| Publicerad 1983 | Lämna synpunkter |
SPATT spat4, sbst.2, r. l. m. (Rålamb 13: 140 (1690: fått Spatten; jfr anm. nedan), PH 3: 1707 (1741) osv.) ((†) n. Dähnert (1784), Florman HästKänned. 121 (1794)); best. -en (resp. -et); förr äv. SPAT, sbst.2, r. l. m.; best. -en (Schultze Ordb. 4736 (c. 1755: har Spaten; jfr anm. nedan)). Anm. Hos Serenius (1741), Lind (1749) och Schultze Ordb. 4735 (c. 1755) anges en obest. sg. spatten. Den torde vara felaktigt konstruerad utifrån det i sht i ä. tid vanliga bruket av sg. best. spatten (förr äv. spaten) i uttr. ha (fått) spatten o. i. andra anv. där sg. obest. konkurrerar l. är mera väntad (se t. ex. språkproven 1690, c. 1875 under 1 nedan). Delvis kan dock formen spatten återgå på ä. t. spatten, oblik form av spatt.
1) om olika sjukdomar i hästs hasled (särsk. ss. senare led i ssgr l. elliptiskt för dessa); i veterinärmedicinskt fackspr. numera bl. om en av vrickning l. överansträngning l. slag o. d. förorsakad, kronisk, torr inflammation i glidlederna i hasen, i regel åtföljd av benavsättning (knöl) på hasens insida o. långvarig l. obotlig hälta; förr äv. om benåkomma hos svin. En häst, som hade spatt och icke så väl löpa kunde. HH 20: 324 (c. 1640). När een Häst hafwer fått Spatten. Rålamb 13: 140 (1690; rubrik). Spatt woro de mäste hästar här (på Kinnekulle) plågade af, så at bakbenen hade ofta knylor stora som gåsägg. Linné Vg. 38 (1747). Ibland darra benen under Swinen, tå the wilja gå, hwilket man kallar Spat, och cureras på thet sättet, at man skär rumpan straxt af them, och gjer them Theriac in. Orrelius Diurr. 43: 2 (1750). Har hästen riktig spatt, af hwad slag eller namn den wara må, är den obotlig. Bure Häst. 66 (1801). (Lotta Svärd) hade med möda fått / Ur striden sin enda skatt, / Sitt tält, sin kärra med käril och mått, / Och sin grålle, bruten af spatt. Runeberg 5: 26 (1860). Ett odugligt ök med spatten i begge bakbenen. Böttiger 6: 70 (c. 1875). KompendHästk. 5: 10 (1971). — jfr BEN-, BLOD-, BLÖT-, HANE-, HAR-, HÖG-, KO-, OX-, SEN-, SKAKEL-, TORR-, VATTEN-SPATT m. fl.
2) oeg. l. bildl.; särsk. dels om sjukdom l. åkomma hos människa som påminner om spatt (i bet. 1), dels (vard.) i uttr. ha spatt (i benen o. d.), särsk.: gå knyckigt, strutta. Jag har spatt i knäna och kan ej böja dem för Baal. Tegnér Brev 8: 47 (1836). För länge du satt vid bok och latin, / du är stel af spatt och blek som ett svin. Karlfeldt FlPom. 38 (1906). (Han skulle) komma så långt att han vågade hälsa riktigt utan att det ryckte i armen först som om han haft spatt. Hammenhög EoA 40 (1930). Opp och hoppa Tor! / Slå på trumman bror. / Det är dans här på Valhall i natt. / Uti Fröjas sal / står vår Asabal. / Opp och hoppa, fast Odin har spatt. Olrog Rosenbl. 2: 9 (1948). Han ledde inte tåget .. (av lojägare) men han hade sannerligen inte spatt i hasorna. Rosendahl Lojäg. 117 (1956). — särsk.
a) (†) om stickande smärta o. sveda i bröstet; jfr NYCK, sbst.1 2 a. När iag hadhe rest widh Pass een halff mijl begyntes ett håll som wanligit war för mitt hierta, och ther på smerta och sweda .. Sådan nöch (dvs. nyck) eller snarast sagt spatt kom mig aldrig på sedhan iag till dhenne försambling kom. VDAkt. 1701, nr 85.
b) [sv. slang få spatt(en), äv.: bli arg] (vard.) i uttr. få spatt, bli utom sig l. ”tokig”, få fnatt. IllSvOrdb. (1955). SvHandordb. (1966).
