Publicerad 1984   Lämna synpunkter
SPICKEN spik3en2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SPEKEN spe3ken2, äv. (numera föga br.) SPIKEN spi3ken2, adj. -et, -ckne resp. -kne, -ckna resp. -kna.
Ordformer
(specken 1745, 1755. speken 1889. spicken (-kk-) c. 1710 osv. spickin c. 16351639. spiken 17111931. spikin 17121860)
Etymologi
[sv. dial. spicken, spiken, speken, spegen, äv. (i Finl.) spicki(ger), äv.: spenslig, som har tät l. fin ved (om gran), mager, utsvulten; jfr nor. dial. spiken, torr, tunn, mager; till SPICKE- l. möjl. delvis l. ytterst till den nominalstam vartill SPICKE- o. SPICKA, v.1, sannol. var för sig är bildade. — Jfr SPICKNA]
1) om fisk, kött o. d.: insaltad (o. torkad l. rökt) l. torkad l. rökt o. avsedd att förtäras utan ytterligare beredning; med tanke på förtärandet; (insaltad osv. men) okokt o. ostekt, rå; äv. i n. sg. substantiverat; utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera nästan bl. i fråga om insaltad l. rökt l. i kryddlag lagd fisk osv. ingående i l. utgörande maträtt. Spicken sill l. korv l. skinka. Schroderus Dict. 165 (c. 1635). ÖB 35 (1712; substantiverat). Häng .. (korvarna) siu eller åtta dagar at rökas, sedan kunna de ätas heller kokade än stekte, men alldrabäst när de äro spikna. Oec. 169 (1730). (Sv.) Spicken, (lat.) Sole vel calore induratus. Schenberg (1739). (En kvinna hade) i 12 års tid lefvat af salt strömming, salt kött, salt sill, lax, och annan så kallad spicken mat. VetAH 1783, s. 227. Spicken .. Säges om saltad och torkad eller rökt, okokt mat. Dalin (1854). Vill någon .. använda ett benfritt stycke (oxkött) till rökning för att okokt, eller som vi säga spicket, skära utaf, så tages detta af yttersidan på låret. DeFrese Hemsyssl. 44 (1869). Köttet rökes (efter saltning) .. ofta och kan då ätas utan vidare tillredning, t. ex. spicken skinka. Bolin VFöda 232 (1933). Spicken sill. StKokb. 311 (1940; om insaltad sill; ss. namn på maträtt). Icke rökt kött utan spicket. Fatab. 1946, s. 128. SAOBArkSakkSvar (1982). — särsk.
a) (mera tillf.) i oeg. l. utvidgad anv. (jfr 2), om annat än mat: uttorkad, torr. Det blåser en envis, spicken vind. Jönsson SkånSomr. 81 (1924, 1935).
b) mer l. mindre bildl. (Magistern talade) utan att .. förändra rösten; hans predikningar innehöllo .. christendom; men den var så torr, så spicken, att man törstade efter något mera flytande, sedan man afhört honom. Wetterbergh Genrem. 261 (1842). På aftonen lämnade jag Wien och skakade af i en gammal järnvägskupé, fullsatt af folk som rökte pipa och cigarr, så man ordentligt blef spicken. Wennerberg Bref 2: 81 (1852).
2) i utvidgad anv. av 1, om person.
a) (numera knappast br.) som ännu ej förtärt föda l. (o. i sht) alkohol, fastande, hungrig, helt nykter. Widegren (1788). Vi kommo rätt spickna hem från jagten. Weste FörslSAOB (c. 1817). Auerbach (1913).
b) lätt l. till hälften berusad. Lind (1749). Auerbach (1913).
Avledn.: SPICKENHET, r. l. f. om egenskapen att vara spicken. TT 1884, s. 173.

 

Spalt S 9627 band 29, 1984

Webbansvarig