Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MISS- ssgr (forts.):
MISS-EDARE, m. [jfr eda, v.1 1] (†) menedare; trolös människa. UrkFinlÖ I. 2: 45 (1597). SkrVSocLd 22: 139 (c. 1685).
-ENA, v. (†) åstadkomma tvedräkt, söndra. Thorild (SVS) 2: 265 (c. 1785).
-ERKÄNSLA. (†) otacksamhet. Ekman Dagb. 197 (1790).
-FALL, sbst.1 (sbst.2 se mässfall). [fsv. misfal (i bet. 1); jfr isl. misfall, mnt. misval, t. missfall]
1) (numera knappast br.) olycksfall, olycka; olycklig utgång av ngt; misslyckande; skada; olägenhet. Siendis eder wel före ati komme icke i något misfall. G1R 6: 68 (1529). Aldrigh jagh tigh här swijka skal, / I någon nödh eller miszfall. Brasck FörlSon. G 1 b (1645). Warda jordabref .. förkomna genom wådeld, krijg eller annat missfall, ägi tå (osv.). FörarbSvLag 5: 163 (1715). Almquist Hind. 26 (1833). Siwertz JoDr. 386 (1928).
2) börd vid vilken ett foster framfödes, innan det är livsdugligt (dvs. innan det uppnått en ålder av omkr. 7 månader), abort. Ha, få missfall. OSPT 1687, nr 23, s. 7. Havande kvinnor, som lida av blyförgiftning få i allmänhet missfall eller nedkomma med döda eller mycket klena barn. Sjövall o. Höjer 79 (1929).
3) foster som framfötts vid missfall (i bet. 2); numera nästan bl. (vard.) bildl.: missfoster, monster o. d. Et Clistir hwilket ey allena tömer Ende-Tarmen ..; utan retar ock Modren .. at utdrifwa et Miszfall, som fort wil, och ey behållas kan. Hoorn Jordg. 1: 260 (1697). ”Vad är det för ett missfall du har fått med dig i kväll?” frågade hon, då hon såg Torsken. Cederschiöld Skärseld. 78 (1931).
-FALLA. [jfr mnt. mis(s)evallen, t. missfallen] (†) misshaga. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 79 (1539). Lätt mitt tal ikke missfalla dig. Schultze Ordb. 1007 (c. 1755).
-FARA, v. -else (†, Verelius 174 (1681), Spegel (1712)). [fsv. misfara] (numera föga br.) fara illa fram med (ngt), vansköta; i sht i pass. (förr äv. intr.): vanskötas, förfaras, förstöras, fara illa. Ther än någhot sådant aff försumelse skeedde, .. at Sacramentet eller thes element förkomme, förspiltes eller ock ellies misfores. LPetri DialNattw. D 3 a (1562). Tå hans Land bonde hadhe igenom wanskötzlan latit miszfara och förfalla hans Affuelsgård. Kemner Trum. 68 (1629). Inlagsfä, och förtrodt gods, bör man vårda som sitt egit. Missfares, eller förkommer thet, af hans vangiömo, eller vållande; gälde fullt åter. HB 12: 2 (Lag 1734). LAHT 1902, s. 76.
-FATTA. (knappast br.) missuppfatta (ngn l. ngt). Högberg Vred. 3: 53 (1906). Strindberg Bjälb. 136 (1909).
-FEL, n. (†)
1) förhållandet att fela; förseelse. Murenius AV 578 (1665). VDAkt. 1671, nr 218.
2) felaktig mening, missuppfattning. Wij wele .. skicke så .. atj skole ingen misfeell haffue att eder skal iw allom fatighom och rikom vidherfaras lagh och rett. G1R 6: 290 (1529).
3) missförstånd (se d. o. 2). Rådsampt vore .. att hvadh missfel vore inkommit fursten och dem (dvs. riksens råd) emillan, h. f. N. altsammans ville falla låta. RA I. 3: 859 (1597).
-FELA, v. [jfr fsv. misfelas, svika, slå fel, ä. t. missfehlen, förfara felaktigt] (†)
1) fara vilse, taga fel. 1Tim. 1: 6 (NT 1526; Bib. 1541: farit wille). Alle dhe som härtil weelat sluta och nembna een wisz tijdh af Werldennes ända hafwa miszfeelat. RelCur. 29 (1682).
