F 2 a (1649).
4) i bildl. anv. av 3: förenas, förena sig (med varandra); mötas, möta varandra; i sht dels om truppavdelningar, dels om vägar; äv. dels: blanda sig med varandra, dels: samlas, församla sig, skockas; äv. i uttr. stöta ihop med (förr äv. till) ngn l. ngt, förena sig med ngn l. ngt; sälla sig till ngn l. ngt. Der widh attenderandes att troupperne .. måge .. obehindrat kunna stöta tilhopa och conjungeras. HSH 5: 178 (1657). Constantinopel och Smirna, där flera landskaps folk stöta ihop. Eneman Resa 1: 36 (1711). (Aisopos) vande dem (dvs. djuren) med sig så väl, / Med omsorg, ans och rykt, och dageliga tjenster, / At de, från höger och från venster, / Til honom stötte hop. GFGyllenborg Vitt. 2: 40 (1777, 1795). Andersson GrDram. 87 (1890, 1910; om vägar). Rönnarna, som stod i en rad .. hade brett ut sig så, att lövverket stötte ihop. Lagerlöf Liljecr. 271 (1911). särsk. om personer: oavsiktligt l. oförmodat l. händelsevis träffas l. mötas, råka träffas l. mötas; äv. i uttr. stöta ihop med ngn, råka träffa l. möta ngn. Möller (1790). Han skulle just vika om hörnet, då han stötte ihop med Erik Hedfors. Kuylenstierna-Wenster Ber. 241 (1898). (Hon säger) att det var ganska lustigt och de skulle stöta ihop så här på söndagsmiddagen. Evander Månd. 142 (1974).
5) (numera bl. tillf.) till II 2, om geografiska områden: gränsa intill varandra, beröra varandra; äv. bildl. Syrophœnicia, ther Syria och Phœnicia stööte til hopa. SLaurentii Ridd. C 3 a (1622). Friheten, hvars gräntsor äro med sjelfsvålds gräntsor ofta så inblandade, at det bästa ögat har svårt at märka, hvarest de stöta tillhopa. Höpken 2: 197 (1755). Paris och Lyon äro delade mellan fyra armékårer, som stöta ihop i dessa städer. NF 5: 203 (1881).
STÖTA IKULL, se stöta omkull.
STÖTA IN10 4. jfr instöta.
1) (numera mindre br.) till I 1: stöta (ngt) så att det kommer l. går in, med en l. flera stötar driva in o. d.; slå in; särsk. med avs. på stängd dörr o. d.: slå in (se slå in 3); förr äv. i uttr. stöta in på ngt, stöta emot l. till ngt. Hwad skulle een leerkruka när enne koppargryto, ty om the stöta in på hwar andro så går hon sönder. Syr. 13: 2 (öv. 1536; Apokr. 1921: stöter till). Lind (1749). Det skulle vara en fåfäng sak at af Er begära nyckelen; men det gifves en utväg at stöta in denna tunna dörren. Pilgren FigBröll. 51 (1785). Stöta in, t. e. bottnen i en tunna. Nordforss (1805). Harlock (1944).
2) till I 1 c; med avs. på stötvapen: sticka in (i l. genom ngn l. ngt); äv. (numera föga br.) till I 1 d β, i fråga om boxning. Ehud .. toogh swerdet .. och stötte thet in vthi hans bwck. Dom. 3: 21 (Bib. 1541). Stöta in en rak vänster. Holmberg Boxas 45 (1921). (Sylspjuten) voro avsedda att stötas in genom rustningens fogar. Alm BlVap. 123 (1932).
3) (†) till I 3 c: stöta (ngt) så att det packas in (i ngt). 4 karlar som stödt in Smör uti Tunnor och faat. HovförtärSthm 1735, s. 1574.
4) (numera föga br.) till II 2, i uttr. stöta in (i, äv. emot, förr äv. på ngt), komma in (i osv. ngt); skjuta in (i ngt); äv.: gränsa till ngt (ett område o. d.); äv. mer l. mindre bildl. Öknen Zin som södher vth stöter in på södher landen. Jos. 15: 1 (Bib. 1541). En lijten stenig backa, som stöter in emot Norby el(le)r Flogstaby ägor. UUKonsP 20: 275 (1693). När solen stöter in lyser hon opp en stor och vacker tafla. CAEhrensvärd Brev 2: 277 (1799). Ehuru Sillen, efter bruket att tala, stött in uti södra Skärgården, blef (osv.). VetAH 1817, s. 36. De övre fönstren stöta in i valvet och giva därigenom mycket ljus. Josephson Tessin 2: 142 (1931; t. orig.: die obere fenster stossen im gewölb hinein). särsk. (†)
a) komma med, ansluta sig. Vele andre stöta in och hielpa oss till den ände, så (osv.). RP 10: 552 (1644).
b) till II 3 d α, i uttr. stöta in på (viss färg), stöta i (viss färg). Lindestolpe Fross. 19 (1717).
c) i uttr. stöta in på ngn, stöta på ngn (se stöta på 3). Loenbom Stenbock 1: 33 (1757). Kempe FabritiiL 23 (1762).
d) i uttr. stöta in på ngt, (i en diskussion om l. en behandling av ngt) komma in på ngt (se komma in I 1 d). Rudbeck Atl. 1: 239 (1679). Så skall man dock nödvändigt under den noggranna följden af de discussioner, som härigenom motiveras, stöta in på sådane rättigheter, som (osv.). Biberg 2: 238 (c. 1820).
STÖTA KULL, se stöta omkull.
STÖTA MOT, se stöta emot.
STÖTA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. [fsv. stöta nidher] jfr nedstöta.
1) till I 1: stöta l. stöta till (ngn l. ngt) l. ge (ngn l. ngt) en l. flera stötar så att han l. det störtar l. faller l. kommer ned. Om the än fore vp j himmelen, skal iagh doch stöta th(e)m nedher. Am. 9: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: störta dem ned). Hwar som i wredes mode .. stöter (annan) neder af tak, ställning, eller annan högd, så at han theraf döden liuter; gifwe lif för lif. MB 24: 7 (Lag 1734). Så stannade bronskarlen framför honom och stötte ner käppen i marken, så att träkarlen skakade på sin pall. Lagerlöf Holg. 1: 117 (1906). Hon stötte ned vasen från bordet. SvHandordb. (1966). särsk.
a) till I 1 c: sticka in stötvapen i (ngn) så att han faller (död) ned. Ekeblad Bref 1: 114 (1652). Då fienden påträffas, söker man stöta ned eller taga de främsta afdelningarna. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 121 (1880). Strindberg Drömsp. 267 (1902).
b) bildl. (jfr stöta, v. I 2), särsk. motsv. a. Man hielper them vth for ogerni(n)g skul, gud stöte sådana me(n)niskior nidher med wrede. Psalt. 56: 8 (öv. 1536; Bib. 1917: slå ned). Ach hur’ nichtig! / Ach hur’ flychtig! / Är all werldslig heder? / Ty then man i dag tilbeder, / Och thesz lof helt widt vtbreder, / Stöts i morgon hastigt neder. Scherping Cober 2: 260 (1737). Strindberg RödaR 124 (1879).
