| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RYGG ryg4, r. l. m.; best. -en ((†) -an SthmStadsord. 1: 183 (1661: på Ryggan)); pl. -ar (Verelius Herv. 146 (1672) osv.) ((†) -er Job 13: 12 (Bib. 1541), Rålamb 1: 34 (1690)); l. (i bet. 5) RYGGA ryg3a2, förr äv. RYGGO, sbst. oböjl.
1) om bakåt vettande del av bålen hos människa l. om bakåt l. (på djur med mer l. mindre horisontal kroppsställning) uppåt vettande del av bålen l. kroppen hos djur; på människa dels om kroppens hela baksida från halsen till (l. till o. med) sätet, dels mera inskränkt (med frånräknande av skuldrorna upptill samt korsryggen o. sätet nedtill), om mellersta delen av detta kroppsparti; stundom med särskild tanke på ryggraden (se särsk. d), stundom (i sht i fråga om vissa djur) liktydigt med: ryggsida (av en del av kroppen; jfr 3 j). Stå l. ligga med ryggarna mot varandra l. rygg mot rygg. Ligga l. lägga sig l. vända sig l. falla l. komma på rygg(en), så att man har l. får ryggen nedåt (mot underlaget). Lägga ngn på rygg, så att han ligger på rygg(en). Simma på rygg, med ryggen nedåt. Luta (sig med) ryggen l. stödja ryggen mot väggen. Ha ont i ryggen. Bli krokig i ryggen. Bred över ryggen. Hålla händerna bakom ryggen. Promenera med händerna på ryggen. Dunka ngn i ryggen (ss. tecken på förtrolighet o. glädje). Han är mycket lik sin far på ryggen. Kröka ryggen l. (sin) rygg, äv. kröka på ryggen l. sin rygg, särsk. i fråga om djupt bugande o. d. ss. uttryck för ödmjukhet l. (överdriven) artighet l. underdånighet o. d.; jfr o α o. KRÖKA 2 a δ. Känna kalla kårar (gå) utefter ryggen (jfr KÅRE, sbst.4 3), äv. rysa efter ryggen. VarRerV 6 (1538). Åldren kommer, och åhren / Krökia din hals och rygg. Stiernhielm Herc. 518 (1648, 1668). Pygorna .. låta hårlockerna hänga flättade nider på röggen. Bolinus Dagb. 40 (1668). Om Gudi täcks ehrt namn med större titlar öka, / At andre på sin rygg för eder måste kröka, / Så (osv.). Kolmodin QvSp. 1: 23 (1732). Magens (dvs. bakkroppens) basis var (hos fårlusen) ofvan uppå gul; men på ryggen af Magen voro några store mörke fläckar. Linné Vg. 59 (1747). Sillen lägges (vid inpackning i tunnor) vid hvarannan med ryggen neder och buken upåt, det ena laget korsvis öfver det andra. PH 5: 3617 (1754). Jag anfölls .. oupphörligt af stötar i ryggen af det kantiga sätet (på kärran). De Geer Minn. 1: 88 (1847, 1892). Frackskörten ut / Han breder så sirligt kring ”ryggens slut”. Åslund PoetUngd. 66 (1851); jfr RYGG-SLUT. (Konungen) knuffade sina rådgifvare i ryggen (för att påkalla deras uppmärksamhet). Rydberg Vigg 15 (1875). Ja, sade Tomas, och rös efter ryggen. Nordström Borg. 137 (1909). Ovädret har jag länge haft (dvs. haft förkänning av) i min rygg. Upsala(A) 1934, nr 5, s. 8. — jfr BAK-, BARN(A)-, FLAT-, FRAM-, GET-, HÄST-, KAMEL-, KARP-, KATT-, KORS-, KROK-, KRUM-, KULLER-, KUP-, KUT-, KUV-, KÄRING-, MELLAN-, PUCKEL-, SNED-, SO-, SVANK-RYGG m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. (jfr d, e, g, h, i γ, j ζ). Iu meer man stryker kattan på ryggin iu högre setter hon vp rumpan. SvOrds. B 3 b (1604). Huru man vänder sig, blir altid ryggen bak. Porthan BrCalonius 299 (1796). Det är lika omöjligt, som att bita sig i ryggen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (numera bl. tillf.) i uttr. veka ryggen, ryggen mellan revbenen och bäckenpartiet; jfr VEK-RYGG o. LIV II 1 b. HH XVIII. 3: 30 (1740). Ett skott .. träffade .. (G. III) bakifrån i veka ryggen ofvan vänstra höften. SvH 8: 178 (1905).
c) på slaktat l. dödat djur: utskuret l. avskuret stycke bestående av djurets rygg o. i allm. avsett för tillredning (ofta till stek) o. förtäring; äv. (i fackspr.) i speciellare anv., om främre delen av ryggpartiet i nöt- l. kalvkropp; äv. ss. ämnesnamn. G1R 20: 179 (1549). Rygger (:) Nötha rÿggher .. Elga rygger .. hiorte rygger .. Bocke rygger .. Fåre rygger .. Suine rygger. GripshR 1556, s. 30. Uthi slachtmånaden .. hafwa .. (de anställda) sylltan, korfwarne och ryggarne till spijsning. CBonde (1694) hos Trolle-Bonde Hesselby 110. StKokb. 331, 333 (1940; i speciellare anv.). Allt (av haren) brynes samtidigt, men rygg och framben lägges ej i grytan förrän låren stekt omkr. 15 min. Därs. 343. jfr (†): (Han skall) offra Herranom aff tackoffrena, nemligha, tess feta, hela stierten, medh ryggenom (osv.). 3Mos. 3: 9 (Bib. 1541; Luther: mit dem rucken dazu, Vulg.: caudam totam cum renibus; om det till svansroten gränsande partiet av ryggen). — jfr FLÄSK-, FÅR-, GET-, KALV-, LAX-, NÖT-, OX-, SVIN-RYGG m. fl. — särsk. (†) i uttr. hugga rygg, i fråga om styckning av slaktat djur: hugga på båda sidor om ryggraden, så att ett ryggstycke erhålles. Langlet Husm. 581 (1884).
d) i uttr. som ange att (ngn l. ngt åstadkommer att) en människas l. ett djurs ryggrad knäckes l. brytes samt i bildl. uttr. som ansluta sig härtill. Lijka börda bryter intet ryggen .. (Dvs.) När alla draga lijka last, så haar ingen at klaga. Grubb 454 (1665). (Eng.) to break one’s back, (sv.) bryta ryggen af en, ruinera en. Serenius C 2 a (1734). En och annan af Ministèren (har) plöjt med den arma David (Frölich), så at de brutit ryggen af honom. Beskow (1835) i 3SAH XLI. 2: 77. ”En annan gång går du hem, satbyting” — sa’ käringen, slog ryggen af grisen. Holmström Sa’ han 28 (1876). Måttet (var) rågat eller såsom ett engelskt ordstäv säger: ”Detta var det hårstrå, som knäcker kamelens rygg”. Furuhjelm Männ. 192 (1932). Bryta ryggen av sig på ett företag (dvs.) ”stupa”. Östergren (1937). RöstRadio 1959, nr 47, s. 3 (bildl.). (†) Om kopparen slipper lööss, skall han bryta ryggjen af köpmännerne här hemma i rijked. RP 4: 160 (1634); jfr BRYTA 2 d γ. särsk. i vissa bildl. uttr.
β) (†) skämmas ryggen av sig, skämmas grundligt, ”skämmas ögonen ur sig”. Jagh må skämmas rÿggen af migh hoos min slächt om iagh icke får kappan (dvs. blir prästvigd). VDAkt. 1658, nr 167.
e) i uttr. skjuta, stundom äv. resa l. kuta rygg, kröka ryggen så att den bildar en konvex böjning l. en puckel; ofta om kattdjur; äv. bildl., med sakligt subj. (jfr 3). Ju mer man Kattan smeker, / Desto mer hon skjuter rygg. Stenborg Jäg. 35 (1780). JernkA 1852, s. 286 (: skjuter rygg; bildl., om valv). Balck Idr. 1: 223 (1886: ”kuta rygg”). Heidenstam Svensk. 1: 40 (1908: resa rygg; bildl.). Litet varstädes hade det stått klungor av ynglingar .. och skjutit rygg med händerna djupt i byxfickorna. VFl. 1938, s. 142.
f) (†) i uttr. skjuta ryggar, om lek varvid två personer sätta sig på golvet (med böjda ben) o. ryggarna mot varandra, varefter de ta spänntag med fötterna o. söka pressa motståndaren så att han tvingas (ytterligare) kröka sina ben? Bergius Småsak. 5: 65 (1756). Anm. till 1 f. Möjl. är ryggar hos Bergius felaktigt för ruggor; jfr RUGGA, sbst.1
g) om rygg (hos människa l. djur) ss. underlag för ngt som bäres l. ss. en kroppsdel som anstränges vid fysiskt arbete o. d. samt i bildl. uttr. som närmast ansluta sig härtill. Ha en latmask i ryggen (vard.), vara mycket lättjefull. The föra theras godz på folar, och theras skatt på Camelers rygg. Jes. 30: 6 (Bib. 1541). (Många) draga .. til Gymnasierna och Scolarne undan, allenast för att undfly et annat ärligit ämbete som kostar på ryggen. Rudbeck Bref 32 (1664). Lyckan och olyckan, bära hwar andra på Ryggen. .. (Dvs.) Dhe föllias giärna åth. Grubb 91 (1665). (Ängarna borde) vändas och giödas öferalt, men dertil fordras en starkare i ryggen än iag. Wettersten Forssa 112 (c. 1750). Jag red i fordna dagar så glad på drakens (dvs. drakskeppets) rygg, / han hade starka vingar och flög så glad och trygg. Tegnér (WB) 5: 121 (1820). Och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta corps. Runeberg 2: 50 (1846). Han (har) lagt sin egen friherrliga rygg till (vid jordbruksarbetet). Lundegård Tit. 114 (1892). Det finnes .. (tankar), som fordra massornas breda, mäktiga rygg, om de skola flyta upp till ytan af sin samtids medvetande. TurÅ 1910, s. 4. jfr (föga br.): (Ormen) kom mitt under båten, och det kändes alldeles, som om han tog rygg (dvs. satte ryggen emot båtens botten) och skulle till att välta omkull den. Hagberg DödGäst. 377 (1937). — särsk.
α) mil. i uttr. på ryggen gevär l. karbin, för att beteckna att man för att ha båda händerna fria bär geväret l. karbinen på ryggen med remmen trädd över huvudet o. ena armen (o. med mynningen uppåt); äv. ss. kommandoord. ExInf. 1927, s. 53. TrängRegl. 1940, s. 33.
β) i vissa bildl. uttr.
α’) (†) ha så l. så många år på ryggen, vara så l. så gammal; jfr NACKE 1 d α. Jag har nu på ryggen, effter Gudz goda behag, 71. och ½ åhr. Swedberg Lefv. 289 (1725, 1729). jfr: Vintrars siunde tolft, jag nu på ryggen lade. Kolmodin QvSp. 2: 66 (1750).
β’) i uttr. taga ngt på sin rygg, taga arbetet med (äv. skulden l. ansvaret för) ngt på sig. Sahlstedt (1773). Auerbach (1913).
γ’) (†) i uttr. skjuta ngt på ngns rygg, skjuta skulden för ngt på ngn. Sin brist på deras (dvs. författarnas) rygg han (dvs. översättaren) skiuta ock behagat. Düben Boileau Sat. 53 (1722).
ε’) i uttr. som ange att ngn har (l. att det fordras) krafter l. karaktär att gå i land med ngt l. att uthärda ngt l. att ngn förmår mycket o. d.; särsk. i uttr. ha (nog stark o. d.) rygg till ngt l. (till) att göra ngt, ha (tillräckliga) krafter l. (tillräcklig) förmåga till (att göra) ngt; jfr ζ’, γ, δ. Det fordras en bra Rygg, at tåhla goda tijder. Achrelius Dan. D 2 a (c. 1690). I den tankan, att jag vid Presteståndet ej skulle hafva nog stark rygg, att bära verldens smälek och förakt. Nyrén Charakt. 3 (c. 1765). Hafva bred, god rygg, (dvs.) förmå mycket. Sundén (1888). (Åbergson:) tror Landshövdingen att jag skulle ha rygg till att lära det här länet dricka ofärgat kaffe? Dahlbäck Åb. 327 (1914). särsk. i fråga om ekonomisk förmåga; stundom övergående i bet.: solid ekonomisk ställning; förr äv. i uttr. fast i ryggen, i god ekonomisk ställning. Jagh är icke ähnn så starck i ryggen, att jagh kan uthstå dhe expenser, her vil vara af nöden. OxBr. 11: 352 (1644). Stagnell Banquer. 22 (1753: fast i ryggen). När en är fattig, så har en icke rygg att stå ut med stora knäckar. Almqvist Lad. 18 (1840). Vi ä’ fattiga nu, pappa! Och då får man fara och flänga så här för att någon karl med rygg ska’ fatta något intresse för en fattig flicka. Högberg Utböl. 2: 48 (1912). På storgårdarna hade man bättre rygg att bära en dålig skörd. Koch GudVV 1: 81 (1916). jfr (föga br.): B. är en man, som har något i ryggen, och lust att spekulera. AnderssonBrevväxl. 1: 115 (1847); jfr k.
ζ’) (numera bl. tillf.) i uttr. ha en bred rygg, ss. beteckning för att ngn har tillräcklig styrka l. auktoritet att stå för l. ta på sig skulden för ngt. HT 1913, s. 112 (c. 1590). Han haar en breedan Rygg, han kan wäl tholat (dvs. tåla att få skulden för vad som gjorts). Grubb 298 (1665).
γ) (vard.) i uttr. ha l. giva (ge) ngn stål l. ben l. råg i ryggen l. sätta stål osv. i ryggen på ngn, vara resp. göra ngn stark i ryggen; ofta bildl.: vara resp. göra ngn stark l. karaktärsfast l. modig o. d. Det sista ovettet för Nya Riket .. har gifvit mig stål i ryggen. Strindberg Brev 3: 249 (1883). Nyström NKina 1: 129 (1913: hade ben i ryggen; bildl.). För att sätta råg i ryggen på sin klenmodige kollega (dvs. O. II) gjorde kejsar Wilhelm på sommaren (1905) en resa till Sverige. HT 1951, s. 245.
δ) [jfr β ε’] övergående i bet.: kraft l. fasthet (o. oräddhet); jfr o α o. RYGGRAD 2 b. (Hans älskades svek i kärlek) gaf honom rygg, han fick kraft till en bitterhet och ett mörkt förakt, som han aldrig hade trott sig om. Bergman Dröm. 9 (1904). Hon har rygg och hon har stil. Isaksson KvHuset 67 (1952).
h) om ryggen ss. den kroppsdel som vid kroppslig bestraffning l. misshandel tar emot slag l. piskrapp o. d. samt i bildl. uttr. som ansluta sig härtill. Binda (l. bryta o. d.) ris åt (sin) egen rygg, se RIS, sbst.1 6 b ε. Til ens galnes rygg hörer rijs. SalOrdspr. 10: 13 (öv. 1536). Månger man gör rijs åt sijn egin rygg. SvOrds. B 6 b (1604). Haar Pijgan tigh ondt tildriffuit, / På hennes Rÿck blyr thedh scriffuit. Messenius Disa 16 (1611). En seeger kiäpp på en tredskan rygg. Grubb 432 (1665). Han (kunde) .. fåt höra, hur jag målade af honom, och gifvit mig arbetslön på ryggen. Lindahl Tanckef. 19 (1740). (På min anmärkning) fick jag ryggen full av .. (missionären), som (osv.). Andersson Drak. 266 (1926; bildl., i fråga om bannor). (Han) randade ryggen på en polack, som brutit mot snygghetens fordringar. Gummerus Zilliacus 28 (1933). särsk. i vissa uttr.
α) (numera bl. tillf., vard.) smörja ngns rygg l. ryggen på ngn, ge ngn stryk, prygla ngn. Humbla Landcr. 101 (1740). Nordforss (1805).
β) (†) få l. fly ngn en blå rygg o. d., ss. beteckning för att ngn får resp. ger ngn (mycket) stryk; jfr BLÅ 1 g. Iagh skall wiszeligh fly tigh en rygh blå. DrSimon 7 (1627). Posten 1768, s. 42 (: fått).
γ) (mera tillf.) hålla ngn varm om ryggen, förr äv. hålla ngn ryggen varm, särsk. i utvidgad anv.: hårt ansätta ngn (i strid l. krig o. d.). (Jag) förmodar .. nest Gudh att holla fienden ryggen varm. OxBr. 9: 645 (1645). Högberg Jim 95 (1909: om ryggen).
δ) (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som betala l. umgälla (ngt) med ryggen l. ngns rygg betalar för l. umgäller ngt, ss. beteckning för att ngn umgäller ngt gm att få stryk l. straffas med prygel l. spöslitning o. d. Effter han hade intz annat bötha medh, betalade han med rÿggen. VDAkt. 1671, nr 23. Gudh gifwe at ditt ansichte och rygg måtte förr vmgiällat, än din spådom må sannas. Törning 48 (1677). (Föräldrarna skola) gifwa ut Böterna för .. (barn som väsnas utanför kyrkan), och låta them sedan med Ryggen hemma umgälla sitt Feel. StadgEed. 1687, 2: 8. Min rygg måste betala för det. Widegren (1788).
i) i uttr. som ange att ngn vänder sig l. står vänd o. d. så att ryggen vetter mot ngn l. ngt l. åt ett visst håll l. att ngn vänder sig om o. beger sig i väg från l. lämnar ngn l. ngt samt i användningar som närmast ansluta sig härtill (jfr k); särsk. i sådana uttr. som vända ryggen till l. åt l. (e)mot ngn l. ngt l. vända (förr äv. lämna) ngn l. ngt ryggen (förr äv. vända ngn l. ngt ryggen till) l. vända ryggen till, äv. vända sig med ryggen åt, i sht förr äv. vända ryggen, äv. bildl., särsk. dels för att beteckna likgiltighet l. förakt o. d., dels (om lycka o. d.): överge ngn. (Israels barn) haffua wendt migh (dvs. Gud) ryggen til och icke ansichtet. Jer. 32: 33 (Bib. 1541; Bib. 1917: vände ryggen till mig). I (dvs. kvinnorna) skole dhet wäl see, att han (dvs. mannen) ey ryggen wänder, / Men fattar eder om med armar och med händer. CupVen. C 2 b (1669). (De) vända ryggen til befallningen och kallelsen at följa Christum. Borg Luther 1: 195 (1753). Lyckan har vändt honom ryggen. Sahlstedt (1773). Än om han råkar mig på gatan då? .. (Svar:) Så vänd ryggen åt honom. Envallsson Tunbind. 45 (1781). Mig tyckes jag ser honom, med ryggen åt all forntid, som han föraktar. Geijer I. 2: 94 (1832). Ekelund NAllmH 1: 53 (1833: lemnar). Hedda fick tårar i ögonen, men hon vände sig med ryggen åt och blandade med kräklan mjöl i grötgrytan. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 57 (1886). (En) tolkningstvist föranledde .. (Hj. Branting) att resolut vända Uppsala ryggen. Höglund Branting 1: 118 (1928). Med rygg mot vägg (dvs. ställd mot väggen, utan möjlighet till förhalning l. dyl.) utkämpade den slaviska delegationen i FN-församlingen en sista drabbning för att avvärja det definitiva beslutet om upprättandet av en ny undersökningskommission i Grekland. GHT 1947, nr 243, s. 10. särsk.
α) [jfr t. den rücken zeigen l. geben, lat. terga dare] (†) i uttr. visa l. giva ryggen (jfr β), ta till flykten, fly. Fiendens Ryttare (höggo) löst på wårt fotfolk, då de straxt gåfwo ryggen. HC11H 7: 124 (1676). En del af de fientelige blefvo .. nederstötte, andre visade ryggen och somlige togos til Krigs-fångar. Celsius G1 1: 96 (1746).
β) (†) i uttr. ge ryggen åt ngt l. [efter t. etw. mit dem rücken ansehen] anse ngt med ryggen, lämna l. fara ifrån ngt. Sin .. rikedom, och hvad hon ther vtaf för timelig förmon haft at vänta, thet har hon alt frivilligt ansett med ryggen. Humbla Landcr. 357 (1740). (Att) ge ryggen åt Europa .. för att gå att lefva .. i österlanden. Wallin Bref 229 (1849).
γ) [eg. med tanke på att man vågar vända ryggen mot ngn o. därvid kan räkna på försvar l. skydd l. stöd från denne; jfr k] (†) i uttr. vända ryggen l. sin rygg till ngn, ss. beteckning för att ngn anförtror sig åt l. söker sin tillflykt till l. litar på ngn. Om tw felig maa wenda rygghen tiil them huar som nogen troongh (dvs. trångmål) paa ginghe. G1R 2: 75 (1525). Därs. 6: 90 (1529: wendha wår Rygg tiil eder). Förtörnade jag honom, viste jag ej til hvilken jag skulle vända ryggen i den svåra belägenhet jag nu var. Ullman GrefvHänd. 9 (1782). Det är en god vän, man kan vända ryggen til. Rhodin Ordspr. 33 (1807); jfr: En god vän kan man vända ryggen till. Granlund Ordspr. (c. 1880). jfr: (Gustav Vasa:) Ehwart skal iagh wenda min rygh, / Then migh kenner han migh tagher, / Och så til Kung Christiern dragher. Prytz G1 B 1 b (1621).
j) i uttr. som ange att ngn l. ngt befinner sig l. lämnas bakom ngn l. ngt l. att ngt kommer l. äger rum bakifrån o. d. samt i användningar som närmast ansluta sig härtill (jfr k, m, 3 a); särsk. dels i uttr. (up)på l. i ngns rygg (jfr m), förr äv. å ryggen av ngn, bakom ngn, dels i utvidgad anv. (stundom övergående i 3), i uttr. i ryggen av ngt, bakom l. på baksidan av ngt, förr äv. bildl. (i fråga om tid): efter ngt; i sht förr äv. i uttr. rusa ngn i ryggen, rusa på ngn bakifrån (jfr 3 a slutet). (Lat.) Post tergum, (sv.) Baak effter ryggen. VarRerV 66 b (1579). Sammangaddadt folk .. berättades följa (den mot Sthm tågande dala-)Allmogen på vägen där de framgådt, samt å ryggen af dem röfva och plundra. PH 3: 2065 (1743); jfr 3 a. (Fienderna) rusa honom i ryggen. Mörk Ad. 1: 86 (1743). Med solen midt framför sig och den nyss lemnade staden på ryggen, sitter vår man i .. reskärran. CFDahlgren 3: 233 (1827). Jag beklagar endast att jag fått solskenet i ryggen af min Upsalaresa (dvs. att det blivit solsken först efter mitt återvändande till Sthm). Geijer Brev 397 (1841). Dess (dvs. den sprängda isens) dån / Uppå din rygg du höra skall. Collan Dikt. 24 (1864). I ryggen af hvarje (havs-)ström (måste) skapas en ersättning för de vattenmassor, som den för bort. 2NF 10: 990 (1908). jfr (†): Stiäl han (dvs. friaren) bort een kysz .. / Så skal han först til straff, leffrera then (dvs. kyssen) igen / Och liggia baakom rygg (dvs. bakom flickans rygg) til thesz hon blifwer wän. CupVen. B 3 b (1669). särsk.
α) i uttr. ha ngt i l. (i sht i bet. β’) på ryggen.
α’) ha ngt bakom sig; ha lämnat l. farit ifrån ngt. Gården Torpa .. hade skogen i ryggen och slätten framför sig. Hedberg Torpa 3 (1888). När .. (drottning Kristina) hade fosterlandet i ryggen. Böök ResSv. 3 (1924).
β’) i sådana uttr. som ha vinden l. solen l. ljuset i l. på ryggen, ha vinden osv. bakifrån. När .. en Åskådare (av rägnbågen) har Regn-molnet framför sig, och Solen på ryggen. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 62 (1775). Den arbetande har ständigt ljuset i ryggen och skymmer sig själv (då ljuskällan hänger mitt i ett kök). Bolin VFöda 399 (1934).