2) närmande sig bet.: misslyckas. Både Änklingar och Änkior .. (skola) tagha Herren Gudh och sine Wenner til Rådz, at the vthi thet andre Gifftermålet icke miszfeela. Schroderus Albert. 3—4: 6 (1638).
-FILOSOF. (enst., †) misslyckad l. dålig filosof. Thorild Gransk. 1784, 1: 28.
-FIRMA, förr äv. -FYRMA l. -FÖRMA, v. -an (†, Swedberg Schibb. 264 (1716), Hagström Herdam. 3: 8 (i handl. fr. 1763)), -else (Schultze Ordb. 1147 (c. 1755), Hellström Storm 319 (1935)), -ning; -are (mera tillf., Girs Edelh. Dedik. 4 (1627), Östergren (1932)). (-firm- (-ij-) 1662 osv. -fyrm- 16271726. -förm- 1587) [fsv. misfyrma; jfr isl. misþyrma]
1) (†) eg.: misshandla; skämma, förstöra (ngt). Detta (gm ändringar av Muytens) missfirmade förrådet (av berömda mästares tavlor). Tessin Bref 1: 89 (1751).
2) (i sht i lagspr.) bete sig så mot (ngn) att det går hans ära för när, förolämpa, skymfa, smäda, kränka, förorätta (ngn). SkrGbgJub. 6: 45 (1587). Dierfves någor missfirma Konungens Befalningshafvande i hans embete, med ord, skrifter, eller åtbörder; varde therföre dömd af Rätten i then ort, ther brottet skedt. UB 1: 5 (Lag 1734). Servitrisen (N. N.) .. anhölls för att hon under upploppet missfirmat en polisman. DN(A) 1931, nr 142, s. 5. särsk. (numera knappast br.) bildl., med sakobj.: vanvörda, förakta; tala vanvördigt om (ngt). För skola Örnarna sitt boo i hafwet bygga, / .. Än jagh, o. högste Gudh! titt budh miszfyrma skal. Spegel ÖPar. 56 (1705). Livijn 1: 289 (1822).
Avledn. (till -firma 2): missfirmlig, äv. missfirmelig, adj.; adv. -en (†, PH, Moberg Gr. 244 (1815)), -t (Dalin (1853) osv.). (-firml- 1796 osv. -firmel- 17601934) (i sht i lagspr.) om handlingssätt, uttalande o. d.: ärekränkande, skymflig. PH 7: 4981 (1760). Förolämpar krigsman överordnad krigsman .. eller förgriper sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning, .. dömes till fängelse. SFS 1914, s. 971.
-FORMA, v., -ning. giva (ngt) en från det riktiga l. normala avvikande (o. ful) form, deformera (ngt); jfr -bilda; i sht i pass. (särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.) l. ss. vbalsbst. -ning (äv. i konkret anv.). Bremer Hem. 2: 190 (1839). Allt för stark böjning bakåt i bröstdelen (av ryggraden) ger anledning till den missformning, som kallas kullerrygg. Wretlind Läk. 2: 16 (1894). Deras förvridna och missformade fingrar. Palmén Ossendowski StorVidd. 105 (1925).
-FOSTER. (nyss framfött) foster l., allmännare, varelse med höggradigt missbildad kropp. Schroderus Dict. 126 (c. 1635). (Romulus) förbödh, at man intet Barn skulle skynda aff daga, som icke hade något enkannerligit Lythe, eller war ett fullkomligit Miszfoster. Brask Pufendorf Hist. 16 (1680). Essen-Möller KvinnlUnderl. 200 (1932). särsk. allmännare l. bildl., om ngt oformligt l. misslyckat l. om omänniska (skurk, odjur) o. d.: monster, vidunder. Oelreich 184 (1755). Jag har några dussin obegripliga missfoster till poemer liggande. Fröding Brev 76 (1889). Moraliska missfoster. De Geer Minn. 1: 240 (1892).