2) till I 1, 3: stöta (ngt; se stöta, v. I 1) så att det packas samman (i ngt). Grafström Kond. 118 (1892). Då man för vinterförvaring har stött ned de färska bären i kaggar eller tunnor till s. k. myltgröt. Bolin VFöda 129 (1933).
3) (numera föga br.) till II 1, om rovfågel: dyka l. störta ned (för att bedöva l. döda rov vid stöten mot det). Nordforss (1805). Dalin (1854).
STÖTA OM10 4. till I 1. jfr omstöta.
1) (numera föga br.) stöta omkull l. kullstöta (ngt); särsk. bildl.: kullkasta, omintetgöra (ngt). Huru Luther thetta sägher och medh huadh skääl, vttryckia hans böker wel .. Paulus helie stöter them jntit om. OPetri 1: 189 (1527). Den ystra Gottlieb kom / Och stötte bordet hastigt om. Envallsson TokrolNatt. 33 (1791). Runeberg (SVS) 2: 127 (c. 1828; med avs. på föresats).
2) på nytt stöta (ngt). RP 9: 189 (1642). Björkman (1889).
STÖTA OMKULL10 04, äv. IKULL04 l. KULL4. till I 1: stöta till (ngn l. ngt) så att han l. det faller omkull; jfr stöta om 1. Koon molckar wäl, men stöter sielff byttan omkull. Grubb 554 (1665). Holmström Ström NatLb. 1: 99 (1851). jfr kullstöta. särsk. bildl. (jfr stöta, v. I 2), särsk.: kullkasta, omintetgöra, gendriva (ngt). Then rätte och sanne wijsheeten, hwilken all werdzligh klokheet och spitzfundigheet stöter om kull. Skytte Und. A 7 b (1604). De grofwaste misgjärningar kostade honom intet, då han därigenom kunde stöta throner omkull, och utrota Småkonungar. Lagerbring 1Hist. 1: 125 (1769). Bägge hans skäl stötte jag omkull. Posten 1769, s. 870. Nyblæus Forskn. I. 1: 304 (1873, 1879).
STÖTA OPP, se stöta upp.
STÖTA PÅ10 4, äv. UPPÅ04. jfr påstöta.
1) till I 1: (med fart o. kraft) fara emot o. träffa (ngt); i sht om fartyg; äv. abs. Linc. D 3 b (1640). Komma tu Skepp, som äro under Segel, på hwarandra at löpa eller stöta, utan at kunna det hindra och wäja .. då skal (osv.). PH 5: 2977 (1750); jfr stöta, v. II 1 e β β. Rätt som det var .. stötte han på med skeppet .. invid örgrundet. Almqvist Kap. 67 (1838). Vagnen stötte på’ .. en sten. Klint (1906). De gingo över mattan .. till dess de plötsligt stötte på den låga soffan och föllo framstupa i dess mjuka sköte. Krusenstjerna Pahlen 1: 228 (1930).
2) bildl. (jfr 3 o. stöta, v. I 2); särsk.
a) oavsiktligt l. oförmodat l. händelsevis råka på l. möta l. påträffa l. anträffa (ngn l. ngt).
α) med personobj. (äv. med obj. betecknande djur). I går stötte jag på en barndomsvän, som jag inte sett på 20 år. Sahlstedt (1773). I det han vil gå stöter han på Diego. Eurén Kotzebue Cora 8 (1794). Lindström Deledda Herd. 122 (1909; med avs. på djur). Galenius’ kunskapare hade stött på honom och hans skara vid stranden. Strömholm Fält. 238 (1977).
β) med sakligt (äv. abstrakt, se särsk. slutet) obj. Betraktar man närmare människors företag, så stöter man allestädes på det kära Jag .. på hvilket .. deras afsigter stödjas. Boëthius Kant 28 (1797). En sida, där man stöter på rubriken Den s. k. vetenskapliga socialismen. Lidforss Dagsb. 33 (1902). I tidningsartikeln stötte hon på ett ord hon aldrig hört förut. SvOrdb. (1986). särsk. med avs. på motstånd, hinder, svårighet o. d.: möta (se möta I 1 b δ γ), träffa på, råka på. ObjGästen 1829, nr 20, s. 1 (med avs. på hinder). Bolin Statsl. 1: 58 (1868: stöta på svårigheter). Han stötte icke på det ringaste tvivel. Hallström Händ. 174 (1927). Planen stötte .. på ganska starkt motstånd. VFl. 1937, s. 9.
b) (numera föga br.) gå till angrepp (särsk. om storm o. d.), dels i fråga om tid: närma sig. När Ändan stöter på; / Wäl dem! hos Herran tröst i slik Förwandling få. Frese AndelD 73 (1724, 1726). Jag tycker mykit om then menniskio, som icke allenast hörer och läs Gudz ord .. vtan ock at hon giör ther effter .. Thet är byggia på helleberget hus, som står, när slagregn och flod kommer, och stormen stöter på, som Christus lärer. Swedberg Lefw. 443 (1729). Den, som en gång har på allvar studerat, han har därmed inlagt en andlig ballast, som kan .. hålla hans skuta någorlunda i jämvikt, när de politiska väderilarna stöta på. Hjärne Utrikespol. 7 (1905).
3) [utgående från stöta, v. I 1 h] bildl. (jfr 2 o. stöta, v. I 2), i fråga om att antydningsvis l. i mild form (på förhand) anmoda l. uppmana ngn att göra ngt l. komma ihåg ngt: ge (ngn) en påstötning (se påstöta 2 c) l. påminnelse l. ”vink”; äv. abs. Är det sådant ni söker, så stöt allenast på mig. Envallsson OförtMöt. 37 (1786). Han har stött på några vänner att komma och äta middag med sig. Björkman (1889). Jag har ännu inte fått pengar från D.N. eller hört något från dem. Jag ber dig vara hygglig och stöta på dem. (Bergman o.) Söderberg KHjalleBo 167 (1908). Behöver du utsäde så stöt på i tid så jag kommer ihåg dig. Wassing Dödgr. 290 (1958).
4) (numera föga br.) till I 5, = stöta, v. I 5, stöta upp. Hunden stöter på .. räfven, (dvs.) uppskrämmer. Sundén (1891).
STÖTA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. [fsv. stöta saman] jfr sammanstöta. stöta ihop.
1) till I 1, = stöta ihop 1; äv. bildl. (jfr stöta, v. I 2). (De) stötte .. Hufwuden samman, huru the bäst kunde komma ther ifrån. Girs G1 111 (c. 1630). De stöta sina glas tilsamman. Envallsson TalTafl. 49 (1782). Sedan stötte de sköldarna samman under härskri. Heidenstam Svensk. 1: 277 (1908).
2) (numera bl. mera tillf.) till I 3, = stöta ihop 2. Stöt tilsamman Friske Fijkon, .. walnötter .. Eller haselnötter .. Rutebladh .. at thet bliffwer såsom itt Moos. L. Paulinus Gothus Pest. 74 a (1623). Med formJernet (blir leret och stybben) tillsammans stött och packat. PalmskSaml. nr 287, s. 1153 (1676).