β) (†) i uttr. lämna ngn l. ngt (sig l. efter sig) på ryggen, lämna ngn l. ngt bakom sig; låta ngn l. ngt bli kvar oantastad (oantastat) bakom sig; äv. med avs. på vägsträcka: tillryggalägga (jfr γ); jfr 5 j γ o. LÄMNA, v.2 II 3 d. Nähr flåtan ähr uthluppen, skall ingen gärna lämpna den på ryggen, så länge Gudh vill bevara henne för olycke. AOxenstierna 1: 595 (1644). HSH 31: 341 (1662: effter sig). Herr Iacob (De la Gardie) achtade ey rådligit lämna then orten (dvs. Tver) sigh på ryggen och owunnen. Widekindi KrijgH 104 (1671). (En patrull som upptäckt fienden) bör .. (om ett vad l. en bro finnes i närheten) skynda sig, at komma öfver och således lemna samma passage på ryggen. Wrangel Tact. 227 (1752). Vi satte oss til häst och lämnade innom få timmar flera mil på ryggen. Ullman Frök. 20 (1780).
δ) i uttr. som ange att ngn följer tätt bakom ngn o. d.; i sht i fråga om förföljande.
α’) i sådana uttr. som följa l. hålla sig l. vara tätt i l. på ryggen på ngn l. tätt l. strax i ngns rygg l. ngn tätt i l. på ryggen, äv. (vard.) hänga ngn i (förr äv. (up)på) ryggen, i sht förr äv. förfölja ngn tätt i ryggen, förr äv. följa ngn på rygg(en) l. vara ngn när å ryggen. Om wij dröya aldrigh så lijtet, så hängia Scytherne oss vppå Ryggen. Sylvius Curtius 527 (1682; lat. orig.: in tergis nostris Scythæ hærebunt). Han är oss tätt på ryggen med armeen. Serenius Cc 1 a (1734). Mig förestår domen, mig följer på rygg / Then eviga, fasliga döden. Kolmodin Dufv. 138 (1734). HH XVIII. 3: 80 (1738: när å riggen). Celsius G1 2: 319 (1753: följa honom (dvs. fienden) på ryggen). De Svenske .. hängde Pålackarna stadigt med pistolen i ryggen. Loenbom Stenbock 1: 56 (1757). Han följer tätt i ryggen på fienden. Nordforss (1805). Meurman (1847: förfölja). Essén HExc. 197 (1916).
β’) i uttr. ha(va) ngn (tätt) på l. i ryggen, vara (tätt) förföljd av ngn, ha ngn (tätt) i hälarna. När man hafver en segrande Fiende på ryggen. Ehrenadler Tel. 675 (1723).
ε) (mera tillf.) i det bildl. uttr. vara (långt) bakom ryggen på ngn, ligga (långt) bakom ngn i tiden. Kasparson och Kocken hade farit sin kos och lämnat efter sig ett tomrum, som var både synbart och kännbart, fastän det var långt bakom ryggen på Hr Åbergson. Dahlbäck Åb. 206 (1914).
ζ) i uttr. se ngn på ryggen, se ngn bakifrån (då han beger sig i väg); särsk. (i sht vard.) i uttr. vilja se l. gärna se ngn på ryggen, önska att ngn ger sig i väg; vilja bli av med ngn. Jag såg den .. alsmächtige Guden på ryggen, då han gick fram. Linné Skr. 2: 293 (c. 1760). Om de just äro tjo, eller flere i Lenhofda Sochn, som se mig gerna på ryggen, vet iag icke. VDAkt. 1771, nr 359. Postmannen hade en riktig känsla av att värden .. ville se honom på ryggen fortast möjligt. Nilsson HistFärs 58 (1940).
k) i uttr. som ange att ngn placerar l. befinner sig med ryggen vänd så att han är skyddad mot anfall bakifrån l. att ngn l. ngt står bakom ngn o. lämnar l. utgör stöd l. hjälp l. (allmännare) att ngn stöder l. hjälper ngn samt i anv. som ansluta sig härtill (jfr i γ); särsk. dels (ofta övergående i 3 a) i sådana uttr. som ha(va) ryggen säker, äv. vara säker på ryggen, vara tryggad mot anfall bakifrån, ha(va) (l. hålla ngn) ryggen fri (se FRI 29 a), dels i sådana uttr. som ha(va) ngn l. ngt bakom ryggen l. ha ngt såsom rygg, ha ngn l. ngt bakom sig ss. hjälp l. stöd, stå ngn bakom ryggen, hjälpa l. stödja ngn. Der K. M:t skulle wilja gå til Pryssen, så wore han inthet säker på ryggen för ÖsterRijke och Brandenburg. RARP 6: 295 (1658). Wänner i nödh, och baak om ryggen, Dhet äre Fäster och starka Brygger. Grubb 880 (1665). Frankrike (bemäktigade) sig strax .. desza orter, at hafwa ryggen säker. HC11H 5: 132 (1676). Aristocrater och democrater .. satte ryggarne samman nu så länge af fruktan för öfvermanning af det Holsteinska partiet. HSH 7: 232 (c. 1800). (Sv.) ha rygg bakom sig: (fr.) avoir un appui; être (se sentir) fort. Schulthess (1885). Annerstedt Rudbeck Bref LXXIX (1899: stå dem bakom ryggen). Den storartade fond af allmänt intresse och förmåga af uppoffring, som Nordiska spelen .. haft såsom rygg. SD(L) 1901, nr 79, s. 5. Med .. (världens rikaste man) bakom ryggen är företaget tryggadt. Janson CostaN 2: 299 (1910). — särsk. i uttr. hålla ngn om, förr äv. i ryggen, förr äv. [jfr t. jemandem den rücken halten] hålla ngn ryggen, hjälpa l. stödja l. beskydda ngn. Bark Bref 1: 57 (1703: håller mig ryggen). Swedberg Lefv. 169 (1729: holla mig ryggen; angivet ss. yttrat 1692). Linné SvArb. 1: 128 (1749: höllo .. i ryggen). Jag skall dock söka till att hålla er om ryggen, i fall det behöfves. Wingård Minn. 3: 106 (1846). Carlquist Herdam. II. 2: 73 (1948).
l) i uttr. krypa l. draga sig bakom ngns rygg l. bakom ryggen på (förr äv. av) ngn, särsk.: gömma sig l. söka skydd bakom ngn; ofta bildl., särsk. ss. beteckning för att man skjuter över ansvaret för ngt på ngn l. överlåter åt ngn att utföra ngt o. ta ansvaret därför o. d. Vid beskrifningen af denna stad äger jag förmånen att kunna draga mig bakom ryggen af en högtärad auktoritet (dvs. citera denne). Castrén Res. 2: 247 (1846). (Ärkebiskop Sundberg) var ej van att krypa bakom ryggen på andra utan med sitt breda bröst ställde han sig gärna i breschen. Billing i 3SAH 15: 69 (1900).
m) i uttr. bakom l. på (förr äv. akter) ngns rygg l. bakom l. på ryggen (på ngn) (jfr j), för att beteckna att ngt ofördelaktigt säges l. framställes om ngn i hans frånvaro o. d. (jfr BAKTALA) l. att ngt göres l. sker (i hemlighet l. i smyg) utan att ngn (som har rätt l. skäl att vänta sig att hållas underrättad) har reda på det o. d. Her ture (Jönsson Tre Rosor) haffuer .. latid paa hans nådis Rygg föregiffua nogra puncthar och artiklar emoth hans nådhe. G1R 6: 143 (1529). TbLödöse 5 (1586: acther hans rögh). I synen smickra, men på ryggen dristigt klaffa, / Den vägen säkrast är at vänner sig förskaffa. Strand NeliSuec. 110 (1762). (Ludvig XV) älskade att drifva politik bakom sina ministrars rygg. Odhner G3 1: 223 (1885). Ej ens den lilla badortssocieteten .. hade ett ondt ord att säga på deras rygg. Idun 1888, s. 267. Bakom ryggen på farfar hade farmor anskaffat ett nytt och dyrt bordssilver. Malmberg StyckVäg 12 (1950).
n) (numera föga br.) i uttr. till ryggs, bakåt l. baklänges; förr äv. i uttr. fäkta å rygg, kämpa vänd bakåt (i sadeln); jfr 3, 5. Fly och fächta icke mindre å rygg som parterne giorde. Stiernhielm Herc. 265 (1648). Ett (ansikte) til ryggs; ther med iag (dvs. Janus) seer förflutne Tijder. Dens. Fred. 18 (1649, 1668). (För tagning av blodprov) ställes hästen till ryggs i spiltan. SFS 1916, s. 249.
o) i bild o. i en mängd bildl. uttr. (jfr d (α, β), e, g— i, j (ε), k—m). Warde theras öghon förblindat, ath the icke see, och bögh theras rygg altijdh. Rom. 11: 10 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). J (dalkarlar), som aldrig än er rygg för oket böjde. Kellgren (SVS) 3: 153 (1786); jfr α. Innehållet (i brevet) var sannerligen .. förbluffande! Där var ordet. Det tog händelsen mitt i ryggen (dvs. var fullt adekvat för vad som hänt, träffade prick). Essén Brilj. 7 (1918).
α) i uttr. som karakterisera ngn l. ngns uppträdande ss. ödmjuk(t) l. inställsam(t) l. undfallande o. dyl. l. ss. stolt l. omedgörlig(t) o. d.; särsk. i sådana uttr. som (vara l. bli(va) l. göra ngn) mjuk resp. styv i ryggen. Barnet bör agas i tijdh förr än ryggen blijr styff. Grubb 865 (1665). Tre saker äro oumbärliga vid Hofvet; friska ben, en smidig rygg, och en hal tunga. Eurén Kotzebue Redl. 42 (1797). (Sv.) Hafva styf rygg (vara styf i ryggen), .. (eng.) to be stiffnecked, obstinate. ÖoL (1852). Biskopinnans gunstlingar voro .. sällan begåfvade med andra företräden än ett vackert utseende, stundom ock motsatsen, men då alltid i förening med den böjligaste rygg. Ahnfelt StudM 1: 200 (1857). Ah, det är den djefla drängen som sitter i ryggen på mig! Strindberg Julie 82 (1888). Hellström Malmros 52 (1931: göra .. myndigheterna .. mjuka i ryggen).
β) kasta ngn l. ngt bak(om) ryggen l. sin rygg l. bakom ryggen på sig, se KASTA, v. I 2 a β α’; jfr 5 i β.
γ) (†) sätta ngt bak(om) ryggen, sätta sig över l. åsidosätta ngt; låta ngt vara glömt. All illwilia och obenägenheet .. skulle sätias baak om rÿggen, och aldrigh meer ihugkommas. VDAkt. 1662, nr 227. (Att) Höghwyrd: Fadren icke wille migh så ansee som skulle iagh min Höghwyrd:ge Hr Biskopz ordres baak ryggen sättia. Därs. 1692, nr 448.
δ) (vard.) i uttr. lägga, äv. taga benen, i sht förr äv. fötterna på ryggen (ngn gg äv. på rygg), lägga l. sätta i väg; springa allt vad tygen hålla; jfr BEN, sbst.1 II 1 e δ, o. NACKE 1 j ι. Hon fötter tog på rygg. Kolmodin QvSp. 1: 19 (1732; i rimställning i vers). SvFolks. 457 (1849: lade fötterna på ryggen). Nilsson HistFärs 138 (1940: lade .. benen på ryggen).
ε) (vard.) i uttr. ngt rör ngn inte o. d. i ryggen l. (tillf.) i hans rygg, ngt angår ngn inte (det minsta) l. gör inte (minsta) intryck på ngn, ngn bryr sig inte (det minsta) om ngt. Bergman ClownJ 314 (1930). ModVisKupl. 14 (1932: i min rygg; i vers). Mig personligen rörde .. hela detta upptåg inte i ryggen. Hellström MorgSkälm 328 (1952).
ζ) (vard.) i uttr. jämnt l. jäms l. nätt efter ryggen, ss. beteckning för att ngt endast nätt o. jämnt räcker till l. går ihop l. lyckas o. d. Den arma statkarlen, som fick så ”jemt efter ryggen” af hvad han oundgängligen behöfde .., att (osv.). Bergström LittNat. 305 (1889). GHT 1898, nr 249, s. 2 (: nätt).
η) [jfr eng. make the beast with two backs, fr. faire la bête à deux dos] i uttr. (leka) djuret med två ryggar l. med de två ryggarna, ss. (eufemistisk) beteckning för könsumgänge. Hagberg Shaksp. 10: 274 (1850). Mortensen Rabelais 11 (1902). Gullberg Ögon 49 (1959).
ϑ) i uttr. (ligga l. falla l. placera ngt o. d.) på rygg(en), i fråga om föremål o. d.: (ligga osv.) med bak- l. uppsidan nedåt; jfr 3. Gifvaren (i kortspelet kille kommenderar): ”på rygg” och alla, som ej fått hugg och redan dött, d. v. s. gått från spelet, visa upp sina kort. Lindskog Spelb. 257 (1847). Vagnen hade .. fallit så att säga på ryggen, med benen, d. v. s. hjulen, i vädret. Lundgren MålAnt. 2: 227 (1872). Grankvistarna anordnas sedan i små bördor, i det man underst placerar de längsta grenarna ”på rygg” (d. v. s. med den buktiga sidan uppåt) och på dem radar de mindre likaledes på rygg. Grotenfelt JordbrMet. 302 (1899). En uppslagen fällkniv, liggande på rygg, vållar (enligt folktron) missbildad mun. Landsm. VIII. 3: 379 (c. 1900); jfr 3 e.
2) om baksida (översida) av ngt som är avsett att täcka bärarens rygg (i bet. 1).
a) om hud l. skinn (l. benpansar o. d.) från (l. på) ryggen av djur. SkinnkamRSthm 1552 A, s. 22. (De) Köpte .. så stort land, .. / Som med en oxes rygg de beviste sig kunna betäcka. Adlerbeth Æn. 14 (1804). — jfr BISAM-, GRÅVÄRKS-, KATTLO-, LOSKINNS-, SAMFÅNGS-, SKÖLDPADDS-, SOBEL-RYGG m. fl.
b) om bakstycke av klädesplagg. Kappan är för vid i ryggen. Han sträckte sig så kraftigt att ryggen på rocken sprack. KlädkamRSthm 1755, s. 400. (Hon) lossade några häcktor i ryggen på .. (systrarnas) klädningar. Almqvist Hind. 85 (1833). Linder Tid. 14 (1924). — jfr YTTER-RYGG. — särsk. (förr) om metallplåt bildande bakstycke av harnesk. G1R 14: 144 (1542). 1 Stycke Köritz medh Låårskenor .. 1 Stycke gemeent Dito medh Rygg och Bröst. OrdnLilleTull. 1658, s. B 3 b. — jfr HALV-RYGG.
3) om ngt som liknar l. påminner om en rygg (i bet. 1); dels (med tanke väsentligen på ngts läge l. plats) om bakåt l. bortåt l. uppåt l. utåt vänd sida l. del av ngt, ofta liktydigt med: baksida l. bak- l. ryggstycke l. bakre l. övre del o. d., dels (med tanke därjämte l. väsentligen på ngts form) om mer l. mindre buktig l. upphöjd (bakre l. övre l. yttre) sida av l. yta på ngt l. om långsträckt upphöjning på ngt o. d. Karlson EBraheHem 151 (i handl. fr. 1672; om ryggstycke på bordshimmel). Kronan .. hafwandes öfwerst uppå ryggen itt stort Riksäpple ällär glob. HSH 3: 141 (1693). Hvispa .. (smeten) så tiockt, at thet synes en rygg efter hvispelen. Broocman Hush. 6: 13 (1736). En liten handspegel med stöd i ryggen. Sturzen-Becker 2: 44 (1844, 1861). Virknålen vrides sålunda, att .. maskorna ligga öfver ryggen på virknålen. Berg Handarb. 94 (1874). Ryggen (på en skida) bör .. ej göras för smal utan avrundas så småningom till skidans kant. Frostell IdrB 258 (1914). Små ryggar på träets yta (efter ojämnheter i hyvelblad). HantvB I. 2: 115 (1934). — jfr BASTIONS-, MITT-, TRÖSKEL-, VAGNS-RYGG m. fl. — särsk.
a) i sht mil. om bakre sidan l. delen av (numera vanl. stridsgrupperad) truppavdelning l. av stridsställning o. d.; motsatt: front. Thet Manskap som är i främste Ledet, kallas Batallionens front eller Bröst. Thet effterste Ryggen. Söderman ExBook 4 (1679). Positionens flyglar och rygg måste äga tilbörlig säkerhet, samt fronten styrka mot anfall. Lefrén Förel. 2: 74 (1817). Man finner, att ryggen på den franska uppställningen (före slaget vid Saint Privat 1870) erbjöd ett tillräckligt djup. IllMilRevy 1898, s. 124. Verka mot fiendens flank och rygg. Därs. 1904, s. 409. jfr (†): At fördubbla sina Rohtar på Ryggen, thet är, medh halfwa Leder fördubbla sina Rohtar baak efter. Söderman ExBook 13 (1679). — särsk. [jfr 1 j] i prep.-uttr. vari ordet styres av prep. i l. på, ngn gg äv. från l. bak, betecknande att anfall l. fientligt närmande l. hot o. d. sker bakifrån l. att fientlig värksamhet äger rum l. att ngn l. ngt befinner sig bakom en truppavdelning l. en stridsställning o. d. samt i användningar som ansluta sig härtill; särsk. i sådana uttr. som angripa l. falla l. taga l. hota, äv. komma ngn l. ngt i ryggen l. gå l. komma i ryggen på ngn l. ngt, i sht förr äv. gå l. komma l. ligga ngn l. ngt på ryggen. Att fienden icke må .. komma vår här på rycken. OxBr. 3: 7 (1612). AOxenstierna Bref 4: 40 (1642: baak ryggen). Dens. 1: 585 (1643: liggia dem på ryggen). (Barnen) deltes .. uti svärmar, lika som skulle somliga gå i sidan, och andra i ryggen på en Fiende. Mörk Ad. 1: 90 (1743). Dalin Hist. III. 2: 393 (1762: at gå Finnarne på ryggen). Lefrén Förel. 2: 79 (1817: komma positionen i ryggen). Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg. Runeberg 2: 53 (1846). Denna förhuggning, som sträckte sig ända mot de otillgängliga klipporna i ryggen af (strids-)ställningen. Rydberg Ath. 393 (1859). Ni kommer från ryggen, afgrundslegioner! Strindberg SvÖ 1: 224 (1882). Sverige måste betryggas mot ett anfall i ryggen, då kriget mot Ryssland blefve förklaradt. Tegnér Armfelt 1: 190 (1883). Klercker Cuba 145 (1898: taga staden i ryggen). Propagandaoperationer i de vitas rygg. VFl. 1933, s. 36.
b) metall. på masugn: mitt emot utslagshålet belägen sida, baksida. Bergv. 1: 231 (1664). Hytteställe med rygg och botten. NoraskogArk. 6: 151 (cit. fr. 1850). jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945).
c) om ryggstöd på sittmöbel o. d. Karlson EBraheHem 109 (i handl. fr. 1672). Stolar med mjukt svängda ben och relativt låga ryggar. Lindblom Rokokon 268 (1929). — jfr SOFF-, SOV-, STOL(S)-RYGG.
d) om den bakre (undre) plattan i vissa stränginstrument (i sht fiol); jfr BOTTEN I 1 f. Ma chère mère knackade med stråken på fiolens rygg. Bremer Grann. 1: 5 (1837). SDS 1907, nr 93 A, s. 2.
e) om den mer l. mindre breda l. trubbiga övre (från äggen l. tänderna osv. vända) kanten av blad l. klinga på äggvärktyg l. vapen l. såg o. dyl. l. om övre ytan av kil o. d. Bulta .. (kotletterna) väl med ryggen på et stort knifsblad. Warg 151 (1755). Duræus Naturk. 45 (1759; på kil). Klingan till ett huggvapen består af eggen och ryggen. Billmanson Vap. 93 (1882). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 224 (på stocksåg). — jfr BLAD-, KNIV-, LIE-RYGG m. fl.
f) på bok o. d.: yta som bildas av samtliga blads l. falsade arks vänstra (inre) vid häftning hopfogade kanter; äv. om den del av bokband l. omslag som täcker denna yta; äv. om motsvarande del av kapsel (se d. o. 1 b) o. d. KOF II. 2: 275 (c. 1655). I Gents bibliothek såg jag .. ryggarne af omkring 100,000 böcker. Bremer GVerld. 1: 141 (1860). Ett litet tarfligt häfte .. i grått omslag, något trasigt i ryggen. SDS 1905, nr 7, s. 2. (Bok)-bandet består af frampärm, rygg och bakpärm. SvSlöjdFT 1913, s. 14. GrafUppslB (1951). — jfr BOK-, FJÄDER-, KLOT-, LÖS-, PAPP-, PERGAMENTS-, SKINN-RYGG m. fl.
g) (i sht i fackspr.) om yttersida av ngt längs linje utefter vilken det är viket; (yttersida av) veck l. fals. (Kläde) Föres i prässhus til Prässning, lägges i rygg, .. insättes i präss (osv.). Rothof 125 (1762). Vid (plåt-)störtens eller lyckans valsning går alltid ryggen .. eller vecket först under rullarne. Eneberg Karmarsch 2: 228 (1861). När (pappers-)arken vikts, kallas den vikta sidan för rygg. Ambrosiani DokumPprsbr. 380 (1923).
h) (i fackspr., numera bl. mera tillf.) om yttersida av båglinje l. av krökt l. bågformigt svängt föremål o. d.; förr äv.: krök(ning) l. knä (se d. o. II 5). Rålamb 10: 4 (1691). (Cirkel-)bogarnas ryggar. Mört Weidler 49 (1727). (Eng.) Elbow of a wall &c. (sv.) rygg af land eller mur. Serenius Q 3 b (1734). Friktionsrullen (i en lavetts höjdriktningsinrättning) har till ändamål att stödja mot kuggbågens rygg. De Ron o. Virgin I. 1—3: 22 (1886). Linier i kretsform, slutna eller öppna i form af halfmånar eller C med kraftigt markerad rygg. MeddSlöjdF 1893, s. 97. — jfr BÅG-RYGG.
i) [efter lat. tergum] (numera föga br.) baksida av brev l. annat aktstycke; äv. om (baksidan av) bakre bladet i ett av flera blad bestående aktstycke. Til tess yttermere wisse och förwaring lather iak trökkie mith Signet aa Ryggen for thette breff. G1R 1: 8 (1521). Landtmäterne (skola) observera .., at icke någhons papper på ryggen medh någhon calculation maculeradt blifwer. CivInstr. 258 (1636). Tholander Ordl. (c. 1875; äv. om bakre blad i handling bestående av flera blad). Söderwall 2: 271 (1893).
j) om bakre l. övre yta l. parti av vissa kroppsdelar; äv. om upphöjning som bildas av (det övre l. yttre partiet av) en kroppsdel. Öfre delen af halsen (på däggdjur) kallas dess Rygg, Dorsum Colli. Retzius Djurr. 127 (1772). En (pulsåder belägen) .. ungefärligen midt på fotens rygg. Lovén Anv. 36 (1838). Man brukar för fonetiska ändamål skilja på tungans spets .. och dess rygg. Danell SvLjudl. 6 (1911). jfr: Tungspetsen (höjer sig) till en liten rygg emot gommen. Almqvist GrSpr. 18 (1837). — jfr FOT-, HALS-, HAND-, HASE-, TUNG-RYGG. — särsk. om främre kanten av näsan hos människa; äv. om (översta randen på) övre sidan av nosen l. näbben hos djur. Näsan, för att anses för vacker (av grekerna), borde vara rak, med en något flack rygg. Palmblad Fornk. 1: 88 (1843). Rydberg RomD 122 (1877). jfr NOS-, NÄBB-, NÄS-RYGG.
k) (utom ss. förled i ssgr numera bl. mera tillf.) om (utsida av) utåtbuktande del av kroppen hos lägre djur (l. av korallkoloni) l. om utsida l. bakåt- l. uppåt- l. utåtvänt l. utåtbuktande parti av växtdel; äv. om upphöjd rand l. list l. ribba på kropp(sdel) hos lägre djur l. på växt(del). Broman Glys. 1: 461 (1735; om grövre bladnerv). VetAH 1786, s. 270 (om den konvexa sidan av sjöpänna). Vindningarne (hos en viss art ammonit) äro .. försedda med uphöjda tvärribbor, som .. äro öfver den runda ryggen tvådelta. Hisinger Ant. 5: 113 (1831). Holkfjällen (äro) .. på ryggen glandelhåriga. BotN 1863, s. 139. Delfrukterna (hos umbellater) vända sina sidor (insidor) mot hvarandra, den utåt vända delen kallas ryggen. Forssell InlBot. 148 (1888). Rosendahl Farm. 29 (1895; om utsida av blad på sävenbom). Lindman NordFl. 3: 194 (1903; om utsida av delfrukt hos umbellater). — jfr STJÄLK-RYGG.
l) om långsträckt höjd (kulle l. ås l. bärgskedja o. d.) i terrängen l. på bottnen av hav l. sjö o. dyl. l. om långsträckt upphöjning i mark- l. vägyta o. d. (jfr m o. KAM, sbst.2 4 b γ); äv. om (översta delen av) isvall; äv. om den övre konturen av skog o. d. som avtecknar sig mot horisonten. Spegel GW 89 (1685). Öf(ve)rsta kullen (av Olympos i Mesien), som war rund och hade bak om sig een lång rygg, hwarwijd de andra berg hängia. KKD 5: 321 (1712). En rygg öar, som kallas S:t Cast isles eller Chausey isles. Ferrner ResEur. 434 (1761). Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 358 (1857; på sanddyner). Ofvanför .. (skogens) taggiga rygg blänkte månen .. fram. Lundegård Tit. 364 (1892). I .. (Gibraltar sund) är en tröskel mellan de två hafven, d. v. s. en rygg på två hundra famnars höjd. PT 1910, nr 172 A, s. 3. Framvagnen, som .. förut var minimalt fjädrad, .. kastas (icke) upp av en ”rygg” i vägen utan flyter fram jämnare. STSD(A) 1934, nr 58, s. 16. Ymer 1939, s. 263 (om isvall). jfr: Hwad är thet för ryggiar på the höga bärgen? Verelius Herv. 146 (1672; i gåta; isl. orig.: ryggiar, felaktigt för rygiar). jfr äv.: Jordens rygg, det mäktiga Altai. Topelius Ljung 12 (1865, 1889). — jfr ALP-, BACK-, BOTTEN-, BÄRGS-, DRUMLINS-, FJÄLL-, GRUS-, HÖJD-, JORD-, LAND-, MORÄN-, SAND-, SIDO-, SNÖ-, STAM-, TVÄR-, UNDERVATTENS-, URBÄRGS-, ÅS-RYGG m. fl.
m) gm plöjning o. d. uppkommen vall l. upphöjning av jord.