Avledn.: missfosterlig, adj.; adv. -t (Crusenstolpe). (†) som är ett missfoster, starkt missbildad, monstruös; ofta bildl. JournLTh. 1812, nr 11, s. 2 (bildl.). Stora svettdroppar rullade öfver den korta halsen ned i en missfosterligt diger barm. Crusenstolpe Mor. 1: 82 (1840). Atterbom PoesH 1: 153 (1848; bildl.).
-FYRMA, se -firma.
-FÄLLA, v. [avledn. av -fälle] (†) fela, bryta. Ey kunna alla vmgälla / Thet som någhra få miszfälla. Prytz G1 H 3 b (1621).
-FÄLLE. [fsv. misfälle (i bet. 1)] (†)
1) olycklig händelse l. omständighet, olycksfall, olycka; missöde; olägenhet. Mich är alt emoot, / .. så stor är mijn misfelle. Ps. 1536, s. 25. Siwkdom, fattigdom och annor sådana misfelle. LPetri 1Post. V 1 a (1555). Schultze Ordb. 1007 (c. 1755). särsk. om missväxt. (Bönderna klagade) hwadh stoor nödh the af hunger lida, af missfälle på åhrswexten. RARP 4: 322 (1650).
2) bräcklighet, brist, fel. LPetri 2Post. 158 b (1555). (De) förachtade .. Konungen (dvs. Erik läspe o. halte) för hans missfelle och lythe skuldh. Dens. Kr. 70 (1559).
-FÄLLIG. [avledn. av -fälle] (†) olycklig; anträffat bl. om öde. KyrkohÅ 1914, s. 446 (1710).
Avledn.: missfällighet, r. l. f. (†) olycklig situation, olägenhet. Och då råka väggarna i samma missfällighet, som när de rida på knutarna utan at komma til sin rätta siunkning. VetAH 1739, s. 145.
-FÄRG, förr äv. (i bet. 2) -FÄRGA, f. [jfr t. missfarbe]
1) (föga br.) oriktig (ful) färg (hos ngt). På det stärkelsemjölet ej skall få bismak eller missfärg af det bitterämne, som finnes i rotstockarne (av arrowrot). Jönsson Gagnv. 174 (1910).
2) (†) brist på färg, färglöshet. Om misfärgha är vthi ögonen, Så lät indrypa vthi them Natskatte lagh. BOlavi 173 a (1578).
-FÄRGA, v., -ning. (i fackspr.) giva (ngt) en felaktig (ful) färg; i sht i pass. (särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.) o. ss. vbalsbst. -ning (äv. i konkretare anv.). Ekblad 63 (1764). Vid långt framskridet sjukdomsstadium (av tuberkulos i kons juver) blir mjölken missfärgad och varblandad. Juhlin-Dannfelt 415 (1886). En enda regnskur kan missfärga och betydligt nedsätta (kaffe-)bönornas värde. Jönsson Gagnv. 197 (1910). Topprötan yttrar sig som en mörkbrun missfärgning av veden. SvSkog. 328 (1928).
-FÖDA, v. (†)
1) framföda (barn) för tidigt, få missfall. Linc. (1640; under aborior). Möller (1790, 1807).
2) i p. pf. i adjektivisk anv.: som fötts med lyte(n) l. missbildning(ar), vanskapt o. d. VDAkt. 1700, nr 310. Allt hvad naturen ofullbordadt danar, / Allt dårligt, missfödt, vanskapt och förblandadt / Från jorden samlas här (dvs. i dårskapens paradis). JGOxenstierna 4: 98 (1815).
Ssg (till -föda 2): missföds-djur. (†) missfoster, monster. Swedberg Ordab. (1722). Kolmodin QvSp. 1: 47 (1732). Schenberg (1739).
-FÖDELSE. (†)
2) = -födsel 2. Linné Bref I. 2: 120 (1748). Denna missfödelse (dvs. villfarelse i tron) vil synas oskyldig. Mörk Th. 2: 262 (1752).
-FÖDING, m.||ig. (†) varelse (människa) som fötts med lyte(n) l. missbildning(ar), missfoster; äv. bildl. Swedberg Ordab. (1722). Kling Spect. Ddd 4 a (1735; bildl.). Sällan träffas någre missfödingar bland (negrerna). Olin Isert Bref 138 (1795).