3) till II 1, = stöta ihop 3. (Amanda) satte sig alldeles midt framför Adolfine, och så nära, att deras knän stötte tillsammans. Almqvist DrJ 351 (1834). Kavalleribrigaden har .. stött tillsamman med fientligt kavalleri. Nordensvan Mainfältt. 71 (1894). Två personbilister stötte samman i hörnet av Flemingsgatan och Raseborgsvägen. VNyland 5⁄3 1980, s. 3.
4) i bildl. anv. av 3.
a) förenas l. förena sig (med varandra); i sht förr äv.: församlas, församla sig, skockas; äv. i uttr. stöta samman med ngn, förena sig med ngn, sälla sig till ngn; förr äv. i uttr. stöta tillsammans, om linjer: samlas i en punkt, konvergera; jfr stöta ihop 4. The Littowiske Furstar stötte tilsamman medh sijne Krijgshäärar, och förhärjade Polen. Schroderus Os. 2: 763 (1635). När twenne Lineor stöta tilsammans så göra the en Vincel. Rålamb 1: 23 (1690). Som bänckar och dörrar brytas derigenom neder i kyrkorna, at folcket stöter för mycket tilsammans på gången. KulturbVg. 1: 8 (1752). Där allmänna vägar stöta samman utom stads eller annat samhälles tättbebyggda område, skola vägvisare anbringas. SFS 1936, s. 1063.
b) (numera bl. tillf.) om händelser, högtider o. d.: inträffa samtidigt, sammanträffa. Några wådeldar och andra olyckor stötte tillsamman. Fryxell Ber. 3: 219 (1828). KyrkohÅ 1934, s. 283 (om högtider).
c) = stöta ihop 4 slutet; äv. i uttr. stöta samman med ngn, stöta ihop med ngn; äv. i utvidgad anv., med avs. på ngt sakligt: stöta på (se stöta på 2 a β). Det stället där vi stötte tillsammans. Weste FörslSAOB (c. 1817). Några månader senare skulle Wetterstedt åter stöta tillsammans med samma principalats-lära, fullt utbildad och tillämpad. Forssell i 3SAH 3: 280 (1888). Vi stötte samman på torget. SvHandordb. (1966).
5) till II 2, om geografiska områden: gränsa till varandra, ligga intill varandra; äv. allmännare, särsk. i uttr. stöta samman med ngt, om ngt konkret: beröra ngt, komma i beröring med ngt, gränsa till ngt. Schmedeman Just. 708 (1678: med). Stöta flera byars ägor samman, och stadna på ett rör; warde (osv.). JB 12: 2 (Lag 1734). Käringen .. hade en .. lång näsa, som stötte samman med hakan. SvFolks. 369 (1849). De stora sidoögonen (på drönarna) stöta tillsammans upptill. NF 2: 437 (1877). Ägorna stöter samman i skogsbrynet. SvHandordb. (1966).
STÖTA SÖNDER10 40. jfr sönderstöta.
I. (numera mera tillf.) till I.
1) (numera föga br.) till I 1: stöta (ngt) så att det går sönder l. skadas l. förstörs; äv. bildl. (jfr stöta, v. I 2). G1R 10: 25 (1535). När .. (sparvungarna) woro floghföre, kommo skalkar och stötte sönder theras Näste. Balck Es. 97 (1603). Jag stötte sönder skenbenet emot stolen. Widegren (1788). Lysander Almqvist 107 (1878; bildl.). Auerbach (1913).
2) till I 3: stöta (ngt) till små bitar, pulverisera; äv. bildl. 4Mos. 11: 8 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Stöt sönder twenne såcker-Brödh, eller Maquarons. Rålamb 14: 85 (1690). Sedan riksstånden hade .. fått bruka sin fulla frihet att stöta sönder konstitutionsutskottets första förslag, får man (osv.). Svedelius Repr. 350 (1889). Harlock (1944).
II. (numera föga br.) till III 1, refl., i uttr. stöta sönder sig, äv. stöta sig sönder, stöta sig så att han (l. det) går sönder; äv. bildl. Djäfwulens sidsta raseri och wåldsamma bemödande, som nu på Christum och hans Kyrka snart har stött sig sönder. Borg Luther 2: 812 (1753). NF 1: 1417 (1876).
STÖTA TILL10 4. jfr tillstöta.
1) till I, II 1: gm att en gång stöta (ngn l. ngt) driva iväg l. förflytta honom l. det, ge (ngn l. ngt) en stöt; äv. motsv. dels I 1 c o. II 1 b, dels I 1 h o. II 1 d: knuffa till; äv. bildl. (Bocken) stötte til wädhuren och sönderslogh hans tw horn. Dan. 8: 7 (Bib. 1541). Stöta til en med värjan. Schultze Ordb. 5087 (c. 1755). Storgumsen stötte till, och den första räven kastades huvudstupa tillbaka mot (grott)öppningen. Lagerlöf Holg. 1: 149 (1906). Jonas .. stötte till chauffören, där han slöade med huvudet mot ratten. Siwertz JoDr. 167 (1928). Bergholm Fys. 4: 52 (1957).
2) till I 2: tillkomma (utöver den l. det l. de som redan finns) komma till, tillstöta; i sht om ngt ont (sjukdom o. d.). Här stöter til, fruchtan och bekymmer för tilstundande fall. FörsprPsalt. 250 a (Bib. 1618). Månget bekymmer har stött till på sista tiden. UrKorrCronholm 140 (1869). Och vänder äfven hären fri från helgerån tillbaka, hämdfull kan de dödes vålnad dock uppvakna, ändock annat ve ej stöter till. Risberg Aisch. 13 (1890). I stället för den beräknade framgången stötte oväntade komplikationer till. Janson CostaN 1: 41 (1910). Ahlin GillGång 143 (1958).
3) till II 1 j δ, ε, betecknande att ngn (l. en trupp o. d.) förenar sig med l. ansluter sig till ngn (l. en redan befintlig grupp o. d.); äv. betecknande att en väg l. ett vattendrag förenar sig med l. ansluter sig till en (större) väg resp. ett (större) vattendrag. När den delen af armeen stötte til. Sahlstedt (1773). Jussuf .. (hade) .. vid afskedet endast yttrat, att han längre fram under vägen ämnade stöta till. Palmblad Nov. 2: 45 (1841). Vägskälet, där stora landsvägen stötte till. Mörne FörbiVäg. 111 (1928). (Storkarna) flyga vanligen högt på flyttningen, i stort antal, efterhand som nya flockar stött till. Rosenius SvFågl. 4: 21 (1931). Vid en vinkel i älvloppet, där Jarramajoki stöter till, skall vi göra halt. TurÅ 1954, s. 278. särsk. i utvidgad anv.: församlas, samla sig, skockas (o. förena sig med redan befintlig mängd); särsk. (fisk.) om fisk; förr äv. betecknande att olika omständigheter samverkar (till ngt). Swedberg Lefw. 236 (1729; om folkmängd). Nå nu kan jag wäl säija, at allting stöter hopetals til at hedra wårt hus. Modée FruR 98 (1738). Blir väderleken gynsam torde snart nog fångsterna komma att ökas, då det vill synas som sillen ”stött till” litet hvarstädes i skärgården. GHT 1897, nr 273 A, s. 3.