α) om (övre delen av) plogtilta; äv. om (med spade l. årder o. d. åstadkommen) jordvall avsedd att skydda rötter o. nedre stamdelar av vissa odlade växter; jfr DRILL, sbst.7 1. Ryggen emellan två fåror. Lind 1: 762 (1749). Nyplog .. kan med .. (gåsfotharv) harfvas för att erhålla förr och mera mull, sedan ryggarne eller de hvassa kanterna äro förut med den vanliga åkerharfven nedharfvade. LBÄ 44—50: 253 (1801). Sparrissängens rygg. Lundegård Tit. 234 (1892). 4GbgVSH V—VI. 4: 7 (1903). jfr DRILL-, JORD-, PLOG-, VÄND-RYGG.
β) jordvall som (vid tegplöjning) bildas av den först (i tegens o. d. mitt) upplöjda tiltan mot vilken de följande från ömse håll fällas; på sådant sätt uppkommet högt mittparti av åkerteg o. d.; i sht förr äv. om åkerteg med sådant upphöjt mittparti. Rosenhane Oec. 55 (1662). At med Plog lägga marken uti ryggar eller mycket smala åkrar utan diken. AGBarchæus (1773) i 1Saml. 1—6: 683. Plogen kan .. icke med fördel användas i trädgården, emedan der plöjningen börjar uppstår en rygg och der den slutar stora breda fåror. HbTrädg. 1: 103 (1872). De två första tiltorna, som skola bilda midten (ryggen) på tegen. LB 1: 128 (1899). Till följd av att jorden ej var på något sätt utdikad, indelades åkern (förr) vid plöjningen i tegar med på mitten mer eller mindre upphöjda ryggar. SkrSkånHushS II. 2: 8 (1920). SvD(B) 1944, nr 267, s. 10. jfr TEG-RYGG.
n) om (den översta delen av) våg (bölja); (våg)kam; äv. [jfr 1 g] (i sht i vitter stil) om ytan av hav l. sjö l. vattendrag o. d. (o. i denna anv. nästan bl. i uttr. som ange att vattnet uppbär ngt, t. ex. is, fartyg). Se hwadh för jämnan Wägh har stilla fråstet bäddat / På kylte watns rygg. Skogekär Bärgbo Wen. 63 (c. 1635). I Väder och du Våg, .. / E’r nakna bölliors rygg, när I åt båttnen fält, / Bli’r blott ett drifvand’ skum. Frese VerldslD 95 (1717, 1726). Då .. (Skaparen) gjort vår bästa förmögenhet ur bergen tung, så har han ock gifvit böljan en stark rygg att bära den. Bergklint Vitt. 206 (1766). Genom rymden stigen, så att hafvets rygg / den mätte, liflig glädje spred löpeldens kraft. Risberg Aisch. 12 (1890). Om vinden tilltager i styrka eller ”friskar”, förena sig bredvidliggande ”krusningar” med hvarandra till en rygg. VFl. 1906, s. 2. — jfr VÅG-RYGG.
o) om den övre, vågräta begränsningen av ett åt två sidor fallande tak, (tak)nock, takås; äv. om den linje i vilken två takfall mötas o. bilda en utgående vinkel; äv. om motsvarande del på vissa slag av tält; äv. (allmännare l. bildl.) om nockliknande övre begränsning av ngt (t. ex. en mur). I Botekyrkia är en steen medh rygg och runor. Bureus Suml. 58 (c. 1600; i fråga om sten i form av en kyrkobyggnad med spetsigt sadeltak). Halmtak på mangårdshusen måge vid husesynen för Laggille anses, när de äro försvarligen lagde, samt ryggen, eller kråppåsen med näfver .. betäckt. PH 5: 3215 (1752). Dammar giöras äfven af sten i Fästnings grafvar, och slutas med en rygg mitupå. König Mec. 130 (1752). På en stor del af .. (byggnaderna i Skåne) är Skorstenen upförd, ej på åsen eller ryggen af Taket, utan på någondera sidan. Alm(Ld) 1777, s. 44. De utgående vinklarna mellan tvenne takfall benämnas ryggar, de ingående takvinklar. 2UB 1: 426 (1898). Ramsten o. Stenfelt (1917; på soltält). — jfr TAK-RYGG.
p) (i sht i fackspr.) om långsträckt upphöjning l. upphöjd rand på flatsidan av tveäggad klinga (se KLINGA, sbst.1 1). Klingan (på bajonett) är af stål och har tvenne kanter, nemligen en rygg och tvenne eggar. Jochnick Handgev. 23 (1854). Fatab. 1946, s. 96.
q) meteor. bildl., om (långsträckt) område av (jämförelsevis) högt lufttryck mellan barometerminima. En rygg af högt lufttryck sträcker sig norrut genom det inre af norra Sverige. SvRike I. 1: 301 (1899). DN(A) 1953, nr 354, s. 28.
4) om person l. djur med så l. så beskaffad rygg; utom ss. senare led i ssgr bl. ngn gg tillf. En krokig rygg, / Som silar mygg, / En kall, en snål / Jag aldrig tål. Topelius NBlad 192 (1864, 1870). — jfr GRÅ-, KROK-, KUT-, LAT-, LUS-, PUCKEL-, SJU-, SO-, SVART-, YNK-RYGG.
5) [fsv. til ryggia; jfr fd. til ryggia, tiil ryggæ m. m. (ä. d. til rygge); sannol. efter mlt. tō rugge (lt. torüch, torügg), motsv. fht. ze rucke (t. zurück); jfr med avs. på ändelsen -a till hopa (se HOP, sbst.3 I 4), till hova (se HOV, sbst.4) m. fl.; formen ryggo torde bero på inflytande från sådana uttr. som till sido, å sido; prep. å i uttr. å rygga l. ryggo torde bero på inflytande från uttr. å sida l. sido l. från sådana förbindelser som å ryggen (se 1 j). — Jfr TILLRYGGA-] i uttr. till rygga (äv. sammanskrivet tillrygga), förr äv. (i bet. b α β’) till ryggo, förr äv. (i bet. j γ, l) å rygga l. ryggo, ss. beteckning för att ngt sker l. utföres i riktning bakåt l. att ngn rör sig l. bringas att röra sig bakåt l. att ngt placeras l. lämnas l. befinner sig bakom ngn l. ngt samt i användningar som ansluta sig härtill.
a) (†) baklänges (se d. o. 1), på rygg(en) (se 1); anträffat bl. i uttr. falla till rygga (jfr b α β’). (Eli) föll .. til ryggia aff stolenom. 1Sam. 4: 18 (Bib. 1541; äv. i öv. 1786; Luther: fiel er zu rück). G1R 22: 472 (1551). Lind 2: 717 (1749).
b) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i fråga om rörelse (l. blick) bakåt l. återvändande l. i fråga om handlingen att bringa ngn l. ngt att röra sig bakåt l. att återvända o. d.: tillbaka. När .. (Jesus) thå sadhe till them (som kommo för att gripa honom i Getsemane) Iach äreth, stigho the till ryggia och föllo till jordhena. Joh. 18: 6 (NT 1526; Luther: wichen sie zu rucke). Borgarenar (i Persepolis) .. waarde sigh, och dreffuo Antiochum til ryggia. 2Mack. 9: 2 (Bib. 1541; Luther: trieben .. zu rück). Thet .. Danska krijgsfolcket .. gaf sigh strax till ryggia heem åth Danmark. LPetri Kr. 91 (1559). (Svenskarna) sloge först the Danske till ryggie. Hund E14 76 (1605). Itt förfärligit Stormwäder (uppstod), .. så at the Skott, som sändes vthur Theodosij Häär, tilfogade Fienden en stoor Affbräck, men twert om the som skutes ifrån Fienden, ginge til ryggia. Schroderus Os. 1: 506 (1635). Då de kejserliga med stor förlust och vanära måste upphäfva .. (Stralsunds) belägring och vika tillrygga. Afzelius Sag. VIII. 2: 140 (1857). Om den ene (av vapenbröderna) drefs till rygga, / Sågs den andres hjelparhär. Snoilsky 2: 35 (1881). — särsk.
α) i vissa uttr.
α’) (†) fly till rygga, fly (i riktning bakåt), fly undan; äv. bildl. Schroderus Liv. 383 (1626). Wallin Vitt. 2: 216 (1806; bildl.).
β’) (†) falla till rygga (jfr a) l. till ryggo, vika tillbaka; äv. bildl. Falle til ryggia och til blygd warde the som mich ondt wilia. Psalt. 40: 15 (öv. 1536; äv. i öv. 1781; Luther: Zu rück müssen sie fallen). Rudbeckius Luther Cat. 199 (1667: til ryggio falla; bildl.). Helfwetis här, Med sina glödand’ gewär, / Falla för honom (dvs. Gud) till rygga. Lybecker 208 (c. 1715).
γ’) (†) vända (sig) till rygga, vända om (o. gå tillbaka); vända tillbaka; fly; äv. bildl. OPetri 1: 68 (1526). Wårt hierta är icke tilryggia wendt. Psalt. 44: 19 (öv. 1536; Luther: abgefallen, Vulg.: non recessit retro cor nostrum). Tå moste mine fiendar wenda sich til ryggia. Därs. 56: 10 (Därs.; öv. 1781: vända till rygga; Luther: sich .. zu rück keren; Bib. 1917: vika tillbaka). Itt Fåår aff Hiordenom affskredh, / .. herdanom giorde thet förtreet, / Han wänder sigh til ryggia, / Sökia thet Fåår. AndelPs. 307 (1614); jfr Ps. 1695, 207: 2. Melin HelSkr. Psalt. 44: 11 (1861; Bib. 1541: flyy).
β) (†) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr α α’—γ’, h α); särsk. i uttr. som ange att ngt minskar l. får mindre betydelse o. d. (Gm att predika Guds rena ord) bekom (man) een passeligh framgång, så at the onyttiga och skadeliga menniskiors stadgar .. meer och meer gingo til ryggia. LPetri Kyrkiost. 1 b (1566). Schroderus Os. 1: 769 (1635: göra .. itt Språng til ryggia; bildl.). Ja hwad haar Gud ej giort, om man wil see til ryggia? Spegel GW 31 (1685); jfr c. Hvilketdera är troligare, att Upplysningen hädanefter — i en på högre ljus redan förberedd verld — bör gå framåt, eller gå till rygga. Silfverstolpe PVetA 1802, s. 29. särsk.
α’) i uttr. som ange att ngn drar sig tillbaka l. undan (från ngn) l. viker från en ståndpunkt l. överger en vana o. d. Frå then tijdhen tredde månge aff .. (Jesu) läriungar til ryggia, och gingo intit länger medh honom. Joh. 6: 66 (NT 1526; Bib. 1541: gingo .. til ryggia). Thå vlffuen kommer trädha the (som äro lejda herdar) til ryggia och forsaka ordhet. OPetri 2: 98 (1528). (De) wilia .. ifrån theras .. inrootade onda sedhwänior och oordningar, icke till een håårssmon wijka till rygga eller efftergiffwa. ÅbSvUndH 62: 173 (1645). Bättre fåå wänner tryggia, än många som gå til ryggia. Grubb 78 (1665). Jag (dvs. G. III) har kanhända begått ett stort fel; men det kan ej ändras; jag kan ej gå till rygga. Adlerbeth Ant. 1: 111 (c. 1792). (Hatet) skall riktas .. också emot hvarje .. (evangeliets) redlige och trofaste förkunnare. Allt flere skola gå till rygga och ej längre följa honom. Flensburg KyrklT 10 (1893).
β’) i uttr. som ange att dom går tillbaka l. upphäves l. att plan l. anslag misslyckas l. att giftermål går om intet l. att kostnader göras till ingen nytta o. d. Wore befructandis ath thenne store bekostningh .. skulle alztinges tiil rygge gaa och till inthet göres. G1R 10: 258 (1535). (Drottning Elisabet av England menade) att E. K. Ma:t (dvs. E. XIV) schulle till .. (Maria Stuart) haffue någet behagh, huar thenne handell (dvs. äktenskapsunderhandlingarna med Elisabet) till rygghe sloghe. HH XXXIII. 1: 117 (1561). En Dommare (skall) icke låta gå en rätt fält Doom til ryggia, vthan honom fulfölia och exequera. Schroderus Waldt 36 (1616). Hans anslagh gick til ryggia. Dens. Liv. 283 (1626). Det (avtalade) Upsaliska Giftermålet gick til rygga. Dalin Hist. 1: 489 (1747).
γ’) i uttr. som ange att ngn tillbakavisar ngn l. ngt l. vederlägger l. gendriver ngt o. d. Herren .. (svarade Nikodemus) hårdeliga, och stötte all hans framsetningar til ryggia. OPetri 2: 221 (1528). O gudz vnderligha doom och werck, huru mesterligha slåår han til ryggia woro menniskliga fornufft? Därs. 244. Drÿf klafvaren till rögha, / så vele vÿ vÿdare bögha, / et arlighet echten skapt stån. Visb. 1: 119 (1631). Vthi samma Breeff drifwer .. (Agapetus I) mächta artigt the Eutychianers Willfarelse til ryggia. Schroderus Os. 2: 69 (1635). Düben Boileau Skald. 5 (1721).
δ’) i uttr. driva ngt till rygga till ngn, (med upphävande av tidigare bestämmelse) låta ngt återgå till ngn. Th[et] stenhuss .. som olaglige giffuit war wnd[er] s[anc]ti dionisij p[re]bende j west[er]arss och wart for th[e]n skul til rygia driffuit aff rike[sens] radt j wpsale j disti[n]gen til arffui[n]gene j gh[e]n. OPetri Tb. 67 (1525).
c) (†) i fråga om tid: tillbaka l. bakåt (i tiden). (Vi) kunna .. åtnöjas med 30 till 40 år till rygga, eller den tidrymd, som faller inom nu lefvande mogne mäns minne. Landsm. 1: 3 (1879).
d) (numera bl. med ålderdomlig prägel, i sht jur.) i fråga om släktskap: tillbaka l. bakåt; särsk. i uttr. till rygga i ätten. Hans näste arfwinger åå side, eller til ryggia i ättene. Schmedeman Just. 218 (1622). Til rygga i ätten äro föräldrar och förfäder. ÄB 1: 1 (Lag 1734). Hur man än söker sig till rygga i ätten (dvs. Palmsvärds släkt), kommer man ej utom Västmanland och Dalarna. Wedberg Palmsv. 12 (1931).
e) (†) i fråga om återtagande: tillbaka. Medh foglawingar, som .. (våra förfäder) målade på sina timeklockor wille (de) förstå låta, at then förlupne tijdhen icke kan taghas til ryggia. Vigæus Horol. D 5 b (1632).
f) (†) i fråga om återhållande l. hindrande o. d. (jfr h): tillbaka; i uttr. hålla ngn l. ngt till rygga l. hålla till rygga med ngt, hålla tillbaka l. hindra l. hejda ngn l. ngt; äv. i det intr. uttr. hålla till rygga, hålla sig tillbaka, (stanna o.) stå stilla. (Tappra krigsmän) draga fram och hålla till ryggia, effter som them blifwer befalt. Rudbeckius KonReg. 425 (1619). Rasande Skökachtighe Quinnor will Herren medh thenna Sorgen (dvs. födslovåndorna) hålla till Ryggia. SPetri ElisJdr C 4 b (1642). Annerstedt UUH Bih. 2: 375 (i handl. fr. 1691: med). Hwad jord och himmel hafwa wil, / Jag (dvs. en sörjande änka) längre ey tilrygga hålla får. Brenner Dikt. 1: 143 (1700, 1713). Dens. Pijn. 110 (1727).
g) (†) i fråga om (kvar)dröjande på avstånd från ngt l. (allmännare) i fråga om kvarvarande samt i anv. som ansluta sig härtill.
α) i uttr. bliva till rygga (jfr h β), dröja l. stanna på avstånd (utan att gå l. komma fram); äv.: bli efter; äv. bildl. Så at .. the som aff Naturen icke ähre så färdige, icke måge bliffua til ryggia (vid studier). Schroderus Ratich. C 3 a (1614). Aldenstund .. (abboten) icke kunde .. (vada över bäcken), medh mindre han skulle blotta Benen, blygdes han widh sin Lärjunge, och befalte honom blifwa så lenge til ryggia. Dens. Albert. 1: 89 (1638).
β) i uttr. stå ngn till rygga, om ngt sakligt: återstå för ngn (att få). (Knektarna) skole .. redeligen få, huad deell thom tiil rygge står. G1R 10: 150 (1535).
γ) i uttr. stå till rygga med ngt, om person: icke ha presterat vad man är skyldig i fråga om ngt, vara på rest med ngt; anträffat bl. bildl. Fast iag, med gierningen mångfaldigt står til rygga, / Tå står iag på mig, med thet qvitto-bref iag har. Brenner Pijn. 49 (1727).
h) (†) i vissa uttr. som ange att ngt hindras l. göres om intet l. icke kommer till stånd o. d. (jfr f).
α) i uttr. driva l. göra l. sätta ngt till rygga (jfr b, i α, j β), hindra ngt från att utföras l. fullföljas; göra ngt om intet. Giff oss itt gott tolamodh, ath wij lidha kunne thet war vilie warder til ryggia driffwen. OPetri 1: 58 (1526); möjl. ssg. Så skole nu fara alla the / Som wille åth Sweriges ofärd lee / Och giöra till ryggia thet gud will hafwa fram. PolitVis. 201 (c. 1598). Thenne hans Befalning dreeff hans Arianiske Präst .. til ryggia. Schroderus Os. 1: 701 (1635). HC11H 4: 104 (1673: sättas).
β) [jfr g (α)] i uttr. bliva l. stå till rygga (jfr g), icke komma till stånd l. bli av, inställas. G1R 2: 73 (1525: stoodh). (Vi) saage .. thaa heller thet giffthermaal bleff tiil ryggia. Därs. Schroderus Os. III. 2: 29 (1635).
i) (†) i vissa uttr. som ange att ngt skjutes i bakgrunden l. åsidosättes l. negligeras o. d. (jfr j γ, δ).
α) [jfr motsv. anv. av t. zurückstellen, zurücksetzen] ställa ngt till rygga, skjuta ngt i bakgrunden, tillmäta ngt ringa l. ingen betydelse; sätta ngt till rygga (jfr h α, j β), åsidosätta l. försumma ngt; äv.: ringakta ngt. Wij skole .. til ryggia sättia thenne Werldennes wellust, herligheet och ähra .. och hålla them för intet, på thet wij må winna Christum. JPGothus JBotvidi C 4 b (1635). I .. / Som födt Er uppå nytt til nya Creatur, / The thär som ächta barn i Christo endast gälla; / Ty alt thet andra wil Guds Ord til rygga ställa. Lybecker 115 (c. 1715). Guds kännedom jag satt til rygga, / Hvad satan, verld och kött behagat har, / Mig fägnat mäst i mina förra dar. SionSång. 1: 53 (1743).
j) i uttr. som ange att ngn lämnar ngt bakom sig l. passerar ngt samt i bildl. anv. som närmast utgå från sådana uttr.
β) (†) i uttr. sätta ngt till rygga (jfr h α, i α), lägga (ngt) bakom sig, passera (ngt); äv. bildl.: lämna ngt bakom sig (se LÄMNA BAKOM 1 b). Lychlig skepp, som satt till rygga / Dolska skär och klippor stygga. TRudeen Vitt. 208 (c. 1690; i bild). I Sälle ben, som här (dvs. i benhuset) all sorg till ryggia satt. Frese AndelD 80 (1726).
γ) (†) i uttr. lämna ngt till rygga l. å ryggo, lämna ngt bakom sig; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk.: lämna ngt åsido l. underlåta att befatta sig med ngt l. försumma l. negligera ngt (jfr i). Wore thet edert (dvs. språkrensarens) alfware, at wara nyttige för Werden, så suten j intet fast wid blåtta Skalen, och lämnade Kiärnan til ryggia. Weise 117 (1697). O i Adams och Eve barn, som så gerna förlusten eder wid kundskapsens trä på gott och ondt, å ryggio lemnande lifsens trä. Swedberg Ungd. 71 (1709). (I memorialet) frågas hvarföre icke en del af armeen blifvit satt öfver gräntsen i Ryske gebietet, och Willmandstrandske fästningen efter alt krigsbruk lemnad til rygga, så at den ej som et rof blifvit för fienden utsatt. 2RARP 13: 73 (1742). Murberg Racine Ath. 86 (1776).