-FÖDSEL, äv. -FÖDSL. (†)
1) missfall, abort. Schroderus Kegel 530 (1617). (De) berättade .., att drottningen af en olycklig tillfällighet fått ett missfödsel. Bäckström Folkb. 2: 141 (1848).
2) förhållande(t) att framföda missfoster; vanl. konkret: missfoster, monster; äv. bildl. Dhen rätta Baseliscus .. födes icke aff nogon Säd .., uthan han är ett Monstrum Naturæ eller ett Naturens Miszfödsell. RelCur. 266 (1682). Jo, tänk! at Marianas Man, den der missfödslen, har gifvet henne en örfil. Stagnell Risbast. C 2 b (1755). Weste (1807).
-FÖDSLA. (†) = -födsel 1. Schroderus Dict. 58 (c. 1635).
-FÖRA, -ing.
1) (†) vilseleda (ngn). Calonius 3: 47 (1798). Dock, man måste förlåta Er att ifvern missfört Eder. Polyfem I. 20: 2 (1810).
2) (numera knappast br.) i fråga om räkenskaper o. d.: införa (en post) på orätt plats; felaktigt notera l. införa (ngt ngnstädes). VDAkt. 1735, nr 220. Hade man .. infört i Kredit en till Debet hörande post, så skrifver man på Debetsidan: ”Storno, eller Error, eller Missföring ..”. Smedman Kont. 1: 27 (1872).
-FÖRDEL. (†) nackdel. Nordin Krigsh. 2: 124 (i handl. fr. 1695). Jag föreställer mig att domen kan utfalla till hans missfördel. Bremer Brev 4: 506 (1845).
-FÖRDELA. [avledn. av -fördel] (†) göra intrång i (ngns) förmåner, skada (ngn). Bergv. 1: 796 (1734).
-FÖRDELAKTIG. (†) ofördelaktig, skadlig. CPiper (1712) i HH XXI. 1: 205. JernkA 1828, 1: 111.
-FÖRE. [fsv. misföre] (†) dåligt (släd)före, menföre. Dalin Arg. 2: nr 21, s. 3 (1734; uppl. 1754: menföre).
-FÖRHÅLLANDE. [jfr t. missverhalten (i bet. 1), missverhältnis (i bet. 3 o. 4)]
1) (†) felaktigt sätt att bete sig l. skicka sig. Lindestolpe Matk. 50 (1714). Detta hans missförhållande hade för honom menliga följder. Sundén (1887).
2) omständighet l. tillstånd som innebär ngt felaktigt l. förvänt l. klandervärt, oegentlighet. Då inre missförhållanden hotade rikets bestånd. Geijer I. 5: 371 (1847). (Stadsläkare åligger) att .. anmäla sanitära missförhållanden inom staden. SFS 1890, nr 58, s. 30. Almquist VärldH 8: 216 (1938).
3) (föga br.) dåligt förhållande (mellan ngra), misshällighet, disharmoni. Geijer I. 5: 357 (1821). Det är ju ett uppenbart och hemskt missförhållande mellan dig och Herren Gud, när den dyra bönen Fader vår fördömer dig. Rosenius FaderVår 4 (1858). Östergren (1932).
4) felaktig l. olämplig proportion (mellan olika ting l. delar av samma ting), disproportion. Lyceum 2: 197 (1811). Ett medfött missförhållande mellan hjärtats kraft och lungornas storlek. Neander Tuberk. 69 (1928).
-FÖRMA, se -firma.
-FÖRNÖJD. [jfr d. misfornøjet, t. missvergnügt] (†) missnöjd. Rosenfeldt Vitt. 213 (1704). SkandGazette 1862, sp. 354.
-FÖRNÖJELSE. [jfr d. misfornøjelse] (†) missnöje. LBÄ 5—6: 16 (1797). Järta 2: 501 (1828).
-FÖRSEENDE. (†)
1) oaktsamhet, vårdslöshet; förbiseende; misstag. Schroderus Urs. K 1 b (1626). Att poicken obefalter hade gått till qwarnen och der aff sitt egitt missförseende fingren sönderkrossadt. BtÅboH I. 13: 135 (1638). Hustru Maria Joensdotter .. som tillförende af Missförseende och Orätt berättelsse kallatz Margaretha Olufzdotter. VDAkt. 1713, nr 147.