4) till II 2, (numera föga br.) om geografiskt område: angränsa, gränsa intill, ligga intill, ha gemensam gräns. Hellefors skog som stöter til på andra sidan om sjön. Bergv. 2: 317 (1744). Man bör komma ihåg at hafvet stöter til på bägge sidor. FoU 15: 238 (1785). Heinrich (1814).
STÖTA TILLBAKA10 040, äv. 032. jfr tillbakastöta.
1) till I 1, II 1: gm att stöta driva (ngn l. ngt) tillbaka; äv. bildl. (jfr stöta, v. I 2), särsk. dels: avvisa, vara avvisande, visa ogillande mot, dels: väcka anstöt hos. Stötter Christus (med sina ord) Nicodemum här .. til baka. OPetri 2: 227 (1528). Eucharis räckte ut handen at hålla emot henne, men hon stötte den tilbaka. Ehrenadler Tel. 263 (1723). Biskopen stötte icke desza (dvs. två evangeliska präster) uppenbarligen tilbaka. Celsius G1 2: 6 (1753). Efter en stunds ömsesidig tystnad, reste hon sig upp med denna stolta och kalla hållning, som alltid stöter tillbaka. Carlén Klein 38 (1838). Samtidigt som jag drogs till Kerstin Söderholm vid denna första läsning stöttes jag tillbaka av en irritation som gränsade till avsmak. KvinnLittH 1: 358 (1981).
2) (numera bl. tillf.) till II 1: stötande gå tillbaka l. röra sig bakåt. (Man) mister eller öfverstiger så mycket på vägen, som hiulet skuttar fram eller ock stöter tilbaka. VetAP 1: 33 (1739). Roman Holbg 217 (1746).
STÖTA TILLHOPA, se stöta ihop.
STÖTA TILLSAMMAN(S), se stöta samman.
STÖTA UNDAN10 32, äv. 40. till I 1: gm att stöta driva l. få undan (ngn l. ngt) l. driva (ngn l. ngt) ur vägen, stöta bort; äv. bildl. (jfr stöta, v. I 2), särsk.: avvisa, visa bort. Murenius AV 324 (1656). Så länge man / Behöfver dig, du smeks — se’n stöts du undan. Cygnæus 10: 157 (1851). Han stötte undan handen. Idun 1888, s. 104. Hvar än fattigdomen finnes, / Den stötes undan och föraktas. VLitt. 2: 154 (1902). Den som hade angripit sin landsman stötte undan Mose. Apg. 7: 27 (NT 1981).
STÖTA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. stöta up] jfr uppstöta.
1) till I 1, II 1: gm att stöta öppna l. slå in l. bryta upp (se bryta upp 1 a), särsk. med avs. på dörr, fönster, lucka o. d. Sus. 39 (Bib. 1541; med avs. på port). Stöta upp en gata, en stenläggning. Weste (1807). Dörren åt förstugan till stöttes upp. Bremer Hertha 122 (1856). Fönstret stöttes upp, så att kaffedoften flög sin kos. Heidenstam Svensk. 2: 253 (1910). Sedan vakten stött upp takluckan kunde (osv.). Jersild 50Fräls. 141 (1984).
2) fäkt. till I 1 c, II 1 b: ge (ngn) flera stötar i tät följd. Weste (1807).
3) bokb., boktr. till I 1, med avs. på bunt ark: jämna till i kanten gm att stöta mot bord l. dyl. Ambrosiani DokumPprsbr. 384 (1923). GrafForum 1948, s. 129.
4) till I 1, II 1: i en stöt driva upp (föda) från magen upp i munnen (l. näbben o. d.), få en uppstötning bestående av (föda); företrädesvis i fråga om viljestyrd uppstötning utförd av djur, i sht fåglar (vid matning av ungar); förr äv. med subj. betecknande mat l. gas i magen. (Sv.) Maten stöter up, (lat.) Cibus ructus movet. Schultze Ordb. 5088 (c. 1755). Vapörer stöta upp, (dvs.) uppstiga häftigt. Sundén (1891). Osmältbara ämnen stötas (av kajorna) säkerligen upp i form af aflånga bollar. BotN 1918, s. 6. Huruvida (hermelin)honan, när valparna blivit äldre, matade dessa genom att stöta upp tuggad och delvis smält föda kunde icke iakttagas. FoFl. 1953, s. 19.
5) jäg. till I 5, II 12 = stöta, v. I 5 resp. II 12; äv. allmännare, utan tanke på jakt: skrämma upp (se skrämma upp 1). Hunden stötte upp vaktelen, och jag lät markisinnan få preferensen, men hon mankerade. Tersmeden Mem. 1: 232 (c. 1790). Rapphönshunden skall stå .. till dess jägaren hinner anlända, för att antingen sjelf stöta upp eller befalla hunden att göra det. Bergström HbJagtv. 133 (1872). Där jag går utefter stranden stöter jag alltsom oftast upp en stenskvätta. Rosenius Naturst. 78 (1897). Ekman Hunden 69 (1986).
STÖTA UPPÅ, se stöta på.
STÖTA UT10 4. [fsv. stöta ut] jfr utstöta.
1) till I 1, II 1: gm att stöta driva (ngn l. ngt) ut (från l. till en plats l. genom ngt o. d.). VRP 1634, s. 520. I Böhmen är en siö, hwilken icke allenast begynner at rasa och sticknas när man kastar något derin, vthan ock ändtlig stöter samma steen eller inkastade ting vth igen. Hiärne 2Anl. 209 (1706). Stöta ut någon genom dören. Möller (1790). Sättningen (med sättmaskin) utföres .. genom en ståltunga, ”utstötare”, hvilken, då tangenten anslås, stöter ut typen från kanalen. 2UB 10: 194 (1906). Stöta ut lava, rökmoln. Östergren 9: 535 (1965). särsk.
a) med stötvapen göra en stöt l. ett utfall; äv. i fråga om att med en stöt l. stötar (i sht från ett stötvapen) avlägsna ngt (i sht ett öga) från dess plats (i kroppen); äv. i fråga om att gm olyckshändelse i form av stöt förlora (öga) o. d.; jfr stöta, v. I 1 c, II 1 b. Stöta på honom hiertat vth. Prytz G1 B 2 b (1621). Porath Pal. 2: K 2 a (1693; i fråga om fäktning). Han föll och stötte ut ögat. Weste FörslSAOB (c. 1817). Stöta ut ögat på ngn. Östergren 9: 535 (1965).
b) med avs. på fartyg l. båt (l. person i båt): med en stöt (med hand l. stör o. d.) driva ut i vattnet (från land l. brygga o. d.); äv. om båt: lägga ut (från land l. brygga o. d.). Jag (var) .. med ett språng .. i slupen, som .. straxt stöttes ut. Roland Minn. 47 (c. 1748). Det ena fartyget har just stött ut från land. Schück o. Lundahl Lb. 1: 44 (1901). Stöta ut båten från land. SvHandordb. (1966).