3) [möjl. utlöst ur ssgr som SPATT-KNÖL, SPATT-SVULST] (†) spattknöl, spattsvulst. En stor spatt kan vara menlös nog, hvaremot en helt liten spattsvulst är i stånd att framkalla svår hälta. Wrangel HbHästv. 746 (1886). jfr: Wattenspatt är en mjuk swulst framman och något innantil på det ställe på skankleden, som kallas spattkammaren. Florman Abildgaard 86 (1792).
4) [möjl. utlöst ur ssgn SPATT-HÄST] (†) spatthäst. Man finner i det landet (dvs. i Karelen) icke en Spatt, sällan någon Springare, eller granlåts Häst. BtVLand 3: 98 (c. 1795).
-BENT, p. adj. om häst: som har spatt i benen (l. i ett ben); äv. bildl. (jfr spatt, sbst.2 2). En spattbent hästkrake. Almkvist Turgenjef 9: 106 (1887; om åsna). Carlsson Dagsv. 221 (1927; om häst). Spattbenta modelejon och halvsluskar med spruckna lackskor. Bergman VarGod 21 (1928).
(1, 3) -BILDNING. (numera föga br.) jfr bildning 4; särsk. konkret. Wrangel HbHästv. 746 (1886). Dagen 1897, nr 236, s. 3. —
-BRUTEN, p. adj. ledbruten av spatt; äv. om ben; äv. bildl. (jfr spatt, sbst.2 2). En spattbruten hästkrake. Hedenstierna FruW 17 (1890). Baronen han ståndar i midsommarsken / som en fornåldrig bildstod på spattbrutna ben. Karlfeldt Vildm. 43 (1895). Laurin Minn. 3: 266 (1931; om person). —
-HALT, adj. halt av spatt; äv. bildl. (jfr spatt, sbst.2 2). Billing Hipp. 117 (1836). Kullberg Bref 1: 301 (1844). En spatthalt vers, hoppande på stela fötter. Östergren (1944).
-KAMMARE. (†) om den slemsäck som omger spattsenan vid dennas fäste på hasbenen; jfr kammare, sbst.2 7. Wattenspatt är en mjuk swulst framman och något innantil på det ställe på skankleden, som kallas spattkammaren. Florman Abildgaard 86 (1792). Wahrman Manski o. Wolstein 175 (1807). —
-LAM. (numera föga br.) spatthalt. ÅgerupArk. Bouppt. 1737. När hästen haltar af spatten, säges han vara spatthalt (spattlam). Billing Hipp. 117 (1836). —
-MÄRR. (i sht skämts. l. nedsättande) märr behäftad med spatt; äv. (starkt vard.) bildl. (jfr spatt, sbst.2 2), om kvinna. Pälle. Du kan behålla din puckelrygg till pojke. .. Jöns. Fan i mig, min påg ska ha din spattmärr till däga. Bondeson MVK 190 (1883, 1903). Ska du begära femti kroner emellan av mej! För din gamla spattmärr. Koch GudVV 2: 120 (1916). —
-PROV. prov som består i sammanböjning av extremitetsleder hos häst för att av därav inträdd reaktion kunna lokalisera l. bedöma (grad av) spatthälta. Wrangel HbHästv. 750 (1886). —
-SENA. (numera föga br.) om den inre grenen av den sena som står i förbindelse med skenbenets böjmuskel. Senspatt .. är en svullnad på inre sidan af hasens nedre del, som anses hafva sitt säte i spattsenan. Billing Hipp. 116 (1836). Bohm Husdj. 230 (1902). —
-ÅDER l. -ÅDRA. [jfr t. spatader] (numera föga br.) om blodåder som går snett över hasen (där spattknölar brukar uppkomma). Lundberg HusdjSj. 254 (1868). 2NF 26: 603 (1917). —
SPATTAKTIG, adj. (†) till 1: behäftad med spatt, spattig. 1 st. hwit Häst, Spattacktig. BoupptRasbo 1787. —
SPATTIG, se d. o.
Spalt S 9234 band 29, 1983