2) brott, förseelse. Dhetta mitt brott och stoora missförseende. VDAkt. 1697, nr 445.
-FÖRSTÅ, -else (mera tillf., Hammarsköld SvVitt. 2: III (1819), Granvik Centralafr. 328 (1927)). [jfr t. missverstehen] uppfatta (ngt) på ett felaktigt sätt; inlägga en felaktig innebörd i (ngns) yttrande(n) l. handlingssätt; tolkal l. bedöma (ngn l. ngt) felaktigt; missuppfatta (ngn l. ngt); misskänna (ngn). Det kan inte missförstås. Missförstå mig inte! Känna sig missförstådd. Huadh häruthinnan kunde missförståndedh .. vara. OxBr. 11: 265 (1636). Det är tryckande för den, som ej oroas af mängdens vacklande omdömen, att bli missförstådd af dem, för hvilka man hyser verklig aktning. BrefNSkolH 121 (1810). För ingen är det likgiltigt, om han när han talar blir förstådd, missförstådd eller oförstådd. SvD 1911, nr 342, s. 2. särsk.
a) (skämts.) i uttr. missförstå mig rätt!, i fråga om yttrande som icke är avsett att tagas alltför bokstavligt: förstå mig rätt! Min första iaktagelse var den att det talas så mycket — svenska i Stockholm. Missförstå mig rätt! GHT 1896, nr 295 B, s. 1. Ja, missförstå mig rätt, har kapten egna grisar? Engström 12Bok 25 (1919).
b) oeg., i uttr. missförstådd iver, missförstått nit o. d., missriktad iver osv. LBÄ 1: 23 (1797). Östergren (1932).
Avledn.: missförståelig, adj. (föga br.) som (lätt) kan missförstås. Ullman KyrklPsalmb. 98 (1871). SvTeolKv. 1930, s. 348.
-FÖRSTÅND.
1) förhållandet att missförstå ngn l. ngt; missuppfattning; misstag. Effter ther ähr misförstånnd på bägge sijdher, måge the sinemellenn förlijkas. SthmTb. 5/5 1600; jfr 2. Några mena fuller at vårhvete ränner förmycket i halm; men det är et missförstånd. Serenius EngÅkerm. 186 (1727). (Uppsvearna hade) valt till konung en ansedd man i deras ort vid namn Erik, i senare tider af missförstånd benämnd Erik IX. Odhner Lb. 43 (1869). Bergman Patr. 108 (1928). särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i uttr. missförstånd av (förr äv. om) ngt, missuppfattning av ngt. Thet miss förstånd .. som man j förtijdhen ther om (dvs. om kyrkoceremonierna) altijdh hafft haffuer. LPetri Kyrkiost. 60 b (1566). Fornv. 1940, s. 12.
b) (†) övergående i bet.: oförstånd, dumhet; äv. konkretare. När greffwen (Johan Hoya) togh thet misförstondh före och sigh vpsatte mott Swerigis rijke. HH XIII. 1: 166 (1564). Dhet iag för en liten tidh sedan af ungdoms missförståndh iklädde mig Qwinsfolks kläder. VDAkt. 1718, nr 276.
2) (på missuppfattning beroende) oenighet l. split l. spänt förhållande (mellan ngra); förr äv. om agg l. groll från ngns sida mot ngn annan. Ett övergående missförstånd. G1R 21: 120 (1550). Han hade förstådt at H[err] Nilss Bielke fatat et missförstånd till honom. RP 1: 114 (1628). (Kyrkoherden skall) beflijta sig om, at bijlägga miszförstånd och osämia emellan sine Åhörare. Kyrkol. 24: 23 (1686). (Om gm en utgiven skrift) missförstånd med utländsk makt sig yppat, må den, utan rättegång, genom beslut av Konungen i statsrådet konfiskeras. SFS 1941, s. 180.
-FÖRSYN. (†) brist på förtänksamhet, försummelse. Hwadh Borgmästaren widhkom wore genom hans miszförsyn myckit Folck omkommit. Schroderus Liv. 521 (1626).