2) bildl. (jfr stöta, v. I 2, II 3); särsk. till I 2 b, i fråga om att fördriva l. utmanövrera o. d. (ngn) från en tjänst l. befattning l. ställning l. ur en förening l. gemenskap o. d. Stiernman Riksd. 1319 (1660; i fråga om att utkonkurrera medsökande till tjänster). Tänk, mina herrar, hvad denna unga herren lärer stöta ut er alla sammans utur damernas åtanka! Tersmeden Mem. 2: 41 (c. 1790). Det patos, som ständigt hotar att stöta ut och ensamgöra den lidelsefullt engagerade. KvinnLittH 1: 282 (1981).
3) (†) till II 2: skjuta ut (se skjuta ut 7). Udden Capo dei Janissari .. hvilken .. stöter ut af fasta landet. Eneman Resa 1: 14 (1711). Klippan stöter ut i siön. Schultze Ordb. 5089 (c. 1755).
4) till I 7, II 6: häftigt l. stötvis frambringa (ljud) l. säga l. ropa l. uttala (ngt), utstöta, brista ut i. Spongberg Soph. 25 (1866). De sneda munnarna fortsätta att stöta ut den andliga sången, men ögonen blixtra. Krusenstjerna Fatt. 3: 503 (1937). Utstöta el. stöta ut ett skrik. SvHandordb. (1966).
5) (†) till II 16: göra ett militärt utfall. G1R 15: 90 (1543).
STÖTA UTAV, se stöta av.
STÖTA UTI, se stöta i.
Ssgr (jfr anm. sp. 14270 o. de under stöt anförda ssgrna): A: (I 1, II 1) STÖT-BALK. [jfr t. stossbalken] (numera bl. tillf.) balk (se d. o. 1 a) avsedd l. använd att stöta med. De hade krossat muren .. med murbräckorna, tunga, metallbeslagna, i flyttbara, täckta ställningar hängande stötbalkar. LfF 1908, s. 311.
(I 1, II 1) -BJÄLKE. bjälke med uppgift att uppta stötar, särsk. (förr) i kanonbäddning: bjälke mot vilken kanonen avsågs stöta vid framdragande mot vallen. Hazelius Bef. 25 (1836). KrigVAH 1843, s. 224 (på krigsbrygga). Zethelius Fältarb. 70 (1892; i kanonbäddning).
(I 3) -BOD. (förr) i apotek: bod där växter l. växtdelar pulveriserades; jfr -kammare, -rum. GHT 1895, nr 229 A, s. 3. Kulturen 1969, s. 47.
(I 1, II 1) -BORD.
1) (numera föga br.) bord (se bord, sbst.1 5 d) på vilket krossad malm anrikas. TT 1903, Allm. s. 52. Auerbach (1913).
2) (förr) i flottled: bord (se bord, sbst.1 2) avsett att skydda älvbotten mot stötar från flottat timmer. Marken nedanför dammen är lös, och för undvikande av utgrävning måste ett flytande stötbord .. inläggas (i flottleden). HbSkogstekn. 333 (1922).
3) (förr) bord (se bord, sbst.1 5 d) där buntar av pappersark stöttes för att bli jämna; jfr -bänk. Ambrosiani DokumPprsbr. 384 (1923).
(I 1, II 1) -BORR. [jfr t. stossbohrer] (i fackspr.) jordborr l. stenborr (förr i sht bergborr) som verkar enbart gm sin stöt mot borrhålets botten; motsatt: vridborr. Stål Byggn. 1: 149 (1834). I stenig mark, hvarest man arbetar med omvänd borrstång, som då tjenar såsom stötborr. TT 1885, s. 78. Han hade varit med i Bergslagen och borrat under basen Lund och hade betyg därpå. Fast det var en stötborr förstås. Hedenvind-Eriksson Hjul. 124 (1928).
(I 1, II 1) -BORRA, -ning. [jfr -borr] (i fackspr.) borra med stötborr; företrädesvis ss. vbalsbst. -ning o. i p. pf. (i mer l. mindre adjektivisk anv.). 2UB 5: 80 (1902: stötborrning). Dædalus 1954, Ann. s. 30 (i p. pf., om borrhål).
(I 3) -BRÖD. (stöt- 1916 osv. stöte- c. 1730—1950 (angivet ss. sällsynt)) (i sht förr) (torrt l. hårt) bröd som (skall stötas l.) stötts; stött bröd; jfr rive-, strö-bröd. När stöte- och knäckebröd bakas. Broman Glys. 3: 117 (c. 1730). Grönsakerna .. vändas i saltat stötbröd. Holm JordGer 15 (1916). StKokb. 114 (1940).
(I 1) -BÄNK. (förr) stötbord (se d. o. 3). Delblanc Nattresa 76 (1967).
(I 1 c) -DEGEN. [jfr t. stossdegen] (†) ”degen” (se d. o. 1) utgörande stötvapen. TullbSthm 17⁄5 1561 (: Stötth Deijen).
(II 2) -FOG. [jfr t. stossfuge] byggn. i murverk: fog mellan ändytor; äv. (i fackspr.) om lodrät fog l. fog mellan ändytor i annat material. Stål Byggn. 1: 228 (1834). Om timret från början tillhugges för ändamålet, äro stötfogor de bästa, d. v. s. sådana der ändträ stöter emot ändträ. KrigVAT 1845, s. 510. Vid stor kyla måste .. stötfogarna mellan så långa skenor vara åtminstone 16 mm. breda. 2UB 9: 163 (1905). TNCPubl. 89: 181 (1988).
(I 1, II 1) -FOT. skogsv. stötmån (urspr. med längden en fot). 2UB 4: 398 (1899). BonnierLex. (1966).
(I 1 c, II 1 b) -GEVÄR. [efter t. stossgewehr] (†) stötvapen. Lind 1: 1487 (1749). Heinrich (1814).
(I 1, II 1) -GRÄNS. (numera bl. tillf.) särsk. i pärk: gräns innanför vilken bollen inte får studsa; jfr stöta, sbst. Balck Idr. 1: 83 (1886).
(I 1, II 1) -HUVUD. (förr) i härd (se härd, sbst.1 6) för malmanrikning: upphöjning mot vilken härden stöttes; jfr -härd. Wetterdal Grufbr. 346 (1878).
(I 4, II 11) -HYVEL. snick. hyvel (med liten lutningsvinkel hos hyveljärnet) för stötning. Hiärne 2Hskr. 225 (c. 1715). LunaVM85 716 (1984).
(I 4, II 11) -HYVLA, -ing. snick. hyvla (ngt) med stöthyvel; hyvla gm att stöta. HantvB I. 2: 189 (1934: stöthyvlingen).
