Publicerad 1983   Lämna synpunkter
SPART, m.; best. -en (GFGyllenborg Vitt. 1: 240 (1759, 1795)); pl. -er
Ordformer
(möjl. äv. att hänföra till en icke anträffad sg. sparter, GFGyllenborg Vitt. 1: 133 (1756, 1795)).
Etymologi
[ytterst till stadsnamnet SPARTA (se SPARTAN); sannol. ombildning utifrån (den med sg.-formen överensstämmande) pl.-formen av en icke anträffad sg. sparter (motsv. d. sparter), efter mönster av nationalitetsbeteckningar som GREK, MED, PERS (vartill GREKER, MEDER, PERSER sannol. är motsatta analogibildningar utifrån pl. greker osv.)]
(†) spartan; i pl. äv. utan avs. på kön. De fria Sparters stad. GFGyllenborg Vitt. 1: 133 (1756, 1795). Lik Sparten, som gaf aldrig vika, / Han (dvs. braxen vid notfiske) heldre fängslas vill tillika / Än skiljas från sin kära tropp. Därs. 240 (1759, 1795).

 

Spalt S 9209 band 29, 1983

Webbansvarig