δ) (†) [jfr motsv. anv. av t. zurücklassen] i uttr. låta ngt till rygga, försumma l. underlåta ngt. HSH 31: 85 (1661).
k) i uttr. som ange att ngt befinner sig bakom ngn l. ngt (jfr j); numera bl. (i vitter l. högre stil) i uttr. som ange att ngt är l. ligger bakom ngn ss. ngt som han passerat; särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., stundom liktydigt med: förbi l. förgången. Iach förgäter thet till ryggia är, och strecker migh till thet som fram ååt är. Filipp. 3: 13 (NT 1526; Bib. 1917: det som är bakom mig). Til Ryggia (räknat från Beotien) ligger thet Landet Attica. Schroderus Liv. 565 (1626; t. övers.: Zu rück ligt das Land Attica, lat. orig.: sita ab tergo). Alt hwad til ryggia är the låta gerna fara: / The jaga framman, til thet föresatta mål. Kolmodin QvSp. 1: 36 (1732). Med stadsbackarna och något mer till rygga förestod (för de åkande) uthällningen förbi tvågårdabyn Ljusta. Högberg Utböl. 2: 20 (1912). När .. / .. ren till rygga är / jordlivets värld. Ps. 1937, 377: 5. Bo undrade ofta vad .. (fru Lantmansson) hade bakom sig; herr Lantmansson tycktes vara något av det som var tillrygga för henne. Hedberg VackrTänd. 26 (1943). Dens. Blomb. 268 (1953).
l) i uttr. se ngt å rygga, se ngt bakom sig; anträffat bl. bildl., i fråga om ngt som ligger bakom en i tiden. Ak, hur står siälen trångt, när vij å rygga see, / Ey an’ än vårdzlösheet, men för oss död och vee. TRudeen Vitt. 265 (1687).
m) (†) betecknande att ngn befinner sig närmast efter ngn i en ordningsföljd l. på en rangskala o. d.: näst efter. Änskiönt sådant Folck nu, hwilka then helige Skrifft sielf för narrar kallar, vti Grunden Gudz Förrådare äro: dock äro ännu the siste (dvs. den i det föregående ss. den tredje o. sista nämnda gruppen av narrar) tilryggia. Weise 416 (1697; t. orig.: dahinden).
6) [jfr motsv. anv. av mlt. rugge-, t. rück-; jfr 5 o. RYCK-] ss. förled i ssgr: åter-, tillbaka- o. d.; jfr -GÅNG, -MARSCH, -RESA, -SPRÅK, -STÄNDIG.
(3 i) -ANTECKNING~020. (numera föga br.) anteckning på baksidan av handling. 2VittAH 15: 14 (1831, 1839). —
-ARTÄR. anat.
2) till 3 j, om artär på ryggsidan (se -sida 3 e) av en kroppsdel. Penis’ ryggartär. LantbrDjurb. 3: 463 (1956; hos svin). —
-BAND. särsk.
2) på djur: efter ryggen löpande band (se band, sbst.1 34 a). Retzius Djurr. 160 (1772; på amfibier). FoFl. 1951, s. 62 (på simsnäppunge). —
-BARS l. -BARSE?, sbst.; anträffat bl. i pl. -er (ArkliR) l. -ar (2VittAH, Mellin). (-bars(s)ar, pl. 1788—1890. -bartzer, pl. 1572) [jfr häste-bars] (†) (i hästrustning ingående l. ensamt för sig ss. hästrustning använt) skydd (av pansar o. d.) för stridshäst, avsett att täcka hästens rygg (från sadeln o. bakåt) jämte bukens sidor o. låren. ArkliR 1560, avd. 1 (1572). 2VittAH 3: 218 (1788, 1793; om förh. på 1500-talet); jfr Spak BlVap. 19 (1890). Mellin Nov. 1: 413 (1829, 1865; arkaiserande). —
-BAST, förr äv. -BASTE, n.? (rygg- 1555 osv. rygge- 1556—1901 (i vers, arkaiserande). -bast 1555 osv. -baste 1681)
1) ss. sammanfattande benämning på kraftiga vävnader (ligament) som förbinda ryggkotornas taggutskott o. ge ryggen stadga (jfr bast, sbst.1 II 1 a, o. hals-bast, nack-bast 1); äv. allmännare, om (muskulatur i) rygg (ofta i uttr. som åsyfta ansträngning av ryggen; jfr rygg 1 g); i sht förr äv. om ryggrad (särsk. om den del av ryggraden som består av bröstkotor). (Sv.) ryggebast, (lat.) spina dorsi. Schroderus Comenius d 5 b (1639). The deelar som minst kunna fördragha Köld, såsom Halsen och Ryggiebastet (hwadan Nervi sijna vrsprungh hafwa) the blåttas .. (i den moderna dräkten) alldramäst. Palmchron SundhSp. 264 (1642); jfr 2. Hennes Maga är myket infallen, så at Naflen ligger så tillsäijande in till Ryggbastet. Roland SanfBer. b 4 a (1710). Elephanten har det starkaste ryggbast, och kan derföre bära de aldratyngsta bördor; det är att märka, ju starkare ryggbast ett djur har, dess starkare rygg har det: men menniskan har intet ryggbast. Linné FörelDjurr. 53 (1748). Ryggbastet (hos hästen) har Ryggkotor (dvs. bröstkotor), som äro mindre (än halskotorna). Hernquist Hästanat. 12 (1778). Med en aning av rysning utefter ryggbastet. VFl. 1933, s. 81; jfr 2. Jag högg i så det knakade i ryggbastet. Bergfors PörtRenv. 22 (1934). (En dagsmarsch med tung packning på ryggen kommer) att kännas i ryggbastet, då kvällen kommer. Edström Mossgrönt 1: 120 (1950). särsk.
a) = rygg 1 h. Du skal .. med ryggbastet få betala din förmätenhet. OGyllenborg Vitt. 327 (1721). Det finnes andra vägar till barnens hjertan och samveten än den som går genom ryggbastet. Idun 1888, s. 306. Hustrun .. klatschade med skurtrasan så att det lät som rapp på ett ryggbast. Nilsson HistFärs 68 (1940).
b) = rygg 1 o α. Se huru landshöfdingen bockar! .. Hjertandes, så mjuka de nu (vid konungens ankomst) äro i ryggbastet, de högfärdiga herrarna! Topelius Fält. 4: 557 (1864). Jämten .. fick inte dalkarlens envetna tjurighet i ryggbastet. Fatab. 1947, s. 118.
c) (numera bl. tillf.) mer l. mindre bildl. (jfr b); jfr ryggrad 2. Ehuruvel til en så stor och tung kropp (dvs. ”rikskroppen”) monga senor behöfvas, består dock ryggbastet .. vti invånarnas dygd och rettsinnighet. Rydelius Förn. Föret. § 18 (1718, 1737). särsk. (†) om bärgsrygg; jfr rygg 3 l. Rudbeck Atl. 1: 388 (1679).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ryggmärg. Ryggmärghen thet är Ryggbastet, som man gement kallar. Forsius Phys. 226 (1611). Ryggraden .. har inuti en lång canal, i hvilken ryggbastet (medulla spinalis) ligger. Rosenstein Comp. 59 (1736). Regnér Begr. 2: 123 (1813). särsk. (†) bildl., = märg, sbst. 5 a. Nå, jag kan säga, Brita … Du bedröfvar mig intil ryggbastet. Dalin Vitt. II. 5: 89 (1738).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hos fisk: simblåsa (som vid urtagning av fisken ofta blir liggande kvar ss. en sträng längs ryggen); i sht förr äv. om ryggsträng med omgivande skida av bindväv hos störfisk. På Husfisken skall denna ryggsena eller ryggbastet vara öfvermåttan stort, at man af en fisk kan siuda flere skålpund Husblåss. Rothof 191 (1762). Denna .. anrättning (dvs. piroger med ”vissigha”) .. tillredes hufvudsakligen af ryggbastet på stören, hvilket på finska kallas ”vissigha”. Hagdahl Kok. 381 (1879). Är lakens eller gäddans ”ryggbast” (luftblåsa) grövre emot stjärten, blir nederbörden under senare delen av vintern rikligare och tvärtom då den visar sig grövre mot huvudet. Hembygden (Hfors) 1917—18, s. 28. särsk. (†) ss. benämning på maträtt av simblåsa l. ryggsträng av störfisk (jfr husbloss). KryddRSthm 1555, s. 33. Torsdagen till afftonen Till köke till Rygge bast och äpler Win — 1 q(var)t(er). VinkällRSthm 1556.
Ssg (till -bast 2): ryggbast- l. ryggbaste-ränna, r. l. f. (-bast- 1790, 1807. -baste- 1748) (†) om ryggmärgshinna; jfr baste-ränna. VetAH 1748, s. 288. Möller (1807). —
(1, 3) -BEKLÄDNAD. särsk. till 3 (c, f); jfr beklädnad 3 b β. Brunius Metr. 153 (1836; på korstol). 2VittAH 21: 192 (1853, 1857; på predikstol). Ryggbeklädnaden fastlimmas vanligen icke vid sjelfva bokryggen. ArbB 328 (1887). —
-BEN. (rygg- 1538 osv. rygge- 1730) [jfr t. rückenbein]
1) till 1: ben i ryggen; ryggkota; numera oftast om hela kotpelaren (i sht hos fisk): ryggrad. (Lat.) Spina (sv.) rygbeen. VarRerV 7 (1538). Ryggbenet är Kootornas radh ifrå then första nackans ben in till Roobenet. .. Kootorna äre 34. Forsius Phys. 234 (1611). Ryggbenet (hos havsnålen) består af vissa leder. Broman Glys. 3: 657 (c. 1740). Uh! Det gick en iskall rysning utför alla mina ryggben! Envallsson TokrolNatt. 9 (1791). 22,000 kg. Fläsk .. utan hufvud, ryggben, läggar och skankar. TLev. 1892, nr 36, s. 1. Skär, om ej huvudet (på fisken) skall sitta kvar, hastigt av ryggbenet uppe vid nacken. StKokb. 273 (1940).
2) [jfr motsv. anv. i t.] zool. till 1: från ryggsidan utgående ben; jfr -fot. 4Brehm 14: 654 (1931; hos ryggfotad krabba).
Ssgr (till -ben 1): ryggbens-djur. (†) ryggradsdjur. De fossila qvarlefvorna af kallblodiga ryggbensdjur. JernkA 1832, Bih. s. 288.
-utskott. (numera bl. tillf.) taggutskott på ryggkota (särsk. på bröstkota). Hernquist Hästanat. 20 (1778). —
-BESVÄR. om smärtor o. d. lokaliserade till ryggen; jfr -ont, -åkomma o. besvär II 2 b (β). LD 1958, nr 137, s. 14. —
-BETÄCKNING.
1) till 1; jfr betäckning 1 b. Ryttare-rustning .. bestående af kask, bröstharnesk, ryggbetäckning med ärmar, lårskenor (m. m.). SamlFörfArméen 5: 137 (1852).
2) till 3 a; jfr betäckning 5 b β β’; äv. oeg. l. bildl. På Carl XIII:s-torg (posterar) en talrik trupp hästgardister, med den store kungens staty och dess fyra lejon till ryggbetäckning. Blanche Tafl. 267 (1845). —
-BIFF. kok. till biff använt oxkött från yttersidan av slaktdjurets rygg (jfr rygg 1 c); motsatt: filé. Ryggbiffen stekes vanligen i skivor. HandHantv. Hand. 7: 61 (1939). —
-BLOD.
1) [jfr t. rückenblut] (numera föga br.) form av mjältbrand, kännetecknad av avgång av blod genom ändtarmen; jfr länd-blod. Dannström Hering 258 (1848). Lundberg HusdjSj. 82 (1868).
2) benämning på de tätt under ryggraden belägna mörkt brunröda njurarna hos fisk. SvFiskelex. (1955). —
(3 k) -BLOM-MOSSA. bot. levermossa tillhörande släktet Chiloscyphus Corda (vars arter ha uppåtriktade svepen sittande i spetsen på korta sidogrenar). Krok o. Almquist Fl. 2: 66 (1907). Ursing SvVäxt. Krypt. 128 (1949). —
(2 b slutet) -BLÄCK. (förr) i rustning ingående bläck (se bleck, sbst.3 2) avsett att täcka en del av bärarens rygg. Alm BlVap. 203 (1932; i harneskkrage). —
-BORST. [jfr t. rückenborste]
1) till 1; om borst på ryggen hos vissa djur. PH 1: 764 (1728; på svin). (Rullstens-)åsen (kan) se ut som stora sjöormen med ryggborstet på ända. TurÅ 1948, s. 319.
2) [jfr motsv. anv. i t.] entomol. till 3 j: borst utgående från ryggsidan av insekts antenn. Thomson Insect. 309 (1862).
3) bot. till 3 k: borst (se borst, sbst.1 2) utgående från ryggsidan av blomfjäll o. d. Nyman VäxtNatH 2: 498 (1868). Hylander NordKärlv. 1: 284 (1953). —
-BORSTARE, m.||(ig.). särsk. [i oktober 1941 polisanmäldes för bedrägligt förfarande o. bestickning två personer som tillhörde en av leverantörer o. statliga tjänstemän bestående klubb i Sthm, kallad ”Borsta mig på ryggen”, vars medlemmar brukade träffas på offentliga badinrättningar] (vard., mera tillf.) om person delaktig i affärsuppgörelser i samband med bestickning o. d. GHT 1941, nr 254, s. 5. LD 1942, nr 91, s. 4. —
-BORSTNING. särsk. [jfr -borstare] (vard., mera tillf.) om (lindrigare form av) bestickning o. d. LD 1942, nr 91, s. 4. —
-BREDD. [jfr d. rygbredde, t. rückenbreite]
a) till 2 b: bredd (mellan ärm- l. sidsömmarna) på bakstycke av klädesplagg. Lundin Kläds. 10 (1888). KatalÅhlénHolm 142: 4 (1951).
2) [jfr liknande anv. i d.] (†) till 2 b; konkret, om sådan del av klädesplaggs bakstycke som har stor bredd; jfr bredd 3. NJournD 1856, s. 110.
Ssg: ryggbredds-linje. sömn. till -bredd 1 a; särsk. (numera knappast br.) om hjälplinje vid mönsterritning, dragen lodrätt från en punkt som erhållits gm att från en till grund för mönstret uppritad rektangels vänstra ytterkant inåt avsätta halva ryggbredden. Lundin Kläds. 10 (1888). Lundell (1893). —
(3 c) -BRICKA, r. l. f. på vissa typer av stolar: (vanl. fyrsidig) skiva l. platta fäst vid ryggståndarna o. bildande (huvuddelen av) ryggstödet; jfr bricka, sbst.3 1. Fatab. 1906, s. 55. —
-BROCK, n. (-brå(c)k) [jfr t. rückenbruch, nylat. hernia dorsalis] (†) brock vars brocksäck trängt ut på bäckenets ryggsida genom öppningen i höftbenet, obturatoriabrock. VetAH 1751, s. 70. SvMerc. IV. 1: 448 (1758). —
-BROTT.
1) (numera bl. tillf.) brott på ryggraden, ryggradsbrott (jfr rygg 1 d); förr äv. i utvidgad anv., om (överansträngning av o. därav följande) ledbrutenhet l. styvhet l. ömhet o. d. i ryggen (jfr -bruten 1). Nordforss (1805). Svalin Ordl. (1847). Meurman (1847; i utvidgad anv.).
2) (†) hudlöshet l. sår på mellersta delen av ryggen hos häst, förorsakad (förorsakat) av tryck l. nötning från sadel l. seldon; motsatt: mankbrott; jfr brott I 11 a. Bure Häst. 116 (1801, 1825). —
-BRUTEN, p. adj.
1) som brutit ryggen (se rygg 1 d) l. vars rygg brutits, som har avbruten ryggrad; ofta i utvidgad anv.: gm ansträngning l. värk o. d. fördärvad (särsk. förlamad) l. styv l. öm o. d. i ryggen; äv. bildl. (särsk. med tanke på ngns ekonomi, för att beteckna att ngn är på fallrepet). Börjesson Statshv. 67 (1866). (Sv.) ryggbruten .. (fr.) éreinté. Schulthess (1885; om häst). Den af .. (Saxo) omtalade Geruthus .. och hans ryggbrutna döttrar tillhöra mythen om asaguden Thor. Rydberg Myt. 1: 251 (1886); jfr -bryta 1. Inte .. en ryggbruten gubbe, utan en stark tjugufem års karl. Hülphers Ångermanl. 217 (1900). Peter var ekonomiskt ryggbruten. Siwertz Fribilj. 54 (1943).
a) om skorsten l. bro o. d.: som (icke har sin ursprungliga (raka) sträckning utan) är bruten l. bågnar l. buktar sig o. d.; ofta om (tak på) byggnad: vars nock är bruten l. bräckt l. bågnar l. buktar sig o. d. (till följd av svag konstruktion l. skröplighet l. ålder o. d.); jfr rygg 3 o. Skorstenen bör dragas så mycket lodrätt up, at man ej befarar det han blir ryggbruten, eller at Sot samlar sig och stadnar i dess hällning. Brauner Bosk. 125 (1756). Knöppel Barb. 85 (1916; om sprängd järnvägsbro). Ladugårdstaket .. var ryggbrutet och läckte. Simberg TranSkri 61 (1927). Det ryggbrutna, gröngula kallbadhuset. TurÅ 1949, s. 200.
b) sjöt. om fartyg: som undergått formförändring så att kölen på mitten bildar en bukt uppåt (jfr kattrygg 2) l. nedåt (jfr svin-rygg). Rajalin Skiepzb. 6 (1730). Då ett fartyg blifvit ryggbrutet med den påföljd att kölen böjer sig nedåt på midten, säges det hafva svinrygg. Ekelöf Ordl. 195 (1898). Nilsson Skeppsb. 89 (1932).
c) (numera bl. mera tillf.) med anslutning till rygg 3 c, f: som har sönderbruten rygg, vars rygg brutits sönder.
-BRYTA.
1) (mera tillf.) bryta (sönder) ryggen på (ngn); jfr -bruten 1. Thor ryggbröt Geirröds döttrar. Rydberg Myt. 1: 710 (1886).
2) sjöt. bildl., med avs. på fartyg: göra ryggbruten (se d. o. 2 b); anträffat bl. i pass.: bli ryggbruten. Chapman Skeppsb. 217 (1775). VFl. 1927, s. 42. —
-BRYTNING.
1) (tillf.) brytning av ryggen (jfr rygg 1 d o. -brott 1); förhållandet att göra ngn l. bli ryggbruten (se d. o. 1). Schulthess (1885).
2) sjöt. bildl., om förhållandet att fartyg ryggbrytes (se -bryta 2); formförändring varigm fartyg blir ryggbrutet (se -bruten 2 b). Högström ÅmVetA 1756, s. 26. Den skada, som skeppen ofta lidit af ryggbrytning, då de skulle löpa af stapeln. BL 7: 332 (1841). Timmermännen börja genast arbeta med (det kölhalade) fartyget, undersöka dess ryggbrytning (osv.). Frick o. Trolle 246 (1872). Hammar FartygOstIndComp. 37 (1931). —
-BRÅK, sbst.2 (†) = -brott 1; jfr bråk, sbst.1 1. Wikforss (1804; under rückenbruch). Heinrich (1814). —
-BRÄDE, n., l. -BRÄDA, r. l. f. särsk.
1) (mera tillf.) till 1: bräde ingående i l. utgörande ryggen på en bildstod av trä, föreställande en människa; jfr 2. En ryggbräda till en helgonbild. Fornv. 1907, s. 230.
2) [jfr eng. back-board, fr. dossier] till 3: bräde som utgör l. ingår i ngts rygg l. ryggstycke (jfr 5); särsk. om bräde utgörande ryggstöd på stol l. annan sittmöbel (jfr -bricka o. rygg 3 c); i sht förr äv. om bakstycke på säng. Hoorn Siphra 33 (1715; på förlossningsstol). (Fr.) Le Dossier du Lit; (sv.) Ryggbräde på Sängen. Mont-Louis FrSpr. 225 (1739). Fornv. 1907, s. 58 (på bänk). Matbordsstolar klädda med vitt fårskinn på sits och ryggbräda. Form 1947, s. 136.
3) [jfr motsv. anv. av eng. back-board, fr. dossier; jfr 2] sjöt. hockbräde. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Christenson MarSlup. 4 (1914).
4) (mindre br.) bokb. till 3 f: bräde med längsgående urtagning av halvrund genomskärning, avsett för formning av lösrygg. Key Amatörbokb. 70 (1929).
5) byggn. till 3 o; om vardera av de båda i ett taks längdriktning anbragta bräder som täcka översta delen av takfallet o. med sina kanter mötas i vinkel över takåsen, nockbräde. VDAkt. Syneprot. 20/9 1894. —
(3 c) -BRÄTTE. (i fackspr.) på vissa pallar: uppsvängd del av sitsen bildande ett ryggstöd. Erixon Möbl. 2: XXVI (1926). —
(3 l, m β) -BYGGNAD. [jfr t. rückenbau] (i sht om äldre l. utländska förh.) lant. anläggning för bevattning av siläng varvid marken formas till (l. i sitt naturliga tillstånd utgöres av) parallella ryggar på vilkas kammar vattnet ledes in i rännor. Lundequist Landtbr. 194 (1845). Juhlin-Dannfelt 353 (1886). 2NF 33: 1215 (1922). —
(1, 3 j) -BÄLTE. (numera bl. tillf.) på djur (i sht insekt): över ryggen l. (på vissa insekter) över vingarnas ryggsida löpande bälte som i färg l. utseende avviker från omgivningen; jfr bälte 2 o. -bälta. Möller (1790; på insekter). Björkman (1889). —
-BÖJNING. böjning av ryggen; särsk. dels (gymn.) motsv. böjning 1 a α α’, dels i fråga om bugning. Ling Regl. 111 (1836). Nicken .. öfvergick ofrivilligt till en lätt ryggböjning. Rydberg Vap. 318 (1891). —
-BÖRDA, r. l. f. börda (se börda, sbst. 2) som bäres l. kan bäras på ryggen. Zetterstedt SvLappm. 2: 26 (1822). —
-CRAWL. [jfr krål] sport. crawl varvid simmaren ligger på rygg i vattnet; jfr -sim. 8Olympiad. 239 (1924). —
(3) -DAMM. (†) damm (se damm, sbst.1 I 1) med dosering l. förstärkningsanordning(ar) på den från vattnet vända sidan. Carlberg SthmArchitCont. E 4 a (1740). —
(1, 2) -DEKOLLETAGE ~dek1oleta2ʃ l. ~de1k-, l. ~0102, n.; best. -et; pl. =. [efterleden av fr. décolletage, vbalsbst. till décolleter (se dekolletera)] djup urringning på ryggsidan av klädesplagg; jfr dekolletera. SvDÅb. 12: 200 (1935). —
-DEL. del av rygg; del som ingår i l. utgör rygg l. vetter mot ryggen o. d.
1) till 1. (Myrlarvernas) kropp består af 12 segmenter, som hvardera äro sammansatta af en större ryggdel .. och en mindre buk-del. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 75. Ett refbens rygg- och bröstdelar. Sundström Huxley 10 (1874). FoFl. 1951, s. 1. särsk. på slaktat l. dödat djur; jfr rygg 1 c o. -stycke 1 a. Warg 253 (1755).
2) till 2, särsk. 2 b. Harneskets bröst- och ryggdelar. KrigVAT 1843, s. 294. Fram- och ryggdelar till ett hvitt mollif. NJournD 1860, s. 151.
3) till 3. Ryggdelen och Taket (i sjuglasvagnen) klädt med blått sammet. InventVagnHovstall. 1814, s. 1. särsk. till 3 j. Samtiden 1873, s. 400 (på finger). —
(1, 3 c) -DYNA, r. l. f. jfr dyna, sbst.1 1. Gulltÿg til en Sätes dÿna och en rÿggdÿna. HusgKamRSthm 1743 —44, s. 1088 (på länstol). Edlund Chandler EneDöd 232 (1952). —
(3 a) -ELD. [jfr t. rückenfeuer] (numera föga br.) mil. eld (se d. o. 9 b) bakifrån mot truppavdelning l. stridsställning o. d. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 315 (1886). 3NF 7: 830 (1927). —
(3 f) -ETIKETT. etikett (se d. o. I) på ryggen av bok o. d. (med uppgift om författare, titel o. d.). Ahnfelt StudM 1: 208 (1857). —
-FALLSKÄRM~02, äv. ~20. flyg. fallskärm som i förpackat skick är anbragt på bärarens rygg. RekrytundFlygv. 1933, s. 86. —
(3 f) -FALS.
1) (i fackspr.) i falsat (se falsa, v.1 1 c) papper: veck avsett att sitta i rygg på bok l. häfte; jfr fals, sbst.2 1. De åtta dubbelbladen ligga .. (i sedesformatet) inuti hvarandra och gifva sålunda vid häftningen en tjock ryggfals. UB 1: 562 (1873).
