Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUTENIUM rɯte4nium l. ru-, n.; best. -eniet l. -eniumet, i best. anv. äv. utan slutartikel; förr äv. RUTEN, sbst.2, n.
Ordformer
(ruten (-th-) 1845—1847. rutenium (-th-) 1845 osv.)
Etymologi
[jfr t. ruthen(ium), eng. ruthenium, fr. ruthénium; till nylat. Ruthenia, Ryssland, till (stammen i) mlat. rutheni (se RUTEN, sbst.1); benämningen given med tanke på att grundämnet först påträffats i platinafyndigheter i Ural]
kem. o. fys. sällsynt förekommande, grå, spröd, hård, pulveriserbar metall som utgör ett till platinametallerna hörande grundämne med atomvikt 101,7 o. atomnummer 44. Berzelius ÅrsbVetA 1845, s. 152. Starck Kemi 222 (1931). — jfr SVAVEL-RUTEN.

 

Spalt R 3162 band 23, 1960

Webbansvarig