-FÖRTROENDE. (†) brist på förtroende, misstro. LReg. 115 (1618). Möller (1790, 1807).
-FÖRTRÖSTAN. (†) misströstan. Brask Pufendorf Hist. 61 (1680).
-GESTALT. [jfr t. missgestalt] (†) missbildad l. frånstötande (uppenbarelse)form l. gestalt (i bet. 2). Så skiftar Mörkrets hemska irrverld sig / I millioner nya missgestalter. Atterbom FB 168 (1814). CJLAlmqvist i Skandia 1: 305 (1833).
-GESTALTA, -ning. [jfr t. missgestalten] (i sht i skriftspr.) giva (ngt) en från det rätta l. naturliga avvikande (o. frånstötande) form, missbilda (ngt); äv. mer l. mindre bildl. Rydberg Brev 2: 263 (1878). En .. dylik mästare i konsten att missgestalta naturen klippte trädkronorna och buskarne i form af vilda djur. Dens. KultFörel. 1: 133 (1884). Söderhjelm Runebg 1: 343 (1904). särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.: missbildning. En icke ovanlig missgestaltning av ryggen är rundrygg. Wirgin Häls. 4: 65 (1939).
-GIFTA. (†) bortgifta (ngn) med en person av lägre stånd; refl.: ingå en mesallians (med ngn); jfr -gifte. Weste (1807). En adlig dam, som råkat missgifta sig med någon förtjent och hederlig man af ofrälse ståndet. Leopold 5: 489 (c. 1820). Meurman (1847).
-GIFTE. [jfr t. missheirat] giftermål vari kontrahenterna icke äro likställda med hänsyn till börd l. samhällsställning; mesallians; numera nästan bl. (i fackspr., föga br.) i fråga om sådana fall då frånvaron av likställdhet har rättslig innebörd; jfr jäm(n)bördig, adj.1 1 (slutet). SvMerc. IV. 1: 88 (1758). (De engelska esquires) äro mycket måna om att bevara sig för missgiften (mesallianser) och all blandning med slägter utan anor. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 273 (1856). 2NF 13: 364 (1910). Östergren (1932; sälls.).
-GILLA. (numera knappast br.) ogilla. HH XXXII. 1: 302 (1787). Föraktare och gycklare med heliga ting blevo .. (i ä. tid) alltid missgillade, ja skydda. JmtFmT 7: 185 (1921).
-GISSNING. (numera knappast br.) sjöt. fel i bestickräkning o. d.; jfr gissa, v. 3 b. Rosenfeldt Nav. 78 (1693). Röding SD (1798). Auerbach (1911).
-GIVNING. spelt. i kortspel: felgivning. Wilson Spelb. 360 (1888). Östergren (1932).
-GREPP. [jfr t. missgriff] felaktigt handlingssätt (ledande till olyckliga konsekvenser), felaktig åtgärd. Stiernhielm Arch. C 1 b (1644). (G. III:s brev till Armfelt) kasta stundom ett bjert ljus öfver hans politiska missgrepp. Tegnér Armfelt 1: 156 (1883). Ett stort missgrepp i den franska kolonialpolitiken var också, att endast katoliker fingo utvandra till Canada. Almquist VärldH 9: 258 (1934).
-GUNST. [jfr t. missgunst]
1) (numera föga br.) ogunst, onåd o. d. Vij .. måste befahra, att vij .. kunde i högstbe:te H. K. M:tz .. missgunst och onådhe falla. OxBr. 12: 89 (1641). Sundén (1887).
2) (†) missunnsamhet, avund. Grader (skola) wara på ährona vthi thet ewiga Lijffuet, Doch vthan alt nijt och miszgunst. PJGothus Os. 404 (1603). Fahlcrantz 3: 232 (1864).
-GUNSTIG. [jfr t. missgünstig] (†) ogunstig, fientligt stämd (mot ngn). Schroderus Urs. E 4 b (1626). Förmodar iag derföre HögEhrew:ge Herr Domprobsten mig icke missgunstig blifwer att iag detta .. V. Consistorio föredrager. VDAkt. 1688, nr 94. Dalin (1853).