(I 1, II 1) -HÄRD. [jfr t. stossherd] (förr) härd (se härd, sbst.1 6) i vilken sorteringen underlättades gm att härden stöttes mot en stötklots; motsatt: slamhärd; jfr -bord 1 o. stosshärd. JernkA 1871, s. 22. Genom att härden, s. k. stöthärdar, stöttes mot en fast stötklots sattes kornen i lifligare rörelse och blef särskiljandet af de olika kvaliteterna bättre. 2NF 31: 794 (1920). jfr rund-stöthärd.
-JÄRN. (stöt- 1704 osv. stöte- 1613—1704) [jfr t. stosseisen]
1) (numera mindre br.) till I 1, II 1, om järnskodd planteringspinne l. planteringsjärn (avsedd att stöta hål med). Björkman Skogssk. 206 (1868). Cnattingius 104 (1894).
2) (†) till I 1: stångjärn för tillverkning av stöt(ar) l. stöttor? HammFackl. 1: 25 (1613). OxBr. 11: 822 (1645).
3) (numera bl. tillf.) till I 1 a: järn varemot ngt stöter. Weste FörslSAOB (c. 1817).
4) (förr) till I 3 c: kraftig järnskiva på en lång stång, varmed redningsmassan i smältugn inslogs, formjärn (jfr stöt II 7); äv.: formspett. Ekman RelSmältewStKåpparbg 36 (1704). Lindroth Gruvbrytn. 2: 28 (1955).
5) (förr) till I 3, II 4, i garveri: järn bestående av en i ett träskaft insatt platta varmed ojämnheter i hud efter barkning (se barka, v.1 II 1 a) utjämnades, utsättningsjärn. Hirsch LbGarfv. 178 (1898).
6) snick. till I 4, II 11: hyveljärn för stöthyvel. SvIndKal. 1948, TillverknReg. s. 68.
(I 3) -KAMMARE. (förr) jfr -bod o. kammare, sbst.2 2 e. Nyblæus Pharm. 4 (1846).
(I 1 d) -KAST. (numera mindre br.) kast (se kast, sbst.4 I 1 b) varvid ngt stötes; motsatt: slung- l. svängkast; särsk. om stöt (se d. o. I 3 a) i kulstötning. TIdr. 1896, s. 256 (i kulstötning). SvUppslB 25: 321 (1935).
(II 16) -KIL. mil. om kilformig inbrytning (se inbryta 2 b γ) i fientlig linje. SvD(A) 16⁄5 1940, s. 6. Amerikansk stötkil har nått åtta km. in i (Tyskl.). UNT 2⁄9 1944, s. 1.
(I 1, II 1) -KLACK. klack (se klack, sbst.2 1) avsedd att ta emot stöt; särsk.
a) (förr) = stöt II 1 a. Alm Eldhandv. 1: 66 (1933). Kulturen 1938, s. 131.
b) (förr) på militärgevär: på pipan nedanför bajonettklacken anbragt klack med uppgift att ge bajonetten extra stöd o. mot vilken bajonetthylsan stöter vid isättningen. SFS 1830, s. 840. Jochnick Handgev. 5 (1854).
c) (förr) på lavett: klack som kanonen stötte mot vid rekylen. Tigerhielm 25 (1867). Schulthess (1885).
(I 1 c, II 1 b) -KLINGA. [jfr t. stossklinge] (numera bl. mera tillf.) klinga på l. till stötvapen, stukatklinga. Alm BlVap. 123 (1932).
(I 1, II 1) -KLOTS. (i fackspr.) klots (se kloss, sbst. 1) med uppgift att stöta mot ngt l. varemot ngt avses stöta. Weste FörslSAOB (c. 1817). Genom att härden, s. k. stöthärdar, stöttes mot en fast stötklots sattes kornen i lifligare rörelse. 2NF 31: 794 (1920).
(I 1, 3) -KLUBBA. klubba använd l. avsedd att stöta med; särsk. dels om jungfru (se d. o. 8 c), dels om ett slags primitivt vapen. Schultze Ordb. 2337 (c. 1755). LAHT 1884, s. 108 (om jungfru). Bolinder NaturKult. 88 (1922; om vapen, om förh. i Afrika).
(I 1, II 1) -KNEKT. (†) När Bönderne slå Herregårdens ängar och deras förkarl .. finner .. at någon slagit wårdslöst, så blifwer den tre gånger stött mot en tufva af fyra så kallade stöt-knektar. Dalin Hist. 1: 201 (1747; om sed i Västmanl.).
-KULA. [jfr t. stosskugel (i bet. 2)]
1) (numera knappast br.) till I 1 d α: kula (se kula, sbst.3 1 e). Start 1894, s. 103. IdrBl. 1935, nr 17, s. 2. SAOL (1973).
2) (förr) till I 3, II 4, i garveri: kula (se kula, sbst.3 1) att stöta skinn med för borttagning av fett. AHB 53: 5 (1871).
(I 3) -KÄRNA. (förr) kärna (se kärna, sbst.2 1) i vilken smör framställdes gm att grädde bearbetades medelst stötning med kärnstav; jfr stav-kärna. Cederborgh Mjölkh. 30 (1868).
(I 4, II 11) -LÅDA. snick. lådliknande anordning för fastgörande av arbetsstycke som skall stötas; förr äv.: bestötlåda. BoupptSthm 1672, s. 1077 b (efter snickare). För att utarbeta ytor, hvilka under noga bestämda vinklar måste stå emot andra ytor, tager man stötlådan .. till hjelp. Eneberg Karmarsch 1: 119 (1858). 3NF 3: 138 (1924; om bestötlåda). LunaVM85 1203 (1984). jfr gerings-stötlåda.
-MASKIN. [jfr t. stossmaschine (i bet. 2)]
1) (förr) till I 1, II 1: stötborrmaskin. JernkA 1870, s. 123. Wetterdahl Grufbr. 138 (1878).
2) (förr) till I 1, II 1: maskin för åskådliggörande av de fysikaliska lagarna för stötkraften, perkussionsmaskin. NF (1891).
3) (i sht i fackspr.) till I 3, II 4: maskin för stötning; särsk. (förr) till I 3 a, om tvättmaskin. Stötmachiner, bestående af flera mortlar. Nyblæus Pharm. 43 (1846). Förbundet 1906, nr 4—5, s. 5 (i garveri). SvTeknOrdb. 261 (1946; om mekanisk jungfru). En dag håller Eva på att tvätta .. Hon har stötmaskinen stående på själva krönet. Lo-Johansson AstrHus 28 (1966).
(I 1, II 1) -MÅN. skogsv. mån (se mån, sbst.1 11) tillagd för att utgöra ersättning för förlust gm stötning; jfr -fot. HbSkogstekn. 195 (1922). TNCPubl. 43: 363 (1969).
(I 1 i, II 1 h) -NOT. (stöt- 1690 osv. stöte- 1527—1666) fisk. pulsnot; jfr -nät 1. G1R 4: 186 (1527). SvFiskelex. 438 (1955).