2) bokb. = fals, sbst.2 1 c β. Det är ett stort fel, om ryggfalsens skarpa kant står långt öfver permen. Thon o. Kirsch 92 (1856). —
-FENA. (rygg- 1740 osv. rygge- c. 1740) fena på övre randen av ryggen på fisk l. annat (vatten)djur. Broman Glys. 3: 628 (c. 1740). Nilsson Fauna 1: 583 (1847; hos valdjur). Ryggfenorna och tarmfenan (på en fisk) hålla kroppen stadig i vattnet, liksom kölen på ett fartyg. Berlin Lrb. 51 (1876). StKokb. 275 (1940).
(3) -FIL, r. l. m. l. f. tekn. trekantfil (med en bredare o. två sinsemellan lika, smalare sidor som tillsammans bilda en ryggliknande upphöjning). Eneberg Karmarsch 2: 384 (1861). —
-FJÄLL.
1) i sht zool. till 1; om fjäll (se fjäll, sbst.2 1) på ryggen på kräldjur o. fiskar. Linné MusReg. 39 (1754; på orm).
2) (numera mindre br.) bot. till 3 k; om yttre blomfjäll på gräsens blomma; jfr fjäll, sbst.2 2 c. UtsädT 1895, s. 234. —
(1—3) -FLIK. flik som ingår i l. vetter mot ryggen o. d.; särsk.
2) bot. till 3 k; om övre l. bakre (mot stjälken vänd) flik av tvåläppigt blomfoder. Hartman Fl. XLI (1838). —
-FLYGNING. [jfr t. rückenflug] flyg. om (konst)flygning vid vilken flygplanets ryggsida vetter nedåt; jfr rygg 1 o ϑ. SFS 1928, s. 134. —
-FLÄCK. i sht zool. jfr fläck, sbst.1 1 b. VetAH 1814, s. 172 (på viss flugart). FoFl. 1945, s. 69 (på snok). —
(2) -FODER. (rygg- 1884 osv. rygge- 1552) [fsv. ryggia fodher (sannol. i bet. 1); jfr mlt. ruggevōder (i bet. 1)]
(3 f) -FODRING. bokb. handlingen att klistra en remsa av papper o. d. på ryggen av en bok; jfr rygga, v. III a α; äv.: handlingen att med papper o. d. fodra stycken av klot l. skinn avsedda till bokryggar. GrafUppslB (1951). —
(3 b) -FORMA, r. l. f. (numera föga br.) metall. forma i masugns baksida. JernkA 1852, s. 8. Därs. 1862, 2: 80. —
(1, 3) -FORMAD, p. adj. = -formig. EldhandvSkjutsk. 2: 119 (1877; om förstärkning på revolverpipa). —
-FORMARE, r. l. m. (i fackspr.) i liggbänk för person med svag l. deformerad rygg: ställbar skiva avsedd att forma patientens rygg. SvD(A) 1959, nr 262, s. 7. —
(1, 3) -FORMIG. som har form av en rygg (långsträckt o. välvd l. upphöjd). Hisinger Ant. 1: 12 (1819; om bärg). Schröder Fiske 105 (1900; om fiskdrag). —
-FOT. [jfr t. rückenfuss] zool. från ryggsidan utgående fot l. fotliknande organ. 2NF 19: 780 (1913; hos vissa maskar). Rendahl Brehm 22: 135 (1931; hos ullkrabba).
-FOTAD, p. adj. zool. i uttr. ryggfotad krabba, krabba av gruppen Notopoda, vars arter ha det sista benparet l. de båda sista benparen fäst(a) dorsalt. SvUppslB 15: 1169 (1933). —
(3 c) -FRONTON. (i fackspr., mera tillf.) ss. fronton (se d. o. 1) format överstycke på soffrygg. MeddSlöjdF 1900, 1: 26. —
-FÅRA, r. l. f. [jfr t. rückenfurche, nylat. sulcus dorsi] zool. fåra (se fåra, sbst.2 2 a) i ryggens mittlinje. Nilsson Fauna 4: 55 (1852; på fisk). Müller LbAnat. 132 (1905; på människa). —
-FÄLLNING. gymn. jfr fällning 4. Ling TilläggTab. 27 (1869). jfr: Motsitt(ande) bakåt-r(ygg)fälln(ing). Dens. Tab. 11 (1866). —
(3) -FÄLT. jfr fält 6. Fornv. 1906, s. 23 (i nisch). särsk. bokb. till 3 f; jfr fält 6 d. Fatab. 1911, s. 140. —
(3 k) -FÄST l. -FÄSTAD, p. adj. bot. fäst vid bak- l. utsidan av en växtdel. Ryggfästad agn .. framkommer på yttre sidan hos ett småskal. Marklin Illiger 390 (1818). Nyman VäxtNatH 2: 333 (1868; om ståndarknappar). —
(3, 3 a) -GRAV. mil. grav (se grav, sbst.1 2 b) på baksidan av befästningsanläggning. Busch Fästn. 52 (1880). —
(1, 6) -GÅNG. [jfr t. rückgang] (†) tillbakagång, återgång. Romaren .. har satt en kräfta på det stället i Zodiacen, eller djur-kretsen, där Solen begynner sin rygg-gång. Pfeiff Fynd 29 (1803). —
(3) -GÅRD. (rygg- 1778—1847. rygge- 1723—1778) (†) i katsa av spjälor: avdelning l. rum dit landarmen leder o. varifrån fisken kan komma in i det l. de egentliga fångstrummen (katsgolven), bakgård, vandringsrum, förgård. Hvart gålf (i en katsa) bör ordinairt vara 12 alnar långt så väl som Rygge-gården. Tiselius Vätter 1: 123 (1723). UpprFiskaren 36 (1847). —
-GÄL, m. l. f. l. r. zool.
1) [jfr nylat. Notobranchia(ta), pl.] i pl., om underordningen Nudibranchiata (frigälade snäckor), av vars arter många ha gälar på ryggsidan; jfr bar-gäl. Thorell Zool. 2: 306 (1865). Schulthess (1885).
2) [jfr t. rückenkiemer] (†) borstmask tillhörande den i äldre systematik förekommande underordningen Dorsibranchiata (omfattande familjerna Aphroditidæ, Eunicidæ m. fl.), av vars arter många ha gälar på ryggsidan; jfr -gälig. Björkman (1889). —
-GÄLIG. (†) som har gälar på ryggsidan; anträffat bl. om borstmask(ar) tillhörande ”ryggälarna” (se -gäl 2); äv. substantiverat i pl., om denna underordning. Hartman Naturk. 265, 266 (1836). Schulthess (1885). —
-GÖRDEL. (numera bl. tillf.)
1) gördel (se d. o. 1) avsedd att läggas l. viras om ryggen; jfr mag-gördel 1. GHT 1897, nr 267 A, s. 1.
2) på djur: över ryggen löpande band (se band, sbst.1 34 a) som till färg l. utseende avviker från omgivningen; jfr gördel 2 o. -bälte. Nilsson Fauna II. 2. 2: 280 (1834; på hanne av gravand). —
(3) -HAGE. (föga br.) stängsel av trä med strävor på baksidan; jfr -damm o. hage 1. HapBl. 1903, nr 86, s. 2. —
(3) -HANDTAG~02, äv. ~20. handtag (se d. o. 4) anbragt på ryggsidan av föremål. Fatab. 1924, s. 93 (på mangelbräde). —
-HARNESK. [jfr t. rückenharnisch, ä. t. ruckharnesch] (förr) del av harnesk (se d. o. 1), avsedd att skydda krigares (l. hästs) rygg; jfr rygg 2 b slutet o. -bars. BlBergshV 18: 29 (1687). Möller Jordbr. 75 (1881; för häst; om ä. förh.). —
(3) -HIMMEL. (numera bl. i skildring av ä. förh.) himmel (se d. o. 6 b) med bakstycke (uppsatt på vägg o. d.). BoupptSthm 1671, s. 415. Karlson StåtVard. 77 (1945; om ä. förh.). —
-HUD. (rygg- 1590 osv. rygge- 1660—1739) [y. fsv. ryggia hudh]
1) hud (se hud, sbst.1 1) på (l. från) rygg(en). (Isl.) Baklengia, .. (sv.) Ryghuden på Hästen. Verelius 29 (1681); jfr 2. Ett slags larfver, som utkläckas under rygghuden (på renarna). Gravander Buffon 1: 99 (1806). särsk. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) om människas rygghud med tanke på (att den söndertrasas vid) spöslitning l. misshandel o. d. (jfr hud, sbst.1 1 f); särsk. i sådana uttr. som mista rygghuden, undergå spöstraff l. få prygel o. d., betala (ngt) l. plikta med rygghuden, umgälla (ngt) gm att få stryk l. straffas med prygel o. d. (jfr rygg 1 h δ). Schmedeman Just. 96 (1590: miste). På dett .. (gossen) skall icke bliffua ostraffuat (för stölden), så er af sagdt, at hans frelder (dvs. föräldrar) skall slå ryghuden af honom. TbLödöse 545 (1620). Eij heller hade soldaten någott plichta eller bötha mz, vthan ryghwden. VRP 1661, s. 37. Den lättfärdiga fogeln Simon skal få betalat med Rygghuden. Boding Molière Mick. 17 (1741). (Bonden ger skatt) til Profossen för det han tager af honom hans rygghud. SP 1792, nr 266, s. 4. Hvad botnad drager den lidande Husbonden däraf, at det (med clden) vårdslöse legohjonet tilsläpper rygghuden? LBÄ 11—13: 60 (1798). Det skall kosta mina Soldater rygghuden, om de icke hålla sig i styr. Kolmodin Liv. 2: 118 (1832). ÅbSvUndH 1: 13 (1921; om ä. förh.). (†): Pastor Lindfors (har) utlåtit sig, det han i siu års tid hatadt mig, samt voro sinnad flå rygghuden af mig. VDAkt. 1792, nr 379; jfr flå, v. 2 a slutet. särsk. α) i uttr. plocka ngns rugghud, se plocka, v. 4 d γ slutet. β) i uttr. köpa l. lösa sin rygghud, se köpa 2 e, lösa 4 b.
2) hud (se hud, sbst.1 2) från djurs rygg. HH XVIII. 4: 71 (1714). Speciellt utvalda rygghudar, som äro garfvade på ett särskildt sätt. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 8. —
-HUGG. särsk. (i vissa trakter) ss. folklig benämning på huggande l. stickande smärtor i ryggen; jfr hugg, sbst.1 10, o. -håll 2, -skott 2 a. Fatab. 1939, s. 136. —
-HÅLL. (rygg- 1659 osv. rygge- 1721)
1) [sannol. (liksom d. ryghold) efter t. rück(en)halt] (†) bildl.: hjälp, understöd; beskydd, försvar; protektion; jfr rygg 1 k slutet o. -värn b, ryggstöd 2 b. De (anhållna) äre mächta sturtska och mootsträfwige, lijka som hade the något ryghåld. HTSkån. 1: 223 (1659). Uppå fyra mil (hade truppens anförare) icke .. något rygghåll eller undsättning til at förmoda. AsiatB 1: 452 (1741).
2) [sv. dial. (Finl.) rygghåll] (i sht i Finl.) håll (se håll, sbst.1 VI) i ryggen. Hembygden(Hfors) 1912, s. 118. —
-HÅLLARE, r. l. m. (i sht i fackspr.) underplagg (försett med insydda fjädrar av metall o.) avsett att hålla ryggen rak (motvärka kutrygg). ButterickNyh. 1912, s. 6. Femina 1960, nr 12, s. 108. —
-HÄLFT. särsk. (i sht anat.) om den hälft av människokroppen som omfattar ryggen. Det plan, som delar .. (den upprättstående individen) i en bukhälft och i en rygghälft. (Broman o.) Hjortsjö MännRör. 15 (1952). —
(3) -HÄLL. (numera bl. mera tillf.) häll utgörande bakre vägg i eldstad l. härd; jfr häll, sbst.2 3. VetAH 1742, s. 139. —
-HÄNGD, p. adj. (mera tillf.) om vapen o. d.: hängd l. hängande på ngns rygg. Med rygghängda bössor och kopplad hund ströfvade vi öfver (tundran). Hemberg Kola 21 (1902). Därs. 100. —
(3) -JÄRN. tekn. järn anbragt på baksida av ngt i stödjande l. stadgande syfte. Vägmaskinlära 241 (1942; på lejdare). —
-KAM. [jfr t. rückenkamm]
1) till 1; om kamliknande upphöjning längs ryggen på vissa djur; äv. om ryggman. VetAH 1810, s. 59 (hos insekt). Alla (rygg-)kotornas taggutskott bilda (hos ryggradsdjuren) tillsammans den ryggkam .. som kännes under huden. Sundevall Zool. 16 (1858). De med taggig eller tandad ryggkam försedda iguan-ödlorna. Reuter DjurgSkildr. 58 (1903). FoFl. 1910, s. 88 (om ryggman hos sebraföl).
2) (mera tillf.) till 3; särsk. om buktigt överstycke på den från tänderna vända delen av en kam (se kam, sbst.2 1). Fornv. 1944, s. 94. —
-KANT.
1) till 1: (uppskjutande) kant i ryggens mittlinje hos djur (med från sidorna hoptryckt kropp); äv.: mot ryggen vettande kant av en kroppsdel (jfr 2, 2 c). Båda (mussel-)skalens ryggkanter äro förenade genom ett tjockt, läderartadt ligament. Sundevall Zool. 126 (1835). Ryggfenan sitter (hos björknan) på bakre sluttningen af den vinkel, som ryggkanten bildar. SkandFisk. 65 (1837).
2) till 3; om kant som bildas av ngts baksida l. bakstycke o. dyl. l. om upphöjning på ngts bakre l. övre l. yttre sida o. d. Ryggkanten (på en transportör) bör vara noga rak och parallell med diametern. Hägg PraktNav. 48 (1900). särsk.
b) till 3 e: kant som bildas av knivrygg l. rygg på sågblad o. d. Hildebrand FörhistF 384 (1875). 2SvUppslB 28: 706 (1954).
c) (numera bl. tillf.) till 3 j slutet; om kant l. list o. d. på översidan av nos l. näbb. Nilsson Fauna II. 1: 174 (1824, 1858). Därs. 1: 45 (1847).
d) (numera mindre br.) bot. till 3 k; om (kant bildad av) ryggsöm (se d. o. 3); äv. om motsvarande kant på frö från enfröig frukt. Lundström Warming 197 (1882). Rosendahl Farm. 167 (1895; på frö). Fennia XV. 3: 123 (1898). —
(1, 3 c) -KARM. (numera föga br.) ryggstöd på stol l. bänk o. d.; jfr karm 2 a. Rudbeckius Dagb. 149 (1630). Topelius Planet. 2: 53 (1889). —
-KASSE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kasse (se kasse, sbst.3 1) som bäres l. är avsedd att bäras på ryggen. Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 63 (1918). —
-KAST, n. [sv. dial. ryggkast] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) brottning varvid brottarna söka kasta varandra på rygg; äv. om grepp kring ryggen vid brottning; jfr liv-tag. Norlind AllmogL 522 (1912). FoF 1932, s. 97. —
-KLAPPNING. [jfr t. rückenklopfen] (mera tillf.) (vänskaplig) klapp(ning) i ryggen. Lundgren MålAnt. 1: 234 (1870). —
(2 b, 3) -KNAPP. särsk. (arkeol.) till 3: på översidan av spänne fäst, skivformig l. välvd knapp (se knapp, sbst. 1). AntT XVIII. 1: 89 (1905).
-KNOKA, r. l. f., l. -KNOKE. (rygg- 1640—1786. rygge- c. 1635—1743. -knogen, sg. best. 1682. -knok- c. 1635—1786) [jfr sv. dial. (Finl.) ryggknoka, mlt. ruggeknoke, t. rückenknochen] (†)
1) ryggkota; jfr knoka, sbst. a, c. Schroderus Dict. 28 (c. 1635). En af S. Eriks ryggknokor. Dalin Hist. 2: 831 (1750). Oldendorp 1: 83 (1786).
2) ryggrad; jfr -knota 2. RelCur. 194 (1682). Hoorn Jordg. 2: 192 (1723). På ryggen en tvärhand ifrån rygknoken på vänstra sidan, ett bredare sår än de förra. VRP 8/1 1731; möjl. till 1. —
-KNOTA, r. l. f., förr äv. -KNOT l. -KNOTE. (rygg- 1647— c. 1900. rygge- 1673—1745)
1) (numera mindre br.) = -kota; jfr knota, sbst. 1 (a, c). Ett stort och Groft Been, som Pastor Loci Hr Anders berättar vara en Ryggeknota aff Follck. Runa 1848, s. 24 (1673). (Ärkebiskopen smorde konung Stanislaus) på ryggknotorne emellan axlarne. Nordberg C12 1: 610 (1740). Marklin Illiger 134 (1818; om bröstkotor). Han tog i rediga tag, ock det så det just knakade i ryggknotorna. Landsm. VIII. 3: 253 (c. 1900).
2) (†) ryggrad (jfr -knoka 2); äv. allmännare, övergående i bet.: rygg. Chronander Surge C 8 b (1647). När man sigh Hustrw wälier, / .. Swår börda lägger han på sin Ryggknoot. Dens. Bel. B 4 a (1649). Sätt .. dän ena Gaffel-Udden uti Ryggknotan (på haren) framman för Ref-benen, åch afskiär ett Stykke 3. eller 4. twär Finger bredt. TrenchierB 32 (1696). SvT 1852, nr 17, s. 3. —
-KNOTE-GALLER. (†) galler gjort av ben ur ryggar; jfr -knota 1, 2. Loke till ryggknote-gallret kom, / som Heliur, dödens boning, inhägnar. Ling Gylfe 264 (1814). —
(2 b) -KNÄPPT, p. adj. om klädesplagg: knäppt l. avsedd att knäppas i ryggen. Östergren (cit. fr. 1914). —
-KNÖL, r. l. m. särsk. (†) om (åt ryggsidan) utskjutande del av höftben? En .. Förlossning, med Lifmodrens lutande mot Hustruns vänstra sida af de nedre Ryggknölarna. Schützercrantz 1Förlossn. 56 (1785; i innehållsfört.: Rygg-kotorna). —
-KONFEKT. (rygg- 1902. rygge- 1674) (numera bl. ngn gg tillf.) ironiskt, om slag l. rapp på ryggen, stryk; jfr rygg 1 h. Der plä wancka rätter båe blå och gröna / Ryggie Confect och munfiska skiöna. Beronius Reb. C 1 a (1674). Hellquist Stud. 60 (1902). —
-KORG. [jfr t. rück(en)-korb] (i sht om äldre l. utländska förh.) korg som bäres l. är avsedd att bäras på ryggen; äv. om sådan korg för klövjning på lastdjur; jfr bänne 3. Lind 1: 240 (1738). Mulåsnorna med ryggkorgar. KrigVAT 1848, s. 258. Tyskland, som av gammalt kan betraktas som det kanske viktigaste utbredningsområdet i Europa för ryggkorgen. Ymer 1935, s. 230.
Ssgr (i sht om äldre l. utländska förh., numera bl. tillf.): ryggkorgs-, äv. ryggkorg-band. band varmed ryggkorg anbringas på ryggen. Lind 1: 1263 (1749).
-KOTA, r. l. f.; pl. -or (BOlavi 177 b (1578) osv.) ((†) -er BOlavi 36 b (1578), Hernquist Hästanat. 12 (1778)); förr äv. -KOTE, r. l. m., anträffat bl. i pl. -ar (IErici Colerus 2: 235 (c. 1645), Hoorn Jordg. 2: 175 (1723)). (rygg- 1579 osv. rygga- 1538, 1559. rygge- 1578—1723. -kota (-koota) 1538 osv. -kotar, pl. c. 1645—1723. -kotter, pl. 1690. -kottor, pl. 1690) = kota, sbst. 1 a; äv. om parti av kroppen över (det under huden framträdande) taggutskottet på kota; i sht förr äv. i inskränktare anv.: bröstkota. VarRerV 7 (1538). Tagh Rosen olie och Nardus olie .. och smör ledherne ther medh samt ryggiekotorne. BOlavi 177 b (1578). Kotorne delas i 3. classer, de 7. öfverste kallas Hals-kotor, .. de 12, som dernäst äro, heta Rygg-kotor (vertebrae dorsi). Rosenstein Comp. 59 (1736). Orokerna och lapparna ha .. trätt upp (den fällda) björnens ryggkotor på en vidja. Arv 1945, s. 111.
-ranka. (-kote-) (†) ryggrad; jfr ranka, sbst.3 2. Wollimhaus Ind. (1652). Hoorn Jordg. 1: 233 (1697). —
-KRAMP. (numera bl. tillf.) kramp i ryggmuskulaturen; förr äv.: stelkramp (kännetecknad av kramptillstånd varvid den sjukes rygg böjes i båge bakåt). Cederschiöld QvSlägtl. 3: 202 (1839; om stelkramp). Dens. Ordl. (c. 1847). —
-KRATTA, r. l. f. (mera tillf.) med skaft försett redskap avsett att klia sig på ryggen med, ”klåkommissarie”. DN(B) 1954, nr 313, s. 12. —
-KRÖKNING. krökning av rygg(en); äv. om bugning. Carlén Repr. 33 (1839). särsk. bildl., om inställsamhet o. d.; jfr rygg 1 o α. NDag 1948, nr 213, s. 2. —
-KRÖKT, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som har ryggen krökt (t. ex. av en börda l. av smärta). SP 1792, nr 38, s. 2. Procopé Vers 43 (1909). —
(1, 3 c) -KUDDE. kudde avsedd ss. ryggstöd; särsk. om kudde utgörande (del av) ryggstöd i sittmöbel. KatalNK 1916, Vår. s. 46. —
-KÄRL. [jfr t. rückengefäss, nylat. vas dorsale] zool. hos ledmaskar o. leddjur: utefter ryggen beläget pulserande kärl (se d. o. 2 a) som håller kroppsvätskan i cirkulation o. funktionellt motsvarar hjärtat hos högre djur. Dalman ÅrsbVetA 1826, s. 86. —
-KÖL.
1) zool. till 1; om kölliknande bildning på ryggen hos djur; jfr köl 2 b α o. -kam 1, -kant 1. Nilsson Fauna 4: 233 (1852; hos stenbit). 2NF 21: 385 (1914; hos vissa kräftdjur).
2) till 3.
a) till 3 j slutet: långsträckt upphöjning på översidan av näbb; jfr köl 2 b α o. -kant 2 c. Nilsson Fauna II. 2. 2: 240 (1834; hos stormfågel).
b) bot. till 3 k; om kölliknande bildning på bakre l. yttre sidan av växtdel (särsk. blad l. fjäll o. d.); jfr köl 2 b (β) o. -kant 2 d. Vanliga hvetet har korta agnskal med föga hvass, nästan försvinnande ryggköl. Lundequist Landtbr. 300 (1845). Lindman NordFl. 3: 331 (1905; om kölliknande del av undersidan på blad av ag). —
-KÖP, se d. o. —
-LAGD, p. adj.
2) lant. till 3 m β; om åkerteg o. d.: som gm plöjning med början i tegens mitt erhållit ett upphöjt mittparti; jfr -läggning. Arrhenius Jordbr. 1: 45 (1859). —
-LEDES. [fsv. rygledhis, baktill, på baksidan] (mera tillf.) med ryggen före, baklänges; äv.: bakåt. SDS 1897, nr 154, s. 3. När man skall hjälpa en annan upp ur vak, bör man .. taga upp denne ryggledes. 2NF 16: 445 (1911). En åska .. ekande .. ryggledes och framledes. Högberg Baggböl. 2: 167 (1911). —
-LIGGANDE, p. adj.
1) till 1: som ligger på rygg(en); vanl. om kroppsställning o. d.: vari ngn ligger på rygg(en); äv. (i sht gymn.) substantiverat, om sådan kroppsställning. Wretlind Läk. 3: 95 (1895; om ställning). Fall till ryggliggande över korssittande. IdrIMar. 1935, s. 62.
