Publicerad 2002   Lämna synpunkter
SÖR sœ4r, äv. SÖREN sœ3ren2, adj.
Ordformer
(söhl- i ssg 1736 (: söhlgran). söhlen 1736. sör 1596 (: sörtallen) osv. sören 1685 osv.)
Etymologi
[fsv. sör, sv. dial. sör, sören; jfr d. dial. sør, nor. dial. søyr, mlt. sōr, nl. zoor, feng. sēar, torr; till en rot med bet.: torr, som äv. föreligger i gr. αὖος, fkyrkoslav. suchъ, lit. saũsaso. med annat avljudsstadium lat. sudus. — Jfr SUCKAT, SÖRNA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om träd l. stubbe o. d.: torr, förtorkad. Phrygius MRosengren A 8 a (1608). Uthi dhenne sörne Ekestubbe. NVedboDomb. Vårt. 1729, § 47. På båda sidor (om vägen) låg det gräsbevuxna kärret med söra martallar, odon- och videbuskar. Ljungquist NDacke 312 (1927).
Ssgr (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SÖR-TALL. Karll och Bencht i Röszmark woro i en fello och höggo nedh en gran, huilken föll neder på en tall, och then sörtallen slogh ihiäll en kar. ÄARäfst 91 (1596). —
-VED. 4 lass söörweedh. NVedboDomb. Vårt. 1661. Hela (jul)natten skulle det eldas med ved som ”smatrade”, torr sörved och gran. FoF 1933, s. 187.

 

Spalt S 16631 band 33, 2002

Webbansvarig