Publicerad 1966   Lämna synpunkter
SEKUNDARIE l. SEKUNDARIUS, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -arien; pl. -arier.
Ordformer
(äv. sec-. -arien, sg. best. 1862. -arier, pl. 1795—1862. -arius 1812)
Etymologi
[jfr t. sekundarius; av lat. secundarius, den andre i ordningen, avledn. av secundus (se SEKUND-). — Jfr SEKUNDAR-, SEKUNDÄR]
(†)
1) person som i flerstämmig instrumentalmusik l. sång spelar resp. sjunger andra stämman; jfr SEKUND, sbst.1 7. JournLTh. 1812, nr 8, s. 4. Bauck 1MusH 145 (1862).
2) om var o. en av de storcirklar som tänkas dragna vinkelrätt mot ekliptikan o. genom dess poler; anträffat bl. i pl. Melanderhjelm Astr. 1: 42 (1795). Ekbohrn NautOrdb. (1840).

 

Spalt S 1790 band 25, 1966

Webbansvarig