2) bot. till 3 k; om rotämne: som ligger längs mitten av hjärtblads utåtvända sida. Hartman Fl. LXV (1832). —
-LINJE.
1) (i sht i fackspr.) till 1: (smalt) till färg l. utseende från omgivningen avvikande streck längs ryggen på djur (i sht insekt); särsk. om sådant streck i ryggens mittlinje (jfr 2); jfr -streck, -strimma 1 o. linje 1 e. Thorax (hos en viss art av vattenflugor är) grå med otydliga mörka rygglinier. VetAH 1813, s. 250. Larver af kål-, rof- och rapsfjäril .. äro blågröna, gleshåriga med gul rygglinie. Juhlin-Dannfelt 229 (1886). TLandtm. 1897, s. 289 (på nötkreatur).
2) till 1: ryggs konturlinje l. mittlinje (jfr 1); särsk. om ryggens konturlinje (bakom manken) hos häst; äv. i fråga om avbildning: tecknad l. ristad o. d. linje som avser att återgiva ryggs kontur- l. mittlinje; jfr linje 2. Af ryttarens bål (på en brakteat) finnes .. endast rygglinien qvar. AntT XIV. 2: 60 (1895). (Hingsten) hade en vacker exteriör med god rygglinie. SD(A) 1899, nr 185, s. 5. Kroppens sidor (hos bältmusen) äro .. täckta af en mjuk och täthårig päls ända upp mot rygglinjen. FoFl. 1906, s. 108. särsk. (mera tillf.) bildl., om höjdsträckning som utgör en central, långsträckt del av ett område; jfr rygg 3 (l). Skandinaviska halföns ännu intill vår tid beståndande rygglinje. Högbom Norrl. 76 (1906).
4) bef. till 3, 3 a; i en sluten befästning: bakåt vettande försvarslinje; jfr linje 3 b β. Busch Fästn. 52 (1880). —
(3 c) -LÅDA, r. l. f. (i fackspr.) på sängsoffa: ryggstöd anordnat ss. låda för sängkläder o. d. Önskehem 1957, s. 10. —
-LÄDER.
1) (†) = -rem a; jfr ars-läder. Möller (1745, 1755; under croupiere). Möller (1785; under schwanzriem).
2) (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl., om rygghud (på människa); äv. i uttr. garva ngns ryggläder, ge ngn stryk; jfr läder 1 d (α) o. -hud 1 slutet. Envallsson NSecten 18 (1782). Lidforss DQ 2: 179 (1892). —
-LÄGE. läge vari ngn ligger på rygg(en), läge med ryggen nedåt. Huss Typhus 60 (1855). IdrIMar. 1935, s. 106 (vid ryggsim). särsk. bildl., om flygplans läge i luften med översidan nedåt; jfr rygg 1 o ϑ. (Flyg)-maskinen gick över i ryggläge. SvD(A) 1929, nr 51, s. 22. —
-LÄGGA.
2) (numera bl. tillf.) lant. till 3 m β: plöja (jord o. d.) så att rygg uppstår i tegens mitt; jfr -läggning. TLandthush. 1858, s. 89. —
-LÄGGNING. lant. till 3 l, m β; om formning av markyta till ryggar (jfr -byggnad); vanl. om tegplöjning. Alm(Sthm) 1846, s. 45. 2SvUppslB 28: 1140 (1954). —
(1, 3 c) -LÄN. (rygg- 1660 osv. rygge- 1645—1673) [jfr d. ryglæn, nor. rygglene, t. rück(en)lehne] (numera nästan bl. i kulturhistoriskt fackspr.) ryggstöd (se d. o. 1); jfr län, sbst.2 1. HT 1895, s. 431 (1645). Armlähns stoohl medh högt Rÿgglähn. HusgKamRSthm 1660—73 A, s. 824. PH 5: 3058 (1750; på släde). Karlson StåtVard. 249 (1945). —
(1—3) -LÄNGD. ryggs längd; särsk.
-LÄNGES, se d. o. —
(1, 3 c) -LÄN-STOL, förr äv. -LÄNS-STOL. (-län- 1741 osv. -läns- 1651—1735) (numera nästan bl. i kulturhistoriskt fackspr.) stol med ryggstöd (men utan armstöd); jfr -stol. HusgKamRSthm 1651—53, Kassa s. 145. Karlson StåtVard. 249 (1945). —
1) (mera tillf.) till 1. En gammal elfva, rygglös var hon, men annars mycket fint klädd, kom (osv.). Andersen Sag. 131 (1855).
2) (†) till 1; bildl.: som saknar fasthet l. stadga l. karaktär; lättsinnig l. fördärvad; jfr lösaktig 4 o. rygg 1 g β ε’, δ. Then rögghalöse Populus Gomorræ. Palma HimApot. Dedik. 10 (1610). Hambræus Erasmus A 8 b (1620; om sinne).
3) till 2 b. Rygglösa västar (för baler): nyhet för gentlemannen. Upsala(A) 1925, nr 238, s. 6. SvD(A) 1931, nr 105, s. 9 (om baddräkt).
(1, 3 c) -MADRASS. [jfr t. rückenmatratze] (†) ryggstoppning i vagn; jfr madrass 2 b. InventVagnHovstall. 1814, s. 14. —
-MES. (i sht förr) jfr mes, sbst.3 1. Högberg Utböl. 1: 26 (1912). En del av förnödenheterna (till myrslåttern) bars i näverkontar eller ryggmesar. Levander DalBondek. 1: 221 (1943). —
(1—3) -MITT, r. l. m. l. f. (mera tillf.) ryggs mitt; del av rygg, som utgör dess mitt; särsk.
-MJUK. mjuk i ryggen (se mjuk 1 d slutet); servil l. inställsam o. d.; jfr rygg 1 o α. Thyselius VHerr1Kam. 134 (1908).
(3) -MUR. (numera bl. mera tillf.) bakom ngt befintlig mur; mur som utgör baksida av ngt. Kejsarens och de förnämes platser (i den romerska amfiteatern) .. afskildes från de bakom varande bänkarne genom en lägre, rundtom gående, ornerad ryggmur. NF 1: 628 (1875). särsk.
a) bef. mur ingående i l. utgörande baksida av en sluten befästning; jfr -linje 4 o. rygg 3 a. Rålamb 8: b 4 a (1691). KrigVAH 1887, s. 119.
b) bakre mur i eldstad l. ugn; jfr -häll. VetAH 1739, s. 160 (i spis). JernkA 1828, 2: 90 (i rostugn). —
-MUSKEL. anat.
1) till 1: muskel i rygg(en). Martin PVetA 1763, s. 219. Breda ryggmuskeln .. är en vidlyftig och platt muskel, som betäcker nedre delen af ryggen. Sönnerberg Loder 146 (1799). Övningar som stärker ryggmusklerna. Krein Sträck 89 (1947).
2) (mera tillf.) till 3 j slutet; om muskel som går från näsroten nedåt näsryggen. Näsans ryggmuskel. Wretlind Läk. 3: 23 (1895). —
(1, 2 b) -MÅTT. särsk.: mått (se mått, sbst.4 3 a α) angivande ryggbredd (se d. o. 1 a) l. rygglängd (se d. o. 2). Berg Handarb. 26 (1873). —
-MÄRG, se d. o. —
(3) -MÄRKE. (†) enklare kontrasigill (bestående av ett sköldemärke l. dyl.); jfr -sigill. 2VittAH 15: 13 (1831, 1839). —
-NERV.
1) till 1: nerv (se d. o. 2) i ryggen; ryggmärgsnerv; i sht förr särsk. om var o. en av de mellan bröstkotorna utgående ryggmärgsnerverna, bröstnerv. Rosenstein Comp. 213 (1738; om bröstnerv). SDS 1957, nr 282, s. 17.
2) (†) till 3 j; på vinge av insekt: nerv (se d. o. 3) som går längs vingens främre (övre) kant. Thomson Insect. 311 (1862).
3) bot. till 3 k: nerv (se d. o. 4) på bakre l. yttre sidan av blad l. fjäll; förr äv. om huvudnerv i blad. Hartman Fl. 299 (1820). SvBot. nr 769 (1843; om huvudnerv). SvVäxtförädl. 1: 173 (1951). —
-ONT, adj. n. i substantivisk anv. (ngt vard.) ont (se ond 6 b) i ryggen, rygglidande, ryggsmärtor. Edholm C15T 191 (1866). —
(3 j) -ORM. (†) den i Syd- o. Mellanamerika levande snoken Herpetodryas carinatus Lin. (som har en uppstående kant l. ås på ryggen), sipo. Linné MusReg. 31 (1754). —
(1, 3) -PANEL. (numera bl. mera tillf.) panel (se panel, sbst.2 2) utgörande beklädnad på ngts bakre vägg o. d. (avsedd att vända ryggen mot). VGR 1738, s. 272. 2VittAH 21: 202 (1853, 1857; i predikstol). —
(1, 2 b) -PANNÅ. (i sht i fackspr.) om sådan del av klädedräkt som är anbragt på l. täcker ryggen o. som bildar ett i utseende l. material o. d. från det övriga skiljaktigt fält; vanl. om sådan ryggvåd i klänning; jfr pannå 4. Kleen Kvinn. 46 (1910). SDS 1960, nr 106, s. 16. —
-PANSAR. [jfr t. rückenpanzer]
2) zool. pansar (se d. o. 2) som täcker ryggen. Sundström Huxley 296 (1874; på pansrad rotatorie). —
-PAPILL. [jfr t. rückenpapille, eng. dorsal papilla, fr. papille dorsale] zool. om var o. en av papillerna på kroppens översida hos vissa lägre djur (särsk. snäckor, t. ex. trådsnigel). ÖfversVetAFörh. 1902, s. 171. —
(3 f) -PAPP. bokb. papp avsedd för l. använd till (fodring av) bokrygg(ar). Thon o. Kirsch 89 (1856). —
(3 f) -PAPPER. (numera bl. tillf.) särsk. om ryggpapp (framställd gm hopklistring l. hoplimning av flera pappersark). Thon o. Kirsch 88 (1856). —
-PARTI.
(3) -PLAN, n. (mera tillf.) bakåt vettande l. bakom ngt befintligt plan (se plan, sbst.1 I 3). Frykholm Ångm. 166 (1881). —
(1, 3, 3 c) -PLANKA, r. l. f. planka utgörande (del av) bakstycke l. ryggstöd i möbel o. d. Fornv. 1906, s. 23. —
-PLATTA, r. l. f.
(3) -PLÄTT. (†) sporgömsamling på undersidan av ormbunksblad; jfr spor-plätt. Hartman Fl. LXXI (1838). Dens. Bot. 113 (1843). —
-POSITIV, n. [jfr ä. t. rückpositiv] mus. i orgel: avdelning pipor, placerad bakom den spelandes rygg (o. förbunden med orgelns understa manual); jfr bröst-positiv. Sjögren OrgelvVästeråsSt. 74 (i handl. fr. 1630). —
-PUCKEL. puckel på rygg.
-PUTA, r. l. f.
1) (mera tillf.) till 1: om ryggpuckel (se d. o. 2) som påminner om en puta (se puta, sbst.3 1); jfr puta, sbst.3 2. Han var puckelryggig med gåsbröst och en sned ryggputa. Siwertz Pagoden 36 (1954).
2) till 1, 3 c: puta (se puta, sbst.3 1 c) på ryggstödet på möbel. 1 gungstol med dyna, ryggputa och matta. BoupptVäxjö 1886. —
-PÄRT. [jfr holl. rug(ge)paard, t. rückenpaard, rückenpferd] (i sht förr) sjöt. på råriggat fartyg: mantåg avsett som ryggstöd vid arbete till väders. Bobrik NautWb. 519 (1850). SFS 1952, s. 1225. —
-RAD, se d. o. —
-RAK. (rygg- 1844 osv. rygge- 1707) rak i ryggen, rakryggad (se d. o. 1); äv. bildl. (jfr rak-ryggad 1 slutet). Rydelius Vitt. 92 (1707). Lamm Dalin 115 (1908; bildl.). —
(3 c) -RAM. (i fackspr.) ram runt kanten av ryggstöd. Erixon Möbl. 2: XL (1926). —
-RAND.
1) till 1.
a) (i sht i fackspr.) till färg l. utseende från omgivningen avvikande rand längs ryggen på djur; jfr -band 2, -linje 1. VetAH 1815, s. 237 (på insekt).
2) till 3; särsk.
a) (†) om rand som utgöres av (den yttre begränsningen av) de båda mot varandra lagda folierna på baksidorna av de två sammanfogade spegelglasen i en dubbelsidig (fick)spegel? (Sv.) ryggrand .. i små speglar: (fr.) derrière de glace. Schulthess (1885).
3) (numera bl. tillf.) till 3 l; om översta kanten l. delen av bärgsrygg; jfr bärg-rand. Eneman Resa 2: 26 (1712). —
-REM. rem som löper längs l. ligger an mot rygg(en); särsk.
a) till seldon l. packsadel l. (äldre typ av) ridsadel hörande rem som löper längs bakre delen av djurets rygg (särsk. från däckeln resp. sadelns bakre del till svanskappan); jfr -band 1, -läder 1. ArkliR 1564, avd. 34. SoldIHäst. 1942, s. 63, 139.
b) flyg. i utrustning för fastspännande av flygare på förarplats i flygplan ingående rem som ligger an mot flygarens rygg o. är fäst i stolens ryggstöd. Söderberg PrFlygl. 2: 40 (1939). —
(6) -RESA, r. l. f. (rygg- 1637—1670. rygge- 1642) [jfr t. rückreise] (†) återresa. RP 7: 40 (1637). AmirCollProt. 5/8 1670. —
-RESNING. gymn. upprätande l. upplyftande av ryggen från böjd l. fälld ställning. Hartelius Sjukgymn. 75 (1870). IdrIMar. 1935, s. 51. —
(3 c) -RESÅR. (i fackspr.) klen resår avsedd för rygg- l. armstöd i möbler. HantvB I. 2: 315 (1934). —
(3) -RIBBA, r. l. f. arkeol. smalt benstycke utgörande l. ingående i den från tänderna vända delen av en kam. AntT XV. 3: 128 (1906). —
-RIKTIG. om (del av) möbel l. om kroppsläge o. d.: som ger riktig ställning åt ryggen. Ryggriktig vila. Expressen 1959, nr 94, s. 13. —
-RIVARE, r. l. m. (i sht i fackspr.) band (av väv l. fiber o. d.) l. med två handtag försedd borste l. dyl., avsett (avsedd) att användas till frottering av ryggen; jfr -frotterare. VaruhbTulltaxa 1: 341 (1931). —
(3 f) -RUNDNINGS-MASKIN. bokb. maskin för rundning av bokryggar, rundningsmaskin. 2NF 3: 948 (1905). —
-RÖR. [jfr t. rückenröhre] entomol. på bladlus: sprötlikt utskott på bakkroppens ryggsida. 2NF 32: 702 (1921). —
-SALVA, r. l. f. (numera bl. tillf.) salva avsedd att smörja ryggen med. BoupptSthm 1680, s. 426 a (1679). —
-SEGER. sport. i brottning: seger som vinnes gm att man bringar motståndarens båda skuldror samtidigt i beröring med mattan, fallseger. IdrBl. 1935, nr 141, s. 12. —
-SEGMENT. [jfr nylat. segmentum dorsale] (numera bl. tillf.) om segment av rygg l. ryggdel av segment hos leddjur l. ringmask. Marklin Illiger 273 (1818). Thomson Insect. 333 (1862). —
-SELE. (i fackspr.) selliknande anordning avsedd att fästas om ryggen på människa; särsk. om sådan anordning använd av fiskare för indragning av vad o. d. till land. Hasslöf SvVästkustf. 232 (1949). —
-SENA. (rygg- 1762 osv. rygge- 1750)
1) (numera bl. mera tillf.) sena i ryggen; äv. ss. sammanfattande benämning på ligament som förbinda ryggkotornas taggutskott, ryggbast (se d. o. 1). Kolmodin QvSp. 2: 332 (1750). Den finaste och mjukaste av all sentråd tillverka lapparna av renens ryggsena. Fatab. 1920, s. 152.
-SIDA.
1) till 1; om bakre l. övre sida(n) av bål l. kropp; sida (av kropp l. del därav) som utgör (en del av) ryggen; åt ryggen (l. åt samma håll som ryggen) vettande sida av ngt; ofta i uttr. från ryggsidan, bakifrån. (Konung Poros) hade nu på ryggsijdan så wäl som framman före åth bröstet fådt 9. sår. Sylvius Curtius 626 (1682). GT 1788, nr 117, s. 2 (på renhud). Brud-Coiffure, sedd från ryggsidan. NJournD 1856, s. 184 (text till bild). Förlängda märgens mot fjärde hjärnkammaren vända sida, d. v. s. ryggsidan. Wretlind Läk. 9—10: 14 (1901). VäglednRiksmusUtlFågelsaml. 65 (1923; på fågel). särsk. (tillf.) oeg., i uttr. å ngns ryggsida, bakom ryggen på ngn (se rygg 1 m). Högberg JesuBr. 1: 16 (1915).
2) till 1, 2 b; om baksida l. bakstycke av klädesplagg. PH 8: 545 (1766). Å ryggsidan (av mässhaken) ett påsytt kors. KatalUtstÄKyrklKUpps. 1918, s. 82.
3) allmännare, om bakåt l. bortåt l. uppåt l. utåt vänd sida av ngt; oftast liktydigt med: baksida; ofta med anslutning till rygg 3. TT 1872, s. 134. Ryggsida med handtag af det svenska nationela signetet af år 1435. Hildebrand Medelt. 1: 524 (1884). Två rader (hus), vid hvilka husen äro byggda med ryggsidorna mot hvarandra. EkonS 2: 646 (1902). TurForskn. 7: 129 (1919). särsk.
a) om sida som vetter åt truppavdelnings l. stridsställnings rygg (se rygg 3 a) l. om befästnings(värks) l. lägers bakåt vettande sida; äv. om sådan sida l. del av land som vetter från en (potentiell) fiende. The .. wijsthe sigh then säkre Fienden, hwilken ingen ting befarade, åth ryggsijdan, och nederlade några Personer. Sylvius Curtius 387 (1682). För att .. vara säker mot öfverrumpling, så kan gorgen eller ryggsidan .. stängas med några .. hinder. Hazelius Bef. 44 (1836). TjReglArm. 1867, 4: 126 (i fråga om läger). Det är icke rådligt att låta .. (angriparens trupper) framtränga längre än till den eröfrade ställningens ryggsida. Tingsten AnvTakt. 105 (1887). Italienarna sökte .. säkra ryggsidan av Abessinien genom en offensiv mot Brittiska Somaliland. Kriget 1939—1945 1: 329 (1945).
b) om baksida på (ryggstöd på) bänk l. stol o. d.; jfr rygg 3 c. Arcadius Folksk. 43 (1903; på skolbänk). Stolen bär å ryggsidan brännstämplar. Upmark Möbl. 22 (1912).
c) om baksida på blad l. klinga på äggvärktyg l. vapen o. d.; jfr rygg 3 e. Nilsson Ur. I. 1: 52 (1839). (Sabel-)Klingorna .. hade närmast spetsen egg även på ryggsidan. Alm BlVap. 53 (1932).
d) (numera mindre br.) om baksida av brev l. annat aktstycke l. av gravyr o. d.; jfr rygg 3 i. Sigillvax på Pappershandlingar; på fram- eller ryggsidan. 2VittAH 15: 13 (1831, 1839). Aldén Medb. 4: 97 (1885; på växelblankett). 2NF 1: 912 (1903; på gravyr o. d.).
e) om utsida av hand l. finger l. om sådan sida av en kroppsdel som utgör dess rygg (se rygg 3 j). Samtiden 1873, s. 400. Såren och skadorna å ryggsidorna af likets händer. HdlNorbergMål. 1: 49 (1896).
f) bot. om utåtbuktande l. utåtvänd sida av växtdel; jfr rygg 3 k. Forssell InlBot. 145 (1888; på småax). LB 2: 302 (1900; på sädeskorn). —
(3) -SIGILL. [jfr t. rücksiegel] (†) kontrasigill; jfr -märke. 2VittAH 15: 13 (1831, 1839). BL 23: 238 (1857). —
(3 f) -SIGNUM. (i fackspr.) jfr -signatur. Kristinabibliotekets ryggsigna. Walde Krigsb. 1: 322 (1916). —
-SIM. simning l. simsätt varvid kroppen ligger utsträckt på rygg o. drives framåt gm (arm- o.) bentag; jfr -crawl. Balck Idr. 2: 387 (1887).
Ssgr: ryggsims-, äv. ryggsim-crawl. (-sim-) (numera knappast br.) ryggcrawl. Bergvall Simlära 38 (1921).
-SIMMARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 m. l. r.
2) entomol. insekt av det till vattenskinnbaggarna hörande släktet Notonecta Fabr., vars arter vid simning vända ryggsidan nedåt; särsk. om arten Notonecta glauca Lin. (äv. kallad vanliga l. allmänna ryggsimmaren); i pl. äv. allmännare, om familjen Notonectidæ; jfr hår-fot. Scheutz NatH 175 (1843). Thomson Insect. 121 (1862; om släktet). Allmänna Ryggsimmaren. Därs. Vanliga ryggsimmaren. 1Brehm III. 2: 173 (1876). 4Brehm 14: 197 (1931; äv. i pl. om familjen). BokNat. Liv. 317 (1951). —
-SKADA, r. l. f. (rygg- 1909 osv. rygge- c. 1645) IErici Colerus 2: 310 (c. 1645). De hos husmödrar så vanliga knä- och ryggskadorna. Form 1949, s. 15. —
-SKAL.
1) till 1: skal som täcker (l. befinner sig på) ryggsidan av vissa djur (t. ex. sköldpaddor o. vissa kräftdjur). Osbeck Resa 293 (1752, 1757; på sköldpadda). StKokb. 325 (1940; av krabba). 2SvUppslB 22: 46 (1952; på bläckfisk).
2) bot. till 3 k: skal som täcker ryggsidan (se -sida 3 f) av en (gräs)frukt; ytterblomfjäll hos gräs. UtsädT 1897, s. 163 (på korn). SvVäxtförädl. 1: 145 (1951; på havre). —
-SKENA, r. l. f.
2) (förr) till 1; i harnesk: metallplåt (järnskena) avsedd att skydda krigares rygg; jfr rygg 2 b slutet o. -harnesk. KrigVAT 1840, s. 61.
3) zool. till 1: dorsalt liggande (vanl. sklerotiserad) del av kroppssegment. Thorell Zool. 2: 346 (1865; hos insekter). Bålens segment bestå (hos märldjuren) hvartdera af fyra stycken, en rygg- och en bukskena samt två sidoskenor. Därs. 407.
4) (i fackspr.) till 3; om metallskena på ryggsidan av ngt; särsk. om sådan skena på värktyg l. vapen (jfr rygg 3 e). KatalÅhlénHolm 1911—12, s. 250 (på ryggsåg). Alm BlVap. 187 (1932; på hillebard). —
-SKINN. skinn på rygg(en); särsk.
1) till 1; särsk. (mera tillf.) = -hud 1. Ingen lärjunge (skulle) vid förlust av heder och ryggskinnet .. fördrista sig att (osv.). ÅbSvUndH LIX. 2: 163 (1940); jfr -hud 1 slutet.
-SKIVA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.)
2) till 3; om skiva som befinner sig på l. är fäst vid l. utgör baksidan (ryggsidan) av ngt. Hildebrand Hedn. 203 (1872; på halssmycke). —
-SKOTT.
