Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PERSIFLAGE pær1sifla4ʃ l. pär1-, n. (Cavallin Herdam. 4: 273 (cit. fr. c. 1799) osv.), äv. r. l. m. (Kellgren (SVS) 4: 118 (1780), Siwertz JoDr. 117 (1928)); best. -et resp. -en; pl. (numera bl. mera tillf.) -er (Polyfem III. 1: 3 (1810), Sturzen-Becker 1: 46 (1845, 1861), Östergren (1934)).
Ordformer
(-siffl- 17801919. -sifl- 1795 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. persiflage; av fr. persiflage, vbalsbst. till persifler (se PERSIFLERA)]
elegant l. maskerat förlöjligande (särsk. i skrift), (blodigt o. satiriskt) gyckel l. förhånande; stundom äv. konkretare, om enstaka förlöjligande angrepp på ngn l. ngt. Kellgren (SVS) 4: 118 (1780). Man .. (lät) en och annan persifflage tilldelas äfven den nya skolan sjelf. Sturzen-Becker 1: 9 (1845, 1861). (Goethe) hade ingen dragning mot .. den hånfulla persiflagen. Böök 4Sekl. 49 (1926, 1928). jfr (†): Persiflage .. et slag af skämt, då man utan at ändra motståndarens uttryck ger dem en vändning som gör dem löjliga. Sjöberg FörslSAOB (1815).

 

Spalt P 697 band 20, 1952

Webbansvarig