Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SEPARATIST sep1aratis4t l. se1-, äv. 0104, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. separatist, fr. séparatiste; till SEPARAT]
1) (i sht i fackspr.) person som har en annan åsikt än den grupp l. det samfund han tillhör l. urspr. tillhört (o. som ss. protest bildar en egen grupp tillsammans med likasinnade); person som vill vara för sig själv; individualist; utbrytare. Skulle man ombyta wanliga skrifsättet i en hop ord, blott til at jämka det efter ursprunget, så upkomma däraf de orimligheter och wanskapligheter, af hwilka wåre Separatisters arbeten öfwerflöda. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 1, s. 3. I den egentliga Litteraturen synes .. (Thorild) mig ännu en kättare, uti filosofien en sjelftänkande separatist. CGvBrinkman (1806) hos Wachtmeister Brinkman 11. Individualisten .. är separatist, han vill leva på det som skiljer honom från andra. SvSlöjdFÅb. 1929, s. 46. Hasslöf SvVästkustf. 213 (1949; i pl., om fiskare som lämnat ett fiskelag). — särsk.
a) person som har från den religiösa gemenskap som han tillhör (l. urspr. tillhört) avvikande åsikter i trosfrågor (o. som ingår i en grupp av likasinnade som tillsammans avhålla egna gudstjänster o. d.); jfr LÄSARE 2, FRI-KYRKLIG. KyrkohÅ 1907, s. 264 (1726). Den öfre Cammaren (i Åbo slotts norra flygel) är nyligen A:o 1760 något reparerad .., för Separatisten Jacob Kärimäki ifrån Laihela Sochn som tillika med dess Hustru är hitdömd at förslita deras dagar i ensamhet, på det de ei må någorstädes oroa Guds Församling med deras villosatser. BtVLand 5: 89 (1764). (Svärmarna Stiefel o. Meth) afsöndrade sig som separatister från kyrkan, talade emot predikanterna och förswarade läran om den inre Christus. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 181 (1837). Ifrån Norrland (spordes 1853), att läseri .. inrotat sig i Gellivare, der separatisterna .. vid nattvardens begående börjat hårdt snyfta och tjuta. Hellberg Samtida 6: 226 (1871). Ett steg längre (än C. O. Rosenius, som accepterade statskyrkan ss. institution) gick baptisterna och andra separatister, som råkade i svår konflikt med gällande religionslagstiftning. Carlsson (o. Rosén) SvH 2: 405 (1961).
b) person som ivrar för en folkgrupps l. landsdels l. delstats oberoende i förhållande till en större politisk gemenskap. I den östra delen af Kentucky, som skjuter in i sydvestra Virginien, hafva förbundstrupper besatt staden Prestonburg, en ganska vigtig position, om separatisterne skulle göra ännu ett försök att bemäktiga sig vestra Virginien. NDA 1861, nr 277, s. 3. (År) 1782 .. började .. (G. M. Sprengtporten) i hemlighet sin farliga agitation för ett själfständigt Finland. Någon större betydelse ägde den lilla klicken af finska separatister ännu icke. SvH 8: 105 (1904). 2NF 23: 1499 (1916).
2) litt.-hist. om litteraturforskare som hävdar uppfattningen att Iliaden o. Odysséen bestå av ett antal urspr. icke sammanhörande dikter av olika författare, analytiker; motsatt: unitarist. Separatisterna använde analysens skarpaste verktyg för att upptäcka .. brister (i kompositionen) och underbygga sin slutsats, att ursprungligen oberoende dikter sammansmälts. Nilsson Homeros 12 (1935).
3) jur. person som i annans konkurs är berättigad att undantaga viss egendom på grund av äganderätt l. som före andra äger erhålla betalning ur viss egendom i boet (på grund av panträtt). I .. fall (av konkurs) måste från verkeliga creditorer först och främst noga skiljas så kallade separatister, eller de .. som på grund af äganderätt hafva magt att uttaga något ur boet. Schrevelius CivR 2: 421 (1847). Panträttshavare, som endast håller sig till panten, torde såsom separatist icke mot sin vilja kunna till konkursförvaltare utses. Hernberg Rättsh. 556 (1922).
Ssgr (till 1; i sht i fackspr.): (1 a) SEPARATIST-FÖRSAMLING. Henning RelRör. 229 (1891; om förh. i Vänersborg 1739).
(1 b) -GENERAL. general som är separatist l. leder separatister. NDA 1861, nr 277, s. 3 (om förh. i Förenta staterna).
-GRUPP. särsk. till 1 b. FinlÖde 25 (1927).
-LEDARE. ledare för separatiströrelse; särsk. till 1 a. PrestmötKalmar 1891, Minnest. s. 24. —
-RÖRELSE. särsk. till 1 a. Flodström SvFolk 137 (1918).
-SÄLLSKAP~02 l. ~20. särsk. till 1 a. ConvLex. 7: 1232 (1837).
Avledn.: SEPARATISTERI, n. (†) till 1 a: separatism. De som .. äro dem (dvs. väckelsepredikanterna) vidriga och lasta dem, hålla en del det för idel Enthusiasterie och Fanatiskt uptåg, befarande deraf et Secteriskt väsende, Separatisteri och andra farliga fölgder. FinKyrkohSP 5: 110 (c. 1778).
SEPARATISTISK, adj. [jfr t. separatistisch]
1) (i sht i fackspr.) till 1: som har avseende på l. är utmärkande för separatism l. separatister, separatist-; särsk. till 1 a, b. KulturbVg. 1: 195 (1742; i fråga om religiös separatism). En garanti för den separatistiska sjelfständigheten inom (kalmar-)unionen var stadgandet, att hvart rike skulle förblifva vid sin lag. 2VittAH XXXI. 1: 34 (1883, 1886). Vi stå här (dvs. i avståndstagandet från såväl statskyrkan som svedenborgianismen) inför en åskådning, som löper igenom Almquists hela produktion och som framträder i en genomgående polemik mot allt institutionellt och separatistiskt i religion, filosofi och konst. 3Saml. 5: 74 (1924).
2) litt.-hist. till 2: som har avseende på l. är utmärkande för separatister. Nilsson Homeros 10 (1935).

 

Spalt S 1941 band 25, 1967

Webbansvarig