1) om skott från eldvapen o. d.
a) i sht jäg. till 1: skott som träffar (l. är avsett att träffa) i ryggen (särsk. i ryggraden). BiblJäg. 4: 55 (1897).
a) benämning på plötsliga smärtor i länd o. korsrygg, sannol. härledande sig från sjukliga förändringar (kramptillstånd o. d.) i muskulaturen, lumbago; äv. (numera i sht i icke fackmässigt spr.) om sådana smärtor utlösta l. förorsakade av skador i ryggradens brosk l. av muskelbristning l. muskelsträckning; jfr -slag 2, -språng 2. At bruka Igel-curen för et åkommit ryggskott. VetAH 1764, s. 58. Ryggskott påkommer stundom plötsligt och hindrar rörelserna i ryggmusklerna. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 353 (1880). Hela våren hade han dragits med ryggskott. Nilsson HistFärs 95 (1940).
b) (†) om hastigt förlöpande (dödlig) sjukdom hos husdjur; särsk. om mjältbrand; jfr skott o. -blod 1. Hastfer Får 320 (1752; hos får). SFS 1863, nr 32, s. 19. —
-SKROV. (numera bl. tillf.) kok. av ryggraden o. (angränsande partier av) bröstkorgen bestående del av fågelskrov; äv. om fågelkropp från vilken bröstbenet (o. angränsande delar av bröstkorgen) bortskurits. Warg 234 (1755). Zetterstrand Kokb. 684 (1883). —
-SKYDD.
1) om del av klädesplagg o. d., utgörande särskilt skydd för ryggen. KatalÅhlénHolm 37: 121 (1916; på rägnkappa).
2) skydd mot anfall i ryggen l. bakifrån (jfr rygg 1 k); äv. bildl., om stöd l. hjälp (av ekonomisk art); jfr ryggstöd 2 b (slutet). Järfven .. hade .. fått ryggskydd (emot en stor sten). Berg Sjöf. 70 (1910). TurÅ 1938, s. 233 (bildl.). —
-SKÄCK. [jfr t. rückenschecke] (i fackspr.) nötkreatur vars hårbeklädnad är vit på ryggen (ofta äv. på buken) o. mörk på sidorna. LB V. 2: 59 (1908). —
(1, 3, 3 a) -SKÄRM. särsk. (†) till 1, 3 a: ryggbetäckning (se d. o. 2), ryggvärn (se d. o. a). Holmberg 2: 301 (1795). —
-SKÖLD.
a) om den del av sköldpaddas benpansar som täcker ryggen; i sht förr äv. om var o. en av de sinsemellan sammanvuxna benplåtar av vilka detta pansar är bildat l. om var o. en av de plåtar (av ben l. horn) som täcka l. bekläda ryggen på vissa andra ryggradsdjur (t. ex. krokodiler o. störfiskar), ryggplåt. Berzelius Brev 14: 11 (1820; från fossil sköldpadda). Ryggsköldarne (på den fossila sköldpaddan) äro 13, nemligen 5 i rad längs åt ryggen, samt 4 på hvarje sida. VetAH 1820, s. 290. Lilljeborg Fisk. 3: 498 (1890; på stör). Hedin Pol 1: 284 (1911; på krokodil). 2SvUppslB 26: 605 (1953; på sköldpadda).
b) om dorsalt beläget (sköldliknande, mer l. mindre kraftigt) parti av hudskelettet hos vissa leddjur; särsk. om den del av en kräftas kitinpansar som täcker framkroppens rygg o. sidor. VetAH 1759, s. 22 (på trilobit). LfF 1908, s. 56 (på kräfta). särsk. entomol. om dorsal del av hudskelettet på insekts mellankropp; numera företrädesvis om sådant parti av mellankroppens mellersta segment hos vissa insekter (t. ex. fjärilar, flugor). Retzius Djurr. 178 (1772; om övre delen av mellankroppens hudskelett). Marklin Illiger 265 (1818; äv. om skutell). Dahlbom Insekt. X (1837). Thomson Insect. 16 (1862; om halssköld). 4Brehm 13: 27 (1930). Harlock (1944).
c) (numera föga br.) om det tillbakabildade skalet på ryggsidan hos bläckfisken Sepia officinalis Lin., sepiaskal, ”valfiskfjäll”. Berzelius Kemi 6: 783 (1830). Almström KemTekn. 2: 638 (1845).
2) (i fackspr.) till 1, 2 b; på korkåpa: tre- l. fyrkantigt l. rundat, från axlarna över övre delen av ryggen nedhängande (ofta broderat) tygstycke, sköld. OoB 1930, s. 11.
3) till 3; särsk. (mera tillf.) arkeol. om (mer l. mindre sköldliknande) platta på ett spännes utåt vända sida, fäst vid spännets bakre (från nålspetsen vända) del. AntT XVIII. 1: 104 (1905). —
(1, 2) -SKÖRT. (i sht i fackspr.) skört på ryggsidan på klädesplagg (t. ex. kappa), bakskört. Iduna 1864, s. 92. —
-SLAG.
1) (numera bl. mera tillf.) slag som träffar ryggen; förr särsk. om slag som utdelades med ris ss. straff för skolförseelse o. varvid det av björkspön flätade riset träffade eleven över axeln o. dess klump (bestående av de i en vidjekrans instuckna tjockändarna av spöna) for ned mot ryggen. Ödmann Hågk. 53 (c. 1805; uppl. 1918).
-SLITEN, p. adj. (†) eg.: som har huden avflängd på ryggen; anträffat bl. i fråga om träd vilkas bark är avflådd så när som på en smal remsa (jfr rygg 3). Tallar flå de (i Österbotten) af i skogen, att offta hela trakten står rygsleten, 3 alnar älr 3 1/2 högt bart, allenast (kvarlämnas) en liten rispa (bark) bred som 4 finger, mäst på norr. Linné Skr. 5: 207 (1732). —
-SLUT. (vard., i sht skämts.) bakdel (se d. o. b), säte, stuss; äv. om motsvarande kroppsdel på djur. NordT 1896, s. 630. (Jag) bad en stilla bön till gumman Diana att hon skulle vara mig huld och ej vända mig ryggslutet för tredje gången. Sparre Storskog 102 (1915); jfr rygg 1 i. Rosenius SvFågl. 2: 266 (1924; på sidensvans). Ryggslutet svider redan (vid tanken på den aga som förestår). Bergman JoH 190 (1926). —
-SLÅ, r. l. f.
1) till 1, 2 b: på- l. isydd remsa av tyg o. d. på ryggstycket av klädesplagg. Mässhakens ryggslå. Rig 1918, s. 197.
-SNEDHET~02, äv. ~20. (numera mindre br.) med. skolios, snedrygg. 2SvLäkSH 8: 285 (1854). Almquist Häls. 579 (1896). —
-SNÖRE.
1) [efter fr. cordon rachidien] (†) till 1, om nervstam längs buken på vissa insekter (påminnande om ryggradsdjurens ryggmärg). Boheman ÅrsbVetA 1843—44, s. 182 (hos tvåvingar).
2) [jfr eng. ridge band] (numera föga br.) vävn. till 3: utefter solvkäpps smalsida anbragt snöre utgörande fäste för solvtrådar. Ekenmark Hb. 21 (1820). Dens. Smndr. 5 (1823). —
-SPEGEL.
1) till 1: av avvikande färg kännetecknat fält omfattande huvuddelen av fällen på ryggen på vissa djur. Nilsson Fauna 1: 140 (1847; på järv). Balck Idr. 2: 22 (1887; på hund).
2) (mera tillf.) till 1, = -tavla 2. Taipale, världsmästaren i diskuskastning, har en ryggspegel som en gammaldags trymå. TurForskn. 4: 264 (1919).
(3) -SPINN, r., l. -SPIN. flyg. flygplans skruvformiga fallrörelse (spinn) som uppstår, då ingången sker från ryggläge (o. varvid flygkroppens översida är riktad utåt från rotationsaxeln). Söderberg PrFlygl. 1: 191 (1935). —
(3 c) -SPJÄLA, r. l. f. (vanl. lodrät) spjäla i stolrygg. Erixon Möbl. 2: XXXVIII (1926). —
-SPOL. [sv. dial. ryggspol] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ryggfena. Tiselius Vätter 1: 6 (1723). Oldendorp 1: 99 (1786). —
-SPRUTA, r. l. f. (i sht i fackspr.) spruta (för bekämpning av skadeinsekter, ogräs o. d.) som bäres l. är avsedd att bäras på ryggen. LAHT 1914, s. 307. —
(6) -SPRÅK. (rygg- 1530—1532. rygge- 1537—1573) [y. fsv. rygsprak (G1R 3: 387 (1526: rygspraak)); av mlt. ruggesprake, överläggning (eg. vid hänvändelse tillbaka till ngn för yttrande om l. godkännande av ngt o. d.), äv.: undanflykt, förevändning; jfr (det sannol. från mlt. upptagna) t. rücksprache, överläggning] (†) om förhållandet att underhandlare o. d. hänvänder sig till o. rådför sig med l. inhämtar samtycke från sin huvudman; hänvändelse, hänskjutande av ngt till ngns avgörande o. d.; särsk. i uttr. hava l. begära ryggspråk till ngn (om ngt), hänvända sig resp. begära att få hänvända sig till ngn (angående ngt). (De danska sāndebuden) ware begærande Rygspråk tiil konung Maiestat i Danmark om samma ærende och handling. G1R 7: 496 (1530). 2SthmTb. 4: 286 (1573: haffue). särsk. övergående i bet.: undanflykt, förevändning. Är h: n: willie ath han vbeswäret är tiil ath reso ther heden, vtan all skotzmåll eller ryggespråck. G1R 11: 276 (1537). —
-SPRÅNG.
1) [jfr d. rygspring] gymn. (numera knappast br.) rörelse (språng) varvid man från sittande ställning kastar sig ned på rygg o. därefter omedelbart svänger upp benen över huvudet o. medelst en knyck framåt reser sig upp i stående ställning, knyckning. Balck Idr. 3: 255 (1888).
(1, 2) -SPÅNG. (†) (tunn) platta (av silver) anbragt l. avsedd att anbringas på den del av ett bälte som omsluter ryggen; jfr spänne-spång. VadstÄTb. 85 (1579). Rygh spenngier — 25 st., fram spenngier — 13 st. TbLödöse 149 (1589). —
(3 f) -STAM. (i fackspr., mindre br.) i bok l. block med perforerade blad: sammanfattande, om de hophäftade inre delarna av bladen som återstå, när bladens yttre del rivits av. PT 1906, nr 75 A, s. 3. —
-STARK. stark i ryggen, som har stark rygg. En ryggstarker Hjelte rik på Krigsfolk. Lagerbring 1Hist. 2: 38 (1773; återgivande Karlevistenens rukstarkr, väldig i strid [till fnor. róg, strid]). Lukten utaf ryggstarka sköldpaddan mig tränger i bröstet. Carlstedt Her. 1: 49 (1832). IdrBl. 1935, nr 46, s. 1. särsk. bildl.; särsk.: som har en solid ekonomisk ställning; jfr rygg 1 g β ε’ slutet. Hans ryggstarke grannes frodiga sädesåkrar. AdP 1789, s. 164. Högberg Utböl. 2: 48 (1912). —
(3) -STAV. (i fackspr., numera bl. mera tillf.) (rundad) list vars genomskärning har formen av en symmetrisk tresidig figur med utåtriktad spets. MeddNerFmF 1: 17 (1896). —
-STEK, r. l. f. (numera bl. tillf.) stek av ryggstycke av djur; jfr rygg 1 c. TrenchierB 39 (1696). —
(3 b) -STEN. (om ä. förh.) metall. stenhäll bildande bakre vägg i masugnsställe (se d. o. 2). Rinman 2: 118 (1789). JernkA 1904, s. 39 (om ä. förh.). —
(3 k) -STIPEL. (numera bl. tillf.) bot. stipel fäst vid bladskafts ryggsida; i sht i pl. Hartman Fl. XLVIII (1820). —
(3 c) -STOL. (rygg- 1725—1902. rygge- 1709) (numera bl. tillf.) stol med ryggstöd (men utan armstöd); jfr -län-stol. AuktionsförtRArk. 1709. 4 Ryggstolar och 2 Fauteuiller af Rödt damast. BoupptAdFredrRArk. 1771, s. 25. Mot öflig etikett framsattes (under konflikten mellan Adolf Fredrik o. rådet) stundom kullerstolar i stället för ryggstolar åt rådsherrarne. SvH 7: 204 (1902). —
(3 c) -STOPPNING. särsk. konkret, om stoppning i rygg i sittmöbel o. dyl. l. om stoppad dyna o. d. avsedd att tjäna ss. ryggstöd till bänk l. säte (t. ex. i bil). TLev. 1905, nr 18, s. 1. VaruhbTulltaxa 1: 213 (1931). —
(3 a) -STRIDSSTÄLLNING~020. mil. stridsställning för avvärjande försvar bakåt. UnderbefIKustartill. 1945, s. 128. —
-STRIMMA, r. l. f.
1) till 1: strimma längs ryggen (särsk. i ryggens mittlinje) hos djur; jfr -linje 1 o. -streck. Thomson Insect. 142 (1862). Honan (av sumpantilop) är röd, men hennes ryggstrimma är svart. FoFl. 1924, s. 77.
2) till 3 k: strimma längs mittlinjen av blads baksida. Nyman VäxtNatH 2: 175 (1868; på kråkrisets blad). —
-STRIMMIG. [jfr -strimma] särsk. zool. i uttr. ryggstrimmig pelamid (förr äv. bonit), makrillfisken Sarda sarda Bl., som har längsgående mörka streck på ryggen. StrömstT 1892, nr 52, s. 2. Stuxberg Fisk. 236 (1894). —
-STRYKNING. sjukgymn. form av massage varvid massören stryker ömsevis med den ena o. den andra handen utefter patientens rygg uppifrån o. nedåt (på ömse sidor om ryggraden). Hartelius Sjukgymn. 98 (1870). —
-STRÄCKARE, r. l. m. anat. gemensam benämning på komplex av muskler nående från korsbenet upp på halsen o. med uppgift att sträcka ryggen l. böja den bakåt (äv. kallat (den) gemensamma l. stora ryggsträckaren); äv. om den yttre del av detta komplex som med sina ändar är fäst vid revbenen (äv. kallad (den) yttre ryggsträckaren). Gemensamma ryggsträckaren. Hartelius Anat. 67 (1874). Den stora ryggsträckaren. Wretlind Läk. 3: 38 (1895). Den yttre ryggsträckaren. Därs. Müller LbAnat. 120 (1905). —
-STRÄCKNING.
-STRÄNG.
2) [jfr nylat. chorda dorsalis] (i fackspr.) bindvävsartad sträng som hos ryggradsdjur, lansettfiskar o. manteldjur bildas ur embryots inre groddblad o. sträcker sig på ryggsidan under ryggmärg(ssträng)en i kroppens längdriktning (hos de högre ryggradsdjuren under fostertiden mer l. mindre fullständigt tillbakabildad o. avlöst av en segmenterad ryggrad). Thorell Zool. 1: 311 (1860). Det för .. (ett ryggradsdjur) mest karakteristiska organet, ryggsträngen, hör till de första, som anläggas. Wirén ZoolGr. 1: 138 (1896). En väl utvecklad och som skelettstav fungerande ryggsträng finnes hos .. (bl. a.) lung- o. störfiskar. BonnierKL 9: 1507 (1926).
Ssg: ryggsträngs-skida, r. l. f. (i fackspr.) skidformig membran utgörande ryggsträngens perifera del. Lilljeborg Fisk. 3: 763 (1891). —
-STYCKE. (rygg- 1612 osv. rygge- c. 1580—1697) [jfr d. ryggstykke, t. rückenstück]
1) till 1.
a) stycke av rygg; stycke som ingår i l. utgöres av ryggen o. d. (jfr -del 1, -parti 1); vanl. i fråga om slaktat l. dödat djur; ngn gg äv. om rygg(parti) på levande djur. (Slaktaren) giör .. Ryggstycken, Bogar, Skinkor, och fläskesijdor. Schroderus Comenius 421 (1639). PH 4: 2576 (1748; av insaltad lax). En försvarlig käpp, passande till (hunden) Sultans ryggstycke. Backman Reuter Lifv. 1: 227 (1870).
b) (numera bl. tillf.) konst. bild framställande (ss. huvudmotiv) en människas rygg; i sht om akt. Estlander KonstH 197 (1867).
c) (†) klädesplagg i form av ett tygstycke o. d. som täcker skulderpartiet; särsk. om liturgiskt plagg använt inom romersk-katolska kyrkan o. bestående av en duk som hänger ned över ryggen från axlarna, ”humerale”. VocLib. avd. 37 (c. 1580). Brunius Metr. 534 (1854).
d) om sådan del av seldon l. riddjurs mundering som befinner sig l. anbringas på drag- l. riddjurets rygg; särsk.
α) till seldon l. packsadel l. (äldre typ av) ridsadel hörande rem(tyg) som löper längs bakre delen av djurets rygg; ryggrem (se d. o. a). BtÅboH I. 13: 267 (1638). Det nu brukliga ryggstycket, som utgår från sadeln och omfattar svansen. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 36 (1836). 2SvUppslB 25: 801 (1953).
β) (†) sadeltäcke, schabrak; hästtäcke; sadelfilt. Förtygh, Hindertygh, ryggestycket och the andre stryy (dvs. utsmyckningar på hästen), äre .. (hästen) til en prydnat. Schroderus Comenius 452 (1639; t. texten: die Rückendecke). (Isl.) þofe .., (sv.) Ryggestycke. Verelius 264 (1681). (Sv.) Ryg-stycke, (lat.) dorsuale. Spegel 384 (1712).
e) (†) om ngt som utgör skydd för ryggen mot anfall (jfr -värn); anträffat bl. om landområde med befästa punkter, utgörande strategiskt skydd mot anfall bakifrån (jfr -värn a o. rygg 3 a). Vij vele holla itt ryggstycke vidh sjökanten. RP 6: 99 (1636).
2) till 1, 2.
a) till 1, 2 a, om det stycke av en djurhud som täckt djurets rygg; äv. om närmast nacken befintlig del av sådant stycke. Aken Eldsl. 48 (1797). 2UB 8: 544 (1900).
b) till 1, 2 b: del av klädesplagg som utgör dess rygg. KlädkamRSthm 1661, s. 59. Livpälsen (från Vingåker) har helt ryggstycke och vidsytt skört samt långt liv. SörmlH 13: 95 (1947). särsk. (förr) om metallplåt bildande bakstycke av harnesk; jfr rygg 2 b slutet. RR 1612, s. 20 a. 6 p(a)r harnesk, bröst och ryggestycker. BtÅboH I. 4: 182 (1632). Heidenstam Birg. 66 (1901; om medeltida förh.).
3) till (1 o.) 3, om stycke som utgör bakre l. bakåt vettande del av ngt; äv. om sådant stycke avsett att vända l. stödja ryggen mot; bakstycke. 1 Trääsäng af furu medh förgylt Ryggstycke. BoupptSthm 1689, s. 178 b (1688). Dessa kälkar hade låga ryggstycken och voro så små, att man med möda rymdes i dem. AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 268. Predikstolens ryggstycke. KyrkohÅ 1940, s. 66. särsk.
a) om ryggstöd på stol l. annan sittmöbel l. om klädsel o. d. på sådant ryggstöd; jfr rygg 3 c. Rÿggestÿcket (på kröningsstolen är) aff Sölfwer moer medh Richzens wapn emellan twenne Leÿon. InventHusgKamSthm 1660, s. 52. 21: stolar med ryggstycken. 6: Kullerstolar. 1: Lände stol. BoupptVäxjö 1778. Särskilda brudbänkar med smyckade rygg- och sidostycken (ha) anskaffats för kyrkorna. Stenberg KyrkSkrud 172 (1950).
b) (i sht förr) om den bakre, nedhängande delen av bords- l. sänghimmel o. d. KlädkamRSthm 1670, s. 370 (på sänghimmel). HusgKamRSthm 1700, s. 40 (på bordshimmel). MeddSlöjdF 1885, s. 50 (om ä. danska förh.).
c) (numera bl. tillf.) om bakre sadelbom l. sadelbåge. Osbeck Resa 35 (1751, 1757). Schulthess (1885).
d) (numera bl. tillf.) stycke tyg o. d. utgörande (l. avsett att utgöra) undre (bakre) delen av överdrag till kudde l. sittdyna. BoupptSthm 1671, s. 416.
Ssg (till -stycke 1 d): ryggstycks-stropp. (om ä. förh.) läderstropp medelst vilken ryggstycket fästes vid grundsätet på ridsadel; förr äv. om till seldon hörande rem som löpte tvärsöver dragdjurs rygg o. som uppbar skaklarna. Sehmann FrSvOrdb. 151 (1842; hörande till seldon). Lundell (1893; på sadel). —
-STYRE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på stol: ryggstöd. Den gammalmodiga länstolens höga ryggstyre. Knorring Ståndsp. 1: 130 (1838). —
-STYRKA, r. l. f. styrka i ryggen; äv. bildl., om motståndskraft o. d. (jfr rygg 1 g β ε’). Högberg Baggböl. 1: 235 (1911). Dens. Utböl. 2: 40 (1912; bildl.). —
(3 e) -STYRNING. [jfr t. rückenführung, eng. back guidance] (numera bl. mera tillf.) tekn. om styrning av bladet i bandsåg, åstadkommen gm påvärkan av bladets rygg. TT 1875, s. 206. —
-STYV. (rak o.) styv i ryggen; äv. bildl.: stolt l. omedgörlig l. självsäker o. d. Nordensvan SvK 354 (1892; bildl.). Valentin Vers 88 (1919). —
(3 c) -STÅNDARE, r. l. m. om var o. en av de båda ståndare som bilda ryggstödets sidokanter i en stol (o. som ofta utgöra förlängningar uppåt av de bakre benen); jfr -stolpe. Fatab. 1906, s. 53. —
-STÄD, n.; best. -et; pl. = (HusgKamRSthm (möjl. dock sg.)); l. -STÄDE, n.; best. -et; pl. -en (Möller 1790, 1807). (ryggestedh 1673. ryggstädet, sg. best. 1745, 1755. ryggstäde 1790, 1807) [med avs. på senare ssgsleden jfr i-städ o. ord-städ samt städ, sidoform till stad, ställe] (†)
1) på stol l. i vagn o. d.: ryggstöd. Stoohlar uthan Rÿggestedh. HusgKamRSthm 1660—73 A, s. 845 (1673). Möller (1745, 1755; under dossier).
2) (-städe) i vagn: säte varpå den åkande sitter med ryggen vänd mot hästen, baklängessits. Möller (1790, 1807). —
(1, 3 c) -STÄLLE. (rygg- 1673. rygge- 1660—1673) (†) ryggstöd på stol. InventHusgKamSthm 1660, s. 52. HusgKamRSthm 1660—73, s. 817 (1673). —
(3 f) -STÄMPEL. stämpelavtryck anbragt (ss. dekoration l. ägarmärke) på ryggen av en bok; äv. om värktyg för anbringande av sådant stämpelavtryck. Eichhorn Stud. 3: 94 (1881). Fatab. 1911, s. 140 (om värktyg). —
(6) -STÄNDIG. [efter t. rückständig (se ruckständig)] (†) om tid: för vilken ngn har att fordra resterande lön. HH XXI. 1: 70 (1710). — —
-STÖD, se d. o. —
-SVAG. svag i ryggen; äv. bildl.: eftergiven l. osjälvständig o. d. (jfr rygg 1 g β ε’, o α). Lindahl o. Öhrling (1780). VL 1908, nr 169, s. 2 (bildl.). —
(3 e) -SÅG. [jfr t. rückensäge] snick. liten handsåg med handtag i ena ändan o. rektangulärt blad i överkanten stadgat gm en stålskena; jfr fogsvans. Schulthess (1885). —
-SÄCK. [jfr t. rucksack] (större) påse av smärting o. d. som snöres samman upptill o. som bäres på ryggen i remmar över axlarna, numera ofta stadgad av en mes (se mes, sbst.3 3); jfr ränsel. Lind (1749; under rantze). TurÅ 1897, s. 141. Härens utrustning med .. lätta ryggsäckar i stället för ränslar. AFörsvFÅ 1900, s. 266. Man kan väl lika bra ha matsäcken i magsäcken som i ryggsäcken. Lindgren AllBarn 88 (1946).
-SÖM.
1) [jfr t. rückennaht, nylat. sutura dorsalis] till 1: sömliknande rand längs ryggens mittlinje på vissa djur. Marklin Illiger 227 (1818; på kräldjur).
