Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RANKA raŋ3ka2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er (se nedan)); förr äv. RANK, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (Rudbeck Atl. 2: 147 (1689: Wijnrankar), Kolmodin QvSp. 1: 99 (1732)) l. -er (möjl. att hänföra till sg. ranka; Stiernhielm Herc. 40 (1648)).
Ordformer
(rank (-nck) 1685 (: Ranken), 17221846. ranka (-nck-) 1603 osv. ranker, pl. 1648)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. ranke; av mlt. l. t. ranke; samhörigt med RANK, adj., o. RANKA, v.1 — Jfr RANKA, v.2, RANKIG, adj.2]
1) smal o. böjlig, klängande (l. krypande) gren l. stängel l. stam(del) med dess bladvärk (som håller sig upprätt medelst stam- l. bladklängen); i sht om sådan gren l. stängel osv. av en ngt större växt (ofta buske), t. ex. av vinranka l. humle; äv. om hela växten; ofta (i sht i poetiskt spr.) elliptiskt för: vinranka. Balck Es. 173 (1603). En rund wäxt, hwilken kallas Callibas och wäxer på Rankor som löpa ut åt Jorden ljka som Pompor. Holm NSv. 44 (1702). I rankornas land / Vid Rhen. Topelius Ljung 163 (1875, 1889). Humlens slingrande rankor. Fries Växtr. 31 (1884). På vinträdet voro tre rankor. 1Mos. 40: 10 (Bib. 1917). — jfr AKANTUS-, HUMLE-, JORDREVS-, KAPRIFOLIE-, MELON-, MURGRÖNS-, VILDVINS-, VIN-RANKA m. fl. — särsk. (i vitter stil) bildl.; särsk. om svag o. vek kvinna. Än vill jag .. söka mig en stam, / hvarom jag linda kan den klena Hoppets ranka. LBÄ 16—17: 18 (1798). Hon var den späda skönblommande rankan som mjukt klängde sig fast vid eken Johan Leopold. Tång MörkP 8 (1934).
2) ornament som återger l. liknar en ranka (i bet. 1) med dess bladvärk o. blommor; ornerande slinga av blad l. blommor (l. andra figurer). Adlerbeth Æn. 23 (1804). En ranka — ofta af brons — utskjutande från voluternas inre vinklar (på det joniska kapitälet). Hahr ArkitH 79 (1902). (Sidennattrocken) med sina granna körsbärsblommor och rankor av broderade blad. Krusenstjerna Pahlen 1: 121 (1930). — jfr AKANTUS-, BLAD-, BLOM-, BLOMSTER-, EKLÖVS-, KANDELABER-, ORNAMENTS-, SPETS-, ÅLDERMANS-RANKA m. fl.
Ssgr: A: (1, 2) RANK-ARTAD, p. adj. Lindberg Moham. 23 (1897).
(1) -BEVUXEN, p. adj. (i vitter stil) bevuxen med l. övervuxen av (rankor av) kläng- l. slingerväxter. Almquist Rimlek 6 (1894).
(2) -BÅRD. bård med rankmönster. TextBildv. 13 (1925).
(2) -DEKOR. Fatab. 1936, s. 74.
(2) -DEKORATION. ofta konkret. Fatab. 1936, s. 69.
(1, 2) -FORM; pl. -er. Berg Handarb. 282 (1874).
(1, 2) -FORMIG. [jfr t. rankenförmig] Wretlind Läk. 6: 128 (1898).
(1) -FOT. [jfr d. rankefod] (numera mindre br.) zool. om de långa, smala, i mångledade trådar kluvna extremiteter varmed vissa kräftdjur (rankfotingar) gm att åstadkomma virvlar i vattnet bringa de små organismer som utgöra deras föda att strömma till munöppningen; vanl. i pl. Thorell Zool. 2: 415 (1865).
(1) -FOTING. [jfr t. rankenfüss(l)er, pl.] zool. kräftdjur av ordningen Cirripedia, försett med rankfötter, cirriped; i pl. äv. ss. namn på ordningen. Thorell Zool. 2: 414 (1865).
(1) -KLÄDD, p. adj. (i vitter stil) jfr -bevuxen. Lagerlöf Holg. 1: 166 (1906).
(1) -LAV. (†) laven Alectoria sarmentosa Ach. (med långa, tagelfina grenar), garnlav. VetAH 1797, s. 286. Acharius Lich. 180 (1798).
(1, 2) -LIK, adj. Topelius Dagb. 4: 87 (1839).
(1, 2) -MOTIV. jfr -mönster. AntT XIV. 1: 76 (1899).
(1, 2) -MÖNSTER. (rank- 1881 osv. ranke- 1709) mönster (till ornament) för vilket rankan utgör förebild; mönster till (ornaments)-ranka. AuktionsförtRArk. 1709.
(jfr 2) -ORNAMENT. AntT XIV. 1: 130 (1899).
(2) -ORNERING. ornering med rankornament; äv. konkret(are): rankornament. Fatab. 1921, s. 4 (konkret).
(2) -PRYDD, p. adj. prydd med rankornament. Näsström FornDSv. 2: 356 (1948).
(1) -ROS; pl. -or. (†) klängros. HbTrädg. 5: 89 (1874). Därs. 8: 28 (1884).
(1) -SPENAT. trädg. namn på vissa prydnads- o. köksväxter.
a) Hablitzia tamnoides Bieb., äv. benämnd kaukasisk rankspenat. HbTrädg. 2: 101 (1872). Hylander PrydnV 48 (1948).
b) (†) Basella alba Lin., äv. benämnd kinesisk rankspenat. HbTrädg. 2: 101 (1872).
(2) -VÄRK, n. [jfr t. rankenwerk] rankornament. Lübke ArkitH 120 (1871).
(1) -VÄXT, r. l. m. [jfr t. rankengewächs, rankenpflanze] (numera icke i fackmässigt spr.) växt med klättrande stam l. grenar, kläng- l. slingerväxt. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 263. Rankväxter till beklädande af verandor, murar, stolpar o. d. Langlet Husm. 753 (1884). Trenter AldrNäck. 39 (1953).
B (†): RANKE-MÖNSTER, se A.

 

Spalt R 261 band 21, 1956

Webbansvarig