-NÄT. [jfr t. stossnetz (i bet. 2)]
1) fisk. till I 1 i, II 1 h: stötnot. Arwidsson o. Ohlson 9 (1911). SvFiskelex. 568 (1955).
2) (†) till I 1, II 1: fångstnät som lägges löst över samt kring fyra käppar o. under vilket levande djur placeras ss. lockbete för rovfågel (som slår (”stöter”) ner på det). StadgJagt 13⁄4 1808, s. 11. SFS 1860, nr 20, s. 7. jfr lärk-stötnät.
(II 1) -REM. särsk. (förr) stötdämpande rem vari kupé l. dyl. var upphängd. ÅgerupArk. Räkn. 1751. jfr vagn-stötrem.
(I 3) -RUM. (förr) jfr -bod, -kammare. SvUppslB 2: 17 Pl. (1929).
-SIDA.
1) geol. till I 1 (g), II 1, om den sida av berg(häll) (äv. av (rullstens)ås o. d.) som varit vänd mot inlandsisens rörelseriktning (o. är avslipad samt ofta räfflad); motsatt: läsida; äv. i utvidgad anv., om den sida av naturföremål som påverka(t)s av vind o. d. VetAH 1836, s. 153. Fennia VII. 2: 45 (1892; på rullstensås). Från den .. uppkomna drifvans stötsida bortsopas den lösa snön. SkogsvT 1908, Fackupps. s. 220. Selander LevLandsk. 34 (1955).
2) snick. till I 4, II 11, om den sida av arbetsstycke, som stötes l. skall stötas. Smith ReglMaskinritn. 184 (1946).
3) byggn. till II 2, om den sida av en mursten o. d. som i längdriktningen stöter emot intilliggande sten; jfr -yta o. bygg-, ligg-sida. TT 1895, Allm. s. 177.
4) (om ä. förh.) till II 10, om den sida av kolven på gevär, som rekylerar mot axeln. Livrustk. 1943—45, s. 2.
(I 1) -SPIK. (stöt- 1789—1955. stöte- 1539) (förr) skrotningsspett; jfr -stång 1 o. spik, sbst.5 3. DalHandl. 1539, 4: 161. Stötspik är et hvasst järn på en stång af 10 til 20 alnars längd, hvarmed lösa skutor uti höga orttak i grufvor nedstötas. Rinman 2: 901 (1789). jfr (med annan tolkning): Ett slags formjärn äro heltvisst .. de stötspikar som fr. o. m. 1540 möta i handlingarna, alltså nedtill platta järnredskap för härdstötningens tilltryckning. Lindroth Gruvbrytn. 2: 112 (1955).
(I 1 c, II 1 b) -SPJUT. vapenhist. spjut avsett att stöta med; motsatt: kastspjut. 2NF 26: 766 (1917).
-STEN, se B.
-STÅNG. (stöt- 1793 osv. stöte- 1740—1955 (om ä. förh.)) [jfr t. stoss-stange (i bet. 1)]
1) till I 1: stång att stöta med; särsk. (förr): stötspik. Malmborg Barclay 513 (1740). Lindroth Gruvbrytn. 1: 270 (1955; om ä. förh.).
2) tekn. till I 1: i förbränningsmotor: stång som gm impuls från kamaxel reglerar ventils öppnande o. stängande. Motorför. 1928, nr 6, s. 15. AlltBil. 21 (1976).
3) till I 3, II 4: stång att bearbeta ngt med gm stötning; stamp. Jern-Saker: .. 2. stycken Stöt-stänger. BoupptVäxjö 1793. SvTyHlex. (1851).
(I 1, II 1) -STÄLLD, p. adj. skogsv. om sågtand: vilkens framkantsvinkel är obetydligt mindre än 90° (vilket gör att sågen måste stötas l. att sågen stöter); jfr stöt I 9. Sonesson BöndB 1003 (1955). TNCPubl. 43: 213 (1969).
-STÄLLNING.
1) skogsv. till I 1, II 1: ställning hos stötställd sågtand. TNCPubl. 43: 213 (1969).
2) (numera bl. tillf.) till I 1 c, II b: ställning hos stötvapen då stöt skall utdelas. BtFinlH 3: 481 (1904).
3) (numera föga br.) till I 1 d β: (kropps)ställning utmärkande för ngn som stöter. Holmberg Boxas 61 (1921).
(I 1 c, II 1 b) -SVÄRD. vapenhist. svärd utgörande stötvapen. OoB 1928, s. 519.
(I 1, II 1) -TAND. [jfr t. stosszahne] zool. hos vissa djur: mycket lång hörntand (använd l. tänkt ss. använd att stöta med i strid); särsk. dels hos narval, dels hos elefantdjur o. flodhäst; i fråga om elefantdjur, flodhäst m. fl. liktydigt med: bete (se bete, sbst.4 2), huggtand (se d. o. 1 b). Levertin Eschricht 1: 116 (1858). Lilljeborg Däggdj. 729 (1874; hos mammut). Elefant-slägtet .. igenkännes på de tvänne till betar eller stöttänder förlängda .. framtänderna. NF 4: 360 (1881). Höpken Momb. 164 (1908; hos flodhäst). DjurVärld 13: 273 (1960; hos narval).
(I 1, II 1) -TAPP. (†) i kanon: i eldrörets botten uppstående tapp avsedd att tända projektils drivladdning. ArkliR 1562, avd. 21.
(I 1, II 1) -UDD. (förr) (järn)udd på l. till stötstång (se d. o. 1); äv. med inbegrepp av stången. JernkA 1833, s. 601. Lindroth Gruvbrytn. 1: 90 (1955; om ä. förh.).
Ssg: stötudd-stång. (förr) om järnskodd trästång varmed löst berg nedstöttes i gruva (efter tillmakning). JernkA 1833, s. 600.
(I 1 c, II 1 b) -VAPEN. [jfr t. stosswaffe] vap. blankt vapen avsett att stöta med; stickvapen (jfr stång-vapen); äv. i överförd l. bildl. anv. (särsk. om ramm; se ramm, sbst.5 4); jfr -gevär. Bajonetten förbinder på ett sinnrikt sätt Infanteri-geväret till på en gång eld- och stöt-vapen. Hazelius Förel. 120 (1839). UB 7: 421 (1875; om ramm). Till stötvapnen höra värjan, dolken och bajonetten samt spjutet, hällebarden, bardisanen, lansen och piken (de fem senare äfven kallade stångvapen). 2NF 31: 621 (1920). Jag (är) böjd att antaga, att harpyans mera raka och kraftigare byggda klo nyttjas såsom ett stötvapen vid anfallet. FoFl. 1931, s. 7.
(I 1 c, II 1 b) -VÄRJA. vapenhist. värja utgörande stötvapen. Ekelund 1FädH II. 1: 156 (1830).
(II 2) -YTA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 14275). byggn. stötsida (se d. o. 3 o. jfr ligg-yta); äv. om fog- l. skarvyta i trä. TT 1897, Byggn. s. 127. Arnstberg KnuttimrHus 93 (1976).