2) till 2 b: söm i ryggen på klädesplagg. SthmModeJ 1845, s. 56 (om mittsöm). På jackan i sydvästra Skåne gå ryggsömmarna nästan helt ihop. Svensson SkånFolkdr. 68 (1935).
3) [jfr d. rygsøm] bot. till 3 k; om den kant l. rand hos vissa frukter (l. fruktämnen) som utgöres av fruktbladets mittnerv (jfr -kant 2 d); motsatt: buksöm. 2NF 2: 774 (1904). 2SvUppslB 5: 287 (1947). —
-TAG. vid brottning: tag om motståndarens rygg (varvid man söker böja denne bakåt); jfr -kast o. liv-tag. Dalin (1855). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 133 (1949). —
-TAGG. taggformig bildning på ryggen hos vissa djur; äv. om taggutskott på ryggkota (jfr ryggtaggs-skott). Nilsson Fauna 4: 105 (1852; på spigg). FoFl. 1936, s. 182 (på larv av krabba).
Ssg: ryggtaggs-, äv. ryggtagg-skott. i sht jäg. skott som träffar taggutskott på ryggkota hos djur. BiblJäg. 4: 58 (1897). —
(jfr 1) -TAVLA. (rygg- 1642 osv. rygge- 1732) [jfr fsv. ryggia tafla, ryggkota, y. fsv. rygtafla, ryggrad]
2) (numera företrädesvis ngt vard. l. skämts.) (bred) rygg (på människa); äv. i uttr. som beteckna att ngn bestraffas l. misshandlas l. får stryk o. d. samt i bildl. uttr. som ansluta sig härtill (jfr rygg 1 h o. -hud 1 slutet). BrölBesw. 333 (c. 1670). Then stora Hären flydde: / Vårt svärd them afskedspass på ryggetaflan skref. Kolmodin QvSp. 1: 627 (1732). Har jag .. fått lagarna ristade i de tolf koppartaflorna, återstår att rista in dem i Plebejernas ryggtaflor. Börjesson Statshv. 1 (1866). Han vände fortfarande ryggtavlan till. Trenter Lek 34 (1950). jfr: Det gäller .. (i fråga om bedömningen av författarens redogörelse för Sv. akademiens femtioåriga värksamhet) hela Akademiens breda, aderton-garfvade ryggtafla. Beskow (1836) i 3SAH XLVII. 2: 32. —
(3 e) -TILLHUGGNING~020. (mera tillf.) arkeol. tillhuggning av rygg på kniv o. d. av sten; särsk. konkretare, om resultat av sådan tillhuggning. AntT XVII. 3: 49 (1904). (Fynd av) 2 knivar, den ena med ryggtillhuggning, den andra med spetstillhuggning. Ymer 1920, s. 185. —
(3 f) -TITEL. på bokrygg anbragt titel. FSS III. 3: Omsl. 4 (1847). —
-TJUTA, r. l. f. [jfr sv. dial. ryggtjuta, sena l. brosk längs ryggraden; senare leden sannol. till samma stam som föreligger i tjuton] (†) om ryggsträng (se d. o. 2) hos vissa fiskar. Det aldrastarkaste lim eller Husblåss skal tilredas af en tjock stark sena, (Ryggtjuta) som ligger utmed ryggbenen igenom sidbenen på .. (husblosstör) äfven som på Lax, Sill ock många andra fiskar. Rothof 191 (1762). —
-TRÄ.
1) (†) till 1: (av trä, sedermera äv. av järn förfärdigad) däckel (selkrok); jfr -träd 1. Stolt Minn. 38 (1879; av järn).
2) (mera tillf.) till 3 c: av trä bestående (parti av) ryggstöd på stol o. d.; jfr -bricka. På våra förmaksstolar var ryggträet format i en oval. Linder Tid. 38 (1924).
3) (utom i vissa trakter i sht i fackspr.) till 3, 3 o; på s. k. skånskt halmtak: vart o. ett av de parvis i kors över taknocken i takets tvärriktning anbragta (kortare) trän som fasthålla den översta, lösa halmen, takryttare; äv. om vart o. ett av de på liknande sätt anbragta trän i toppen l. översta delen av en stack (av halm l. säd o. d.) som fasthålla det översta lagret i stacken; jfr -träd 2. Wigström Folkd. 1: 117 (1880; på halmtak). Bååth NDikt. 69 (1881; på stack). 2SvUppslB 12: 809 (1949; på halmtak). —
-TRÄD. (rygg- 1879—1924. rygga- 1831—1919)
2) (numera bl. tillf.) till 3 o; på halmtak: ryggträ (se d. o. 3). LdVBl. 1831, nr 14, s. 4. Böök ResSv. 93 (1924). —
-TVÄTT. [jfr t. rückenwäsche] (i fackspr., i sht förr) tvättning av ull på får, medan denna ännu sitter kvar (på ryggen) på djuret, fårtvätt. Hagberg o. Asklund Textilind. 132 (1924). —
(3 o) -TÅG, n. tåg anbragt längs översida l. överkant av ngt; i sht (sjöt.) om tåg som är anbragt längs mitten av soltält l. kobryggssegel o. som vid användning av soltältet osv. bildar dess rygg. Konow (1887). På ryssjans öfversida löper ett rep, ryggtåget, .. mellan storbågen och kassen. Fatab. 1914, s. 40. —
-TÅGA, r. l. f. (mera tillf.) bildl., om (drag av) kraft l. uthållighet o. d.; jfr rygg 1 g β ε’ o. -styrka. Fröding Grillf. 2: 22 (1898). —
-TÄCKE. (numera bl. tillf.) täcke avsett att läggas ss. skydd på ryggen på häst o. d.; hästtäcke. Linc. (1640; under dorsuale). Wollimhaus Ind. (1652). —
-UTSKOTT~02, äv. ~20. (numera föga br.) anat. utskott på ryggkota; särsk. om taggutskott. Hernquist Hästanat. 19 (1778). Marklin Illiger 227 (1818). —
(3, 3 a) -VALL. bef. vall som skyddar mot bakifrån (l. från sidan) kommande fientlig eld; vall i befästnings rygglinje (se d. o. 4). KrigVAT 1833, nr 8, s. 9. 2NF 23: 1330 (1916). —
(1, 3, 3 c) -VANT. [jfr t. rückwand] (numera bl. i skildring av ä. förh.) bakre vägg; bakstycke, ryggstycke; äv.: ryggstöd (på bänk o. d.); jfr -vägg. Fornv. 1953, s. 27 (1726; om ryggstöd på kyrkbänk). En 4kantig Bassin .. med en ryggvandt på 3ne sidor som en Sopha. Palmstedt Res. 96 (1779). PT 1910, nr 147 A, s. 2 (på tronhimmel). —
(2 b, 3) -VECK. särsk. (i sht i fackspr.) till 3 g: veck som bildar rygg (i viket papper o. d.). SD(L) 1897, nr 35, s. 2. —
-VEN. anat. ven som går från rygg- o. skulderbladsmusklerna till främre hålvenen (hos häst). LantbrDjurb. 3: 455 (1956). —
-VERTEBER. (†) ryggkota; äv. i inskränktare anv.: bröstkota. Martin Bensj. 85 (1782). Nilsson Fauna 1: 338 (1847; om bröstkota hos råtta). Sundevall Zool. 17 (1864; hos ormar). —
-VIND, r. l. m. (i sht i vissa trakter) vind som blåser bakifrån, medvind; jfr rygg 1 j α β’. Höijer GrBerg 128 (1940). —
-VINKEL.
1) (mera tillf.) vinkel som rygglinje (se d. o. 2) bildar. Buklinien (hos björknan) .. formerar .. (vid analöppningen) en trubbig vinkel, ehuru spetsigare än ryggvinkeln. SkandFisk. 64 (1837).
2) tekn. till 3: vinkel mellan en sågtands bakre kant o. en genom tandspetsen gående linje som vid sågblad med rak tandning förenar bladets tandspetsar o. vid cirkelsågblad tangerar tandcirkeln. TeknOrdb. 829 (1940). TNCPubl. 16: 74 (1949).
3) [jfr t. rückenwinkel] (†) till 3 j; hos insekt: vinkel som bildas av vinges främre (övre) kant vid dess fästpunkt. Marklin Illiger 280 (1818). —
-VÅRTA. i sht zool. vårtliknande bildning på ryggen hos vissa djur. Hartman Naturk. 218 (1836; på salamander). Thomson Insect. 166 (1862; på insektlarv). —
(1, 3, 3 b, c) -VÄGG. [jfr t. rückwand] (†) bakre vägg (särsk. om bakre vägg i metallurgisk ugn), bakvägg; bakstycke l. ryggstöd. Möller 2: 730 (1785). JernkA 1819, s. 99 (i slaggugn). —
-VÄRK, sbst.1, r. l. m. (rygg- 1598 osv. rygge- 1670—1703) [fsv. rygvärker] värk (o. stelhet) i ryggen (i sht i korsryggen); särsk. om sådan värk av reumatisk natur (i sht hos äldre personer). Rijde förmå jagh ännu ingelunde, myckit mindre mycket gåå för swåår rygg- och ländewärk skull. RA I. 4: 595 (1598). (Den värklighetsfrämmande naturfilosofien) kunde .. utan .. möda läras (i studerkammaren), .. intet fick man ryggvärk att inqvirera örters, metallers och mineralers natur. Annerstedt UUH II. 1: 273 (i handl. fr. 1687). Ryggverk botades således, att någon smög sig till att oförvarandes slå patienten i ryggen ett duktigt slag med ett qvastskaft. Lovén Folkl. 199 (1847). Moberg SistBr. 323 (1959).
Ssgr: ryggvärks-gräs. (†) växt tillhörande släktet Euphrasia Lin. (förr använd ss. medel mot ryggvärk), ögontröst. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 46.
(3, 3 a) -VÄRK, sbst.2, n. (mera tillf.) försvarsvärk på befästnings o. d. ryggsida (se d. o. 3 a); jfr -linje 4. Aminoff Krigsg. 79 (1904). —
-VÄRKSAMHET~102, äv. ~200. hippol. om ryggens sätt att röra sig och arbeta hos (rid)häst. TIdr. 1895, julnr s. 16. Hamilton Ridn. 98 (1923). —
-VÄRME. (numera bl. tillf.) värme åt ryggen; särsk. oeg., med tanke på spöslitning (jfr rygg 1 h γ). (Anckarström) huttrade och frös. .. Men så fick han också ryggvärma efteråt! Crusenstolpe Mor. 4: 240 (1841). —
-VÄRN. (numera föga br.; se dock a) skydd för ryggen mot anfall bakifrån l. mot kringränning (jfr rygg 1 k o. ryggstöd 1, 1 b); äv. konkret, om föremål o. d. som lämnar sådant skydd; särsk. i sådana uttr. som skaffa sig l. söka l. taga sig l. ha(va) ryggvärn (vid l. (e)mot ngt, gm att ställa sig resp. stå med ryggen mot ngt). Han (måste) vid ett träd .. söka ryggvärn, emot myckenheten. Wexell Rol. 267 (1755). (Han) rusade .. ut på gården, tog sig ryggvärn emot en vägg .. (o.) gjorde fienderne motstånd. SP 1792, nr 4, s. 4. CFDahlgren 4: 124 (1831: hafva). Se, han sitt ryggvärn (dvs. trädstammen) har lemnat! Ling As. 608 (1833). Berndtson (1880: Skaffa sig). Med en mur .. till ryggvärn. Schulthess (1885); jfr a. särsk.
a) i utvidgad anv., om skydd (bestående av lämplig terräng l. av försvarsstyrka l. fort o. d.) för truppavdelning l. stridsställning l. flottstyrka o. d. mot anfall bakifrån (jfr rygg 3 a), ryggbetäckning (se d. o. 2); numera nästan bl. (mera tillf.) om försvarsvärk (värn) anlagt till skydd mot eld o. d. bakifrån; i sht förr äv. om fästning l. landområde o. d. som skapar ett bakifrån skyddat strategiskt läge l. utgör stödje- l. replipunkt l. tillflyktsort (vid fara o. d.). UrkFinlÖ I. 3: 108 (1598). Girs E14 26 (c. 1630). Sedan .. (danskarna) Elffzborg och Gullberg inne hade, och på then sijdan ett ryggwärn och Fäste wunnit, tågade the (osv.). Widekindi G2A 94 (c. 1676). För den Svenska Escadern, som härtils legat utanföre (Peenemünde skans), och hade nu (efter skansens fall), tillika med rygg-värnet, förlorat det mästa af sin styrcka, var (osv.). Nordberg C12 2: 519 (1740). Det Pommerska landet skulle (vid G. II A:s ingripande i trettioåriga kriget) öfverlemnas (åt svenskarna) till landningsort och staden Stralsund till ryggvärn och tillflykt i händelse af motgångar. Afzelius Sag. VIII. 2: 140 (1857). Med .. en skog, ett träsk till ryggvärn. Berndtson (1880). TeknOrdb. 1008 (1951).
b) (numera knappast br.) allmännare l. bildl. (jfr a): ryggstöd (se d. o. 2 b); beskydd; (under)stöd; hjälp, bistånd; medhåll; äv. om person(ligt väsen): beskyddare, hjälpare; förr särsk. i sådana uttr. som söka ett ryggvärn hos ngn emot ngn, söka hjälp l. stöd hos ngn mot ngn, taga sitt ryggvärn hos ngn, ta sin tillflykt till ngn för att få hjälp l. stöd o. d. Huadh kan oss skadha när .. (den Helige ande) wår beskyddare beskärmare och rygwärn är. OPetri 2: 165 (1528). (England) Hafwer ey .. thet ringaste at fruchta sig för Portugal, hälst emedan Portugal fast mehra ett Ryggwärn emoot Spanien och Holland hoos Engeland sökia måste. Brask Pufendorf Hist. 176 (1680). VDAkt. 1688, nr 96 (: tagit sitt Rygwärn hos). (Rådets) dyra embetes plickt är at följa lagen och om des handhafvande påminna, och böra de af Riksens Ständer deruti niuta ryggvärn och försvar. 2RARP 8: 410 (1734). Man visste, att utländningarne icke försummade att göra Tessin ett och annat spratt, så snart de .. trodde sig ha ryggvärn. Crusenstolpe Tess. 4: 390 (1849). Schulthess (1885). Auerbach (1913). —
-VÄRTS l. -VARTS l. -VÄRTES, adv. (-wartz 1657. -värtes 1640. -värts (-ve-, -tz) 1684—1703) [sannol. efter lt. ruckwards l. t. rückwärts; jfr holl. rugwaarts; med avs. på senare ssgsleden jfr invärtes, bordvarts] (†)
1) bakåt; tillbaka; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Hans HögGrefl: Nåde (drog) medh Kongl. May:tz Arme sigh een lijten Mijl Ryggwartz på wenstre Handen. RelBraheKrijgzwDanm. 1657, s. A 3 b. Wij måste alla fort (dvs. dö), och du som nylin kom, / Skal Ryggwärtz, som iagh seer, och färdigt wända om. Wexionius Sinn. 3: B 3 b (1684). Rosenfeldt Vitt. 192 (1686).
2) bakifrån. Falla ryggwärtes på fienden. Linc. (1640; under aversus). Fiendens annalkande ryggwertz på armeen. KKD 9: 27 (1703). —
(3) -YXA, r. l. f. (i fackspr.) yxa med ryggås (se d. o. II 2) på båda sidor av bladet. Varulex. Byggn. 2: 166 (1955). —
-ÅDER l. -ÅDRA, r. l. f. (rygg- 1642—1880. rygge- 1642)
1) [jfr t. rückenader] (numera bl. tillf.) till 1, om olika ådror på kroppens ryggsida; förr särsk. dels om aorta, dels om ryggartär (se d. o. 1). Palmchron SundhSp. C 8 a (1642; om aorta). Hernquist Hästanat. 47 (1778; om ryggartär). Berndtson (1880).
-ÅS. [y. fsv. rygas]
I. till 3 o, = kroppås; äv. om motsvarande del av vissa slag av tält; jfr takås. Verelius 210 (1681). Linné Sk. 302 (1751). Tornen (på hallkyrkorna) .. erhålla .. ett fyrsidigt valmtak, hvars ryggås .. vanligtvis är krönt med en takryttare. Sydow Lübke 440 (1869). Ramsten o. Stenfelt (1917; på soltält). (Rummet) var .. högt till taket, eftersom det var ryggås. Engström ÖlFolk 37 (1927). jfr: När täckningen (på eldhus) består av ved, begagnas .. normalt två ryggåsar, som löpa parallellt med ett ganska brett rum emellan. SvKulturb. 11—12: 41 (1932). särsk. (numera bl. tillf.) i utvidgad l. bildl. anv., om översta delen av långsträckt, takliknande jordhög (på potatisstuka); jfr II 3. QLm. 1: 34 (1833). Lundequist Landtbr. 297 (1840).
II. om långsträckt upphöjning l. höjd o. d.
1) (mera tillf.) till 1: långsträckt (åsliknande) upphöjning på ryggen hos djur; jfr 2 o. -kam 1, -orm. (Valhajen har) en tydlig ryggås framför främre ryggfenan. FoFl. 1915, s. 178. 4Brehm 10: 344 (1927; på sipo).
2) (i sht i fackspr.) till 3: långsträckt (åsliknande) upphöjning på föremål o. d.; list; ribba; särsk. om sådan upphöjning på ngts ryggsida (se d. o. 3). Hartman Fl. XXXI (1820; på frö). (Pilen) har ett rhomboidalformadt blad .. och ryggås längs hela bladet. AntT 2: 283 (1869); jfr rygg 3 p. Hvarje delfrukt (hos umbellaterna) har på sin fria yta 5 .. ribbor eller åsar, af hvilka 3 löpa längs ryggen och kunna kallas ryggåsar. Lindman NordFl. 3: 194 (1903); jfr rygg 3 k. AntT XVIII. 1: 172 (1905; på fibula).
3) (mera tillf.) till 3 l: långsträckt höjd, bärgås; äv. om jordvall o. d. (jfr rygg 3 m α). Schulthess (1885; om jordvall). Kinnekulles välbekanta silhuett och Billingens långsträckta ryggås. KyrkohÅ 1933, s. 135.
Ssgr (till -ås I): ryggås-hus. hus med ryggås; särsk. (i sht om ä. förh.) om ryggåsstuga. Rydberg Vap. 104 (1891). TurÅ 1942, s. 82.
-kanna. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = kroppås-öl; jfr kanna, sbst.2 1 a β. SvKulturb. 7—8: 180 (1931).
-käpp. (i fackspr.) om översta käppen i stomme till flatbottnad hummertina. Haneson o. Rencke Bohusfisk. 235 (1923).
-sax. (†) i pl., om (sparrar i) språngstol anbragt under takryggarna mellan ett valmtaks tvärgående takfall o. de båda angränsande takfallen? 2 st. .. sparrar till ryggås-saxar. TByggn. 1859, s. 17.
-stuga. (-ås- 1796 osv. -åsa- 1884 (bygdemålsfärgat)) (i sht förr) stuga (envåningshus) med ryggåstak o. utan innertak (jfr bjälka-, båla-, hög-, kroppås-, sparr-stuga); äv. om sådan stuga jämte vid vardera gaveln byggd bod (vanl. i två våningar), sydgötiskt hus. Osbeck Lah. 78 (1796). S. k. ryggåsstugor .. utgjordes (i Halland) af en af groft timmer uppförd låg midtbyggnad, i hvardera ändan flankerad af högre gafvelbyggnader. Hofberg Skogsbyggarl. 11 (1881). (Taket) utgjordes på kroppås- eller ryggåsstugan af upprätt stälda, men på hus med sparrar af vågrätt lagda stockar eller plankor. Möller Jordbr. 197 (1881). Vikingatidens bostadstyp var den alltjämt på sina håll existerande ryggåsstugan. SvFolket 1: 282 (1938).
-tak. tak med ryggås; särsk. (i sht om ä. förh.) om tak i ryggåsstuga. Carlén Rosen 460 (1842). Uppl. 2: 325 (1908; i ryggåsstuga). särsk. (mera tillf.) om takliknande överdel av motsvarande konstruktion på skåp o. d. Hildebrand Medelt. 1: 151 (1880).
-ÅSAD, p. adj. [till -ås] om hus l. tak: försedd med ryggås. SD(L) 1896, nr 493, s. 4 (om hus). TurÅ 1925, s. 183 (om tak).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): RYGGA-KISTA, se C. —
-KOTA, se A. —
-LÖS, -TRÄD, se A.
C (numera bl. ngn gg arkaiserande): RYGGE-BAST, -BEN, -FENA, -FODER, se A. —
-GÅRD, -HUD, -HÅLL, se A. —
(3) -KISTA. (rygga- 1681. rygge- 1685) (†) kista med lock format ss. ett ryggåstak. VDVisitP 1681, s. 334. VDAkt. 1685, nr 152. —
-KNOKA, -KNOTA, -KONFEKT, -KOTA, se A. —
-LÄN, se A. —
-LÖS, se A. —
-RAK, -RESA, -SENA, -SKADA, -SPRÅK, -STOL, -STYCKE, -STÄD, -STÄLLE, se A. —
-TAVLA, se A. —
-VÄRK, -ÅDER, se A.
RYGGAD, p. adj. [jfr d. rygget] Anm. Här icke upptagna användningar av ryggad behandlas under rygga, v.
1) till 1; i ssgr: som har (så l. så beskaffad) rygg; jfr bred-, grå-, hög-, karp-, katt-, krok-, krum-, kuller-, kut-, mjuk-, puckel-, rak-, rund-, röd-ryggad m. fl.
2) till 3: försedd med rygg; särsk. dels (i sht i fackspr.): försedd med ryggliknande (välvd l. spetsig) upphöjning l. med upphöjd rand o. d., stundom: kölad, dels (i ssgr): som har (så l. så beskaffad) rygg (jfr bred-, hög-ryggad); jfr rygga, v. III a (β). Bergen utgöra .. föga annat än ryggade eller långsträckta backar längsefter vattendraget. Wahlenberg KemiLappm. 17 (1804). Kantiga eller ryggade äplen. Eneroth Pom. 1: 116 (1864); jfr rygg 3 k. (Bronskärl) med ryggade väggar. Hildebrand FörhistF 522 (1879). Klingan (på vissa dolkar från bronsåldern) är antingen plan eller ryggad. 2VittAH 30: 58 (1885); jfr rygg 3 p. En .. bred, ryggad ring. VittAMB 1890, s. 151. Fornv. 1949, s. 222. särsk.
b) (numera bl. tillf.) till 3 j (slutet). Linné MusReg. 23 (1754; om fjäll på orm). Retzius Djurr. 136 (1772; om fågelnäbb). Lilljeborg Däggdj. 710 (1874; om klo på gråsäl). jfr (†): Kroppen (hos en viss orm) är ofvan på ryggad med en trubbig kant. Linné MusReg. 23 (1754).
c) till 3 o; om hus l. tak: byggd med ryggås (o. utan innertak); jfr rygga, v. III a γ. Osbeck Lah. 78 (1796). SvFolket 1: 282 (1938). —
RYGGIG, adj. (-et 1754. -ig c. 1750 (: kullryggig) osv. -io(d)t 1538 (: crokryggiot)—1700 (: Stoor-Ryggiodt). -ot 1698 (: Kattryggot)—1749 (: Krok-ryggot))
1) till 1.
a) i ssgr: som har (så l. så beskaffad) rygg; jfr bred-, hög-, karp-, katt-, knul-, krok-, krum-, kul-, kuller-, kup-, kut-, puckel-, rak-, röd-, stor-, svank-ryggig.
b) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1; om nötkreatur: som har vit rygg. VDAkt. 1731, nr 48 (1730). En svart koo en Röket dito. ÅgerupArk. Bouppt. 1754. En ryggig och hvithöfdig Koo. BoupptRasbo 1756.
2) till 3: försedd med rygg(ar); numera nästan bl. i ssgr: som har (så l. så beskaffad) rygg (jfr bred-, hög-ryggig); i sht förr äv.: försedd med långsträckta (välvda) upphöjningar. Marklin Illiger 52 (1818).
Spalt R 3231 band 23, 1960