Publicerad 1953   Lämna synpunkter
POLITESS pω1litäs4 l. pωl1– l. pol1-, r. l. f.; best. -en; pl. (†) -er (GJEhrensvärd Dagb. 1: 25 (1776), Geijer I. 8: 446 (1820)).
Ordformer
(-detz c. 1620. -tess 1748 osv. -tesse 1743—1868)
Etymologi
[jfr t. o. eng. politesse; av fr. politesse, av it. politezza, pulitezza, till pulito, hövlig, eg. p. pf. av pulire, av lat. polire (se POLERA)]
(numera i sht ngt ålderdomligt) hövligt l. belevat uppträdande l. sätt, hövlighet, artighet, belevenhet, fint (levnads)vett; förr äv. konkretare (äv. i pl.), om artighetsbetygelse(r) o. d.; förr äv. i uttr. göra ngn politess(er), behandla ngn artigt. Visb. 1: 327 (c. 1620). Ärkebiskopinnan gjorde mig faslig mycken politess. CFMennander (1776) i MoB 3: 205. Var fin! och kringom munnen stryk / En politessens sirapsrand. Thorild (SVS) 1: 110 (1784). Nordenstreng EurMänRas. 167 (1917).

 

Spalt P 1405 band 20, 1953

Webbansvarig