(I 1, II 1) -ÄNDA. om den ända av stötverktyg o. d. som träffas vid stötning. KrigVAH 1811—15, s. 184.
B (utom i vitter stil, i ssgrna stöte-klippa, -sten, numera bl. dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels i skildring av ä. förh.): STÖTE-BRÖD, -JÄRN, se A.
(I 1, II 1 e) -KLIPPA. [analogiskt efter -sten] (numera föga br.) mer l. mindre bildl.: klippa (se klippa, sbst. 3 b) som man l. fartyg stöter emot. Nordenflycht (SVS) 1: 297 (1744). SvD 1897, nr 267 A, s. 1.
-NOT, se A.
(I 2 a, II 3 a) -ORD. (†) ord som väcker anstöt, fult ord. Wallenberg (SVS) 1: 124 (1769).
-SPIK, se A.
-STEN. (stöt- 1811—1941 (i bet. 3). stöte- 1541 osv. stöto- 1743, 1906—1955)
1) (numera bl. tillf.) till I 1, II 1: sten (på väg) som man stöter emot med foten (o. snubblar på). Schultze Ordb. 4990 (c. 1755). Småbuskarna rev henne varnande i sidan och försåtliga stötestenar bragte henne ideligen ur balans. Trenter AldrNäck. 162 (1953).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; företrädesvis dels om ngn l. ngt som är ett problem l. ett hinder l. en svårighet l. fara för ngn l. ngt, dels om ngn l. ngt som väcker anstöt (jfr stöta, v. I 2 a, II 3 a) l. vållar förargelse; ofta liktydigt med: problem, hinder, svårighet; jfr förargelse-klippa, stötelse-sten. Så skal .. (Herren) warda .. en stötesteen, och een förarghelseklippa them twem Israels hwsom, Jerusalems inbyggiarom til snaro och fall. Jes. 8: 14 (Bib. 1541; Luther: ein stein des anstossens). Skiönt Dygdens swåra stijg har mången stötesteen / .. De gåå dock wägen fram och låta sig ey irra. Brobergen 114 (1706, 1708). Dödgräfvare-scenen t. ex. i Hamlet — säkert en stötesten för mången konstdomare — hur förträfflig är den ej! Geijer I. 3: 47 (1809). Allmänt erkännes, att den för vissa fall stadgade beteckningen av t-ljudet med dt utgör vår svenska ortografis värsta stötesten. Tegnér SvRättstavn. 24 (1887). Han .. har hållit av henne för mycket och på det sättet har hon blivit honom en stötesten i stället för en hjälp. SthmArkivÅrsb. 1961, s. 65.
3) (i sht förr) till I 3, II 4: sten använd att stöta ngt med. Hirsch LbGarfv. 169 (1898; för bearbetning av hudar i garveri). Ur slaggen på ugnsbottnen tog man ut det glödande järnet och lämpade över det till stenhällen, vilken nu fick göra tjänst som städ, medan man med en liten stötsten hamrade ut smältan. Näsström FornDSv. 1: 36 (1941).
-STÅNG, se A.
C (†): (I 1, II 1) STÖTNINGS-KRAFT. stötkraft (se d. o. 1). Adlerbeth PVetA 1790, s. 47.
(I 7, II 6) -TECKEN. spiritus (se d. o. I 2). Trendelenburg GrSpr. 67 (1801).
D (numera föga br.): STÖTO-STEN, se B.
Avledn.: STÖTARE, om person m.(//ig.), om sak r. l. m. [fsv. stötare (ss. senare led i ssgr, i bet. I 3); jfr t. stosser, stösser] (numera bl. tillf.)
I. om person.
1) till I 1: arbetare som yrkesmässigt stöter ned gatsten. Ett stensättarlag bestående av en sättare, två stötare och en hantlangare, sätter på 8 timmar c:a 25 kvm. fullt färdig yta. Erikson HbSmågatst. 26 (1928); jfr gatstens-stötare.
2) till I 1 d α: idrottsman som ägnar sig åt kulstötning; i ssgn kul-stötare.
3) till I 3: person som (yrkesmässigt) sysslar med stötning. Schultze Ordb. 5077 (c. 1755). Materialiernes beredande och inställande uti smältugnen (i glashyttan) förrättas af 1 Materialist med 2 drängar eller Lärlingar utom Bokare och Stötare. Schultze PVetA 1762, s. 41. LD 1906, nr 167, s. 2.
II. om ngt sakligt.
1) (†) till I 1: föremål med uppgift att stöta till ngt l. varmed ngt stötes; särsk.: ramm (se ramm, sbst.5 4). (Sv.) Stötare. (T.) Ein eiserner Stosser womit Banden auf die Masten getrieben werden. Röding SD 91 (1798). SvTyHlex. (1851; om ramm). Balck Idr. 1: 200 (1886; om viss golfklubba). jfr upp-, ut-stötare.
2) (utom ss. senare led i ssgr numera bl. tillf.) till I 3: verktyg varmed ngt stötes, stöt (se d. o. II 7); jfr stötel. Ordspr. 27: 22 (Bib. 1541; om mortelstöt; Bib. 1917: stöt). Lindner Tijdhfördr. 57 (1641; om mortelstöt). jfr mortel-, potatis-, trä-stötare.
Ssg: stötare-förening. (förr) till stötare I 1: fackförening för gatstensstötare. SocDem. 22⁄6 1928, s. 2.
STÖTELSE, r. l. f. [fsv. stötilse] (†)
1) till I 1, II 1: abstr.: stötande, stötning. Lind (1749).
2) konkret(are), anträffat bl. bildl. (jfr stöta, v. I 2, II 3), dels om ngt som vållar anstöt l. problem l. förargelse o. d. (i ssgn stötelse-sten), dels ungefär liktydigt med: angrepp. Swåra gruffeliga anfechtningar och Dieffuulens stötelser. PJGothus Tål. F 5 a (1601).
Ssgr (till stötelse 2; †): stötelse-sten. stötesten (se d. o. 2). Salberg PVetA 1745, s. 7. CAEhrensvärd Brev 2: 409 (1800).
-ting. sak som är en stötesten. Ekblad 113 (1764).
STÖTERSKA, f. [fsv. stötirska (i ssgn barkastötirska); jfr stötare] (numera bl. tillf.) till I 3: kvinnlig stötare (se d. o. I 3). Schulthess (1885).
STÖTIG, se d. o.
STÖTLIG, äv. STÖTELIG, adj. (-elig 1675 (: anstötelige)—1846 (: Anstötelig). -lig 1655 (: anstötligt) osv.) [fsv. stötelika, adv., häftigt] (†, utom i ssgn anstötlig)
1) till I 1: som går att stöta, som kan stötas. Schultze Ordb. 5077 (c. 1755). jfr kullstötlig.
2) till I 2 a, II 3 a: anstötlig, stötande (se stöta, v. II 3 a α). VDAkt. 1802, nr 661 (om språkliga uttryck). Ett stötligt skrifsätt. FinKyrkohSP 5: 255 (1908).

 

Spalt S 14276 band 32, 1997

Webbansvarig