Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OVETTIG ω3~vet2ig l. ~vät2-, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-vet- (-u-) 15861684. -vett- 1587 osv. -vitt- (-u-, -ij-, -tht-) 15571844. -vätt- 16391697. -ig 1557 osv. -ug 1681)
Etymologi
[fsv. ovitugher (i bet. 1), motsv. d. uvittig (i bet. 2), nor. uvitug (i bet. 2, 3), isl. úvitugr (i bet. 1), mlt. unwetich, unwittich (i bet. 1, 2); av O- 1 o. VETTIG, resp. avledn. av OVETT]
1) (†) okunnig, ovetande; äv.: som icke kan sin sak. Med thessa .. owittiga personer (som icke kunna katekesen) warder öffuerseedt. Falck Und. 138 a (1558). (När) någon owettig Barnmorska .. (navelsträngen) affryckt hafwer. Hoorn Jordg. 1: 253 (1697).
2) (†) som saknar förstånd, oförnuftig, oklok, dåraktig; vettlös, galen; äv.: dum; äv. om djur, för att beteckna att det saknar människans intellektuella utrustning; oskälig. G1R 27: 130 (1557). Åsnor finnas och på tw been .. (dvs.) Narrar och owettige. Grubb 892 (1665). (Han) renner i skogen och kläder aff sigh .. och skricker såsom en ovetigh fogell. VDAkt. 1666, nr 213. Man lärer tyckia wår resa wara owettigt företagen, efter som ingen af osz hafwer seglat i Grönlands haf. Peringskiöld Hkr. 1: 327 (1697). Murberg FörslSAOB (1791).
3) (†) som icke har förstånd om hur han skall uppföra sig o. d.; som saknar vett l. hyfsning; som beter sig illa l. hänsynslöst l. tarvligt o. d.; äv.: slyngelaktig, vanartig. Skytte Or. C 6 a (1604). Skam få tu owettige Best, som låter tin gambla Fader gå i Lorten, och tu skalt rijda. HanssonDröm. C 6 a (c. 1680). Några owettiga studenter hafva .. intet skont att röfva faklarna af dem som boro maten up ok neder uthur staden. Rudbeck Bref 196 (1683). Lindfors (1824). — särsk. i utvidgad anv., om min l. ansikte, för att beteckna att ngn ser oförskämd ut; jfr 4. (Han) bemötte (honom) med ovettige miner. VRP 1701, s. 531. Dalin Arg. 1: 136 (1733, 1754).
4) som (i vredesmod) klandrar l. ger uttryck åt misshag på ett sårande l. oförskämt sätt; som ”skäller”; äv.: ”ful i munnen”, otidig; stundom äv.: spydig; äv. om yttrande l. skrift o. d.: som innebär resp. innehåller skarpt l. sårande l. kränkande klander, oförskämd; i äldre språkprov stundom svårt att skilja från 3. Commendanten vthi Fästningen Komorra .. war plump och owettig. Rålamb Resa 92 (1658, 1679; möjl. till 3). Titt egit exempel på Hustrun bäst häffter / Om tu äst Owettig, strax blijr hon så effter. Törnewall A 7 a (1694). Jag skref till Mag. Dubb ett ganska ovettigt bref. JGOxenstierna Dagb. 54 (1769). Ovettiga telefonpåringningar. Hellström Malmros 334 (1931). 3SAH LIV. 2: 123 (1943). — särsk.
a) i uttr. vara l. bli ovettig mot (äv. på, ngn gg över) ngn, (börja) ”skälla” på ngn, (börja) vara oförskämd mot ngn. VDAkt. 1735, nr 505. En Gök kom och var ovettig emot .. (båtsmannen), och kallade honom på spe Peripom. Roman Holbg 213 (1746). Fahlcrantz 4: 162 (1865: öfver). Nyblom Twain 2: 62 (1874: ). SthmBl. 1907, nr 185, s. 1.
b) (†) i uttr. ovettig mun, om mun som säger oförskämdheter osv.; särsk. i sådana uttr. som bruka ovettig mun, vara oförskämd, säga oförskämdheter, ”skälla”, få (ge) en ovettig mun, få ovett (resp. ”skälla”). KyrkohÅ 1934, s. 262 (1685: brukade). Som änckian hade klagat, att han gifwit henne stor och owettig Munn, tillspordes han (osv.). ÅbSvUndH 68—69: 293 (1685). Schück VittA 3: 118 (i handl. fr. 1693: fick). Ekelund Fielding 262 (1765). jfr: En Owettigh Munn, som en annars Ordh och Gärningar wrångt vthtyder. Rudbeckius Luther Cat. 114 (1667; jfr c).
c) (†) övergående i bet.: ärekränkande (ss. varande grundlös), oförskämd o. falsk; dels med sakligt huvudord, dels ss. adv. Dee 8 d(aler) s:mt som H:r Pär Ouittigdt angufuet mig hafua taget. VDAkt. 1684, nr 249. Då han .. mig och min hustru för oenig sammanlefnad owettigt angifver. Därs. 1708, nr 119.
Avledn.: OVETTIGHET, r. l. f. [fsv. ovitughet]
1) (†) till 1: okunnighet, ovetenhet; äv.: oförmåga. Att the thett giordtt hadhe aff owithtighett och oförstonndh. HH 13: 275 (1566; möjl. till 2). PJGothus Os. 149 (1603). (Han) bekenner sina o-wetigheet, och beder, han wille vnderwijsa honom. Dens. Spangenberg Apg. 156 (1607). LMil. 1: 50 (1680).
2) (†) till 2; särsk.: oförstånd; äv.: svagsinthet. (De svagsintas) Owettighet. L. Paulinus Gothus MonPac. 272 (1628). Hanss dåtter som ähr öfwermaga, hafwer, sådant af owättigheet, der om någott rörtt. ÅngermDomb. 9/11 1641, fol. 177. Preutz Kempis 8 (1675).
3) (†) till 3. Derhos bespåttades herr Claes af hertigen för sin grofhet, så ock en bottenlös .. snålhet, som med hans owittighet öfwerenskom. UrkFinlÖ II. 1: 145 (1647; jfr 4).
4) till 4. Möller (1790). Hans drastiska ordalag gingo någon gång ända till ovettighet. Hellberg Samtida 9: 58 (1873). jfr (†): The Breff man til Ryssens Owettigheet swarat hade. Widekindi G2A 294 (c. 1676). särsk. konkretare, om sårande klander, oförskämdhet, ovett; i sht i pl. VDAkt. 1681, nr 402. Then som .. (polemiserar mot boken), skal vänta sig tilbakars ett kjärrlass med ovettigheter. BenzelBr. 59 (1731). Östergren (1934).

 

Spalt O 1680 band 19, 1951

Webbansvarig