| Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NID ni4d, n.; best. -et; pl. =.
1) (numera bl. arkaiserande) hån, skymf, spe, smädelse. Ihre (1769). Holmberg Nordb. 511 (1854; om forntida förh.). Helst som Trond anser doptvånget såsom ett nid emot sig. NordT 1895, s. 227. Om blott i andra skålen låg / ett uns af nid och vänskap fal, / ett grand af råhet och förtal! Jacobson KungsLilj. 120 (1896). — särsk.
a) övergående i bet.: nidvisa, nidskrift. Peringskiöld Hkr. 1: 240 (1697). Nu harmades köpmännen ännu mera: nid öfver Haflide bonde skulle han icke hafva diktat för intet! Bååth Grette 21 (1901). Ridderskapet och adeln besvarade detta nid (dvs. Tegnérs dikt ”Oppositions-Talare”) med ett af Fr. Boije författadt versifieradt stycke, ”Oppositionshäcklaren”. Bååth-Holmberg Morf. 2: 55 (1910).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande) hat, fiendskap; ondska; nedrighet, skändlighet. De mord, som af nid och hat begås (i Sverige o. Finl.). Fennia XVI. 3: 124 (1761). Söderberg Idyll. 48 (1923).
3) (†) avund; girighet; jfr NIDSKHET (se NIDSK, avledn.). Höghfärd, haat, girighz och nijdh, / The hålla nu en häfftigh strijdh. Forsius Fosz 181 (1621). Ihre (1769).
(2) -HUGG. (i vitter stil, föga br.) skändligt hugg, nidingshugg. Strindberg NSvÖ 1: 41 (1906). Månget nidhugg av dem jag tog. Gripenberg SkymL 14 (1925). —
(1) -KVÄDE. (i vitter stil, ålderdoml.) nidvisa. SvLittFT 1838, sp. 635. Lilljebjörn Skolm. 108 (1924). —
(1) -SKRIVANDE, p. adj. (tillf.) jfr -skrift. Den smädelystna och nidskrifvande fanatism, som (osv.). Atterbom Minnest. 2: 306 (1842). —
(1) -SKRIVERI1004, äv. 3~002. författande av smädeskrifter; äv. konkretare. Björkman (1889). Nära tidskriften står den s. k. broschyren, som .. stundom blott bjuder på nidskrifveri. LfF 1907, s. 190. —
(1) -STIRRA. [jfr d. nidstirre, nor. dial. nidstira] (föga br.) ihållande (o. hånfullt) stirra på ngt. Wester Svietla Bydokt. 7 (1894). SD(L) 1904, nr 124, s. 2. —
(2) -STYNG. (enst.) skändligt styng. Den evigt födde, / Som för ett nidstygn blödde. Rydberg Faust 38 (1876). —
(1) -STÅNG. [efter isl. nídstǫng] fornisländskt o. fornnorskt besvärjelsemedel bestående av en stång med ett därpå fäst hästhuvud, stundom försedd med magiska runor, avsedd att bringa förakt o. olycka över den mot vilken hästhuvudet pekade; numera stundom om stång avsedd att utpeka o. skymfa l. fördöma ngn; jfr skam-påle. Ihre (1769). Nidstänger skola vi åt dem resa, / att alla må se deras rån, deras nesa. Ling Gylfe 299 (1814). FolklEtnSt. 3: 138 (1922). —
(1) -VISA, r. l. f. [efter isl. níðvísa] smädedikt. Dalin Hist. 1: 209 (1747). Nidvisor och solsalmer. Nerman (1909; boktitel). (†) Hialti hade sungit nijdwijsa på Gudarna åhret tillförende då Christendomen wijdtogz. Reenhielm OTryggw. Oo 3 a (1691). —
(2) -VÄRK, n., förr äv. -VÄRKE. (nid- 1841—1908. nids- 1540—1912) [fsv. nidvärk, y. fsv. nidsvärk] (numera föga br.) gemen handling, nidingsdåd, illdåd. Konung Gustafs Stadga om Nidtzwärck eller Wåldzwärck på ens Bohagzting. Schmedeman Just. 12 (1540). Heidenstam Svensk. 1: 56 (1908). (†) Dömdes Mons .. fför niittz wärck han haffuer huggitt i Siguls hest .. med en yxe fframman j loret. BtFinlH 2: 36 (1544).
B (†): NIDS-VÄRK, se A.
NIDAKTIG, adj. (†) till 3: avundsjuk. (Om de mäktiga behöva vi icke hysa) tankar, som lätteligen yttra sig, antingen i missunsamhet eller nidaktig efterfölgd. Weise 2: 191 (1771). —
NIDIG, adj. (†) till 3: snål, gnidig. (Mannen är) Borta en slösare, hemma en nidiger, i nödene fattig. BrölBesw. 375 (c. 1670); jfr niding 2. Murberg FörslSAOB (1793).
NIDING, NIDISK, se d. o. —
NIDSKAP, sbst. [fsv. nidhskaper] (†) ”nidskhet”, snålhet. Nidhskap är wärre än uhrgyttia (dvs. slöseri). Törning 117 (1677).
Spalt N 536 band 18, 1947