-GYNNA, -an (†, VDAkt. 1684, nr 107). [jfr t. missgönnen (i bet. 3)]
1) icke gynna (ngn l. ngt); vara (ngn l. ngt) ogunstig, vara fientligt sinnad mot (ngn); behandla (ngn l. ngt) styvmoderligt; numera företrädesvis (i sht i skriftspr.) i pass. (särsk. i p. pf.). Schroderus Liv. 472 (1626). Dalin Arg. 1: 5 (1732, 1754). Om lyckan skulle missgynna mit företagande. Ullman GrefvHänd. 43 (1782). Färden öfver Östersjön missgynnades af hårdt väder. Hagström Herdam. 3: 239 (1899). Johannes Kepler var på flere sätt missgynnad av ödet. Grimberg VärldH 8: 567 (1938). särsk. (numera mindre br.) i p. pr. i adjektivisk anv., med sakligt huvudord: ogynnsam, ofördelaktig. DA 1771, nr 282, s. 2. Nu inträffade .. vissa missgynnande omständigheter, som gjorde ett nederlag oundvikligt. Paulson Aristoph. 2: 4 (1903).
2) (†) vara illa till freds med (ngt), tycka illa om (ngt), misstycka (ngt). Huru Danske thet misgynne, / At Swenske nu ey wele mere. / Låte sigh medh sweck vmföre. Svart Gensw. K 2 b (1558).
3) (†) avundas l. missunna (ngn ngt); vara missunnsam mot (ngn). Palmchron SundhSp. 182 (1642). Iag wil för den skul icke förmoda, de som wed sine lägenheter sittia, .. mig denna vacance missgynna. VDAkt. 1712, nr 9. Rönigk Fresenius 261 (1753).
-GYNNARE. [jfr t. missgönner] (†) fiende, ovän; avundsman. Att wij szå skendeligen förförde, och belugne bliffwe, aff wåre misgynnere. G1R 17: 409 (1545). The rijke haffuer många Misgynnare, Sorgher, Farligheether. Balck Es. 80 (1603). Björlin Ford. 1: 28 (1895).
-GYNNSAM~02 l. ~20. (i skriftspr., mindre br.) ogynnsam, ofördelaktig. Vid långvarigt missgynsamt torkningsväder. LBÄ 44—50: 289 (1801). Öhrström Hum. 117 (1896).
-GÅ, v., o. -GÅS, v. dep. [fsv. misganga, gå illa l. olyckligt, slå fel, misslyckas; jfr mht. missegan, ä. t. missgehen (i bet. 7)] (†)
1) gå fel, gå vilse; särsk. bildl., dels: misstaga sig o. d., dels: förgå sig.
a) intr. (Sv.) Jag är misgången i min tanka (lat.) vana est spes mea. Pfeif DeHabitu 259 (1713). Möller (1790).
b) refl. Lind (1738). Man kommer icke långt utan at missgå sig, när man skal sluta thet ena af thet andra. Eklund Upf. 224 (1746). At Herr Probsten så missgått sig, at han varit nödsakad inför Protocollet gjöra ett ordenteligit afbedjande. VDAkt. 1798, nr 11. Meurman (1847).
2) tr.: (vid gång l. resa o. d.) icke träffa l. komma fram till (ngn). Nordberg C12 1: 541 (1740). Jag sökte honom öfverallt, men hade den harmen att missgå honom. Gumælius Bonde 343 (1828).
3) dep., med reciprok bet.: (vid gång l. resa) misslyckas med att träffa varandra, gå om varandra. Möller (1790). Vi skulle möta Sophie, men missgingos. Topelius Dagb. 2: 143 (1835).
4) tr.: gå miste om l. förlora (ngt); äv. intr., i uttr. missgå om ngt. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 125 (1697). Att så månge fattige änkor skulle .. missgå deras lilla ock svaga dageliga näring. 2RA 1: 463 (1723). 1SAH 4: 191 (1791, 1809: missgå om).
5) intr., med indirekt obj.: gå förlorad för (ngn), gå (ngns) näsa förbi. Chydenius 315 (1766). Egarne af Elfkarleby, af blygsel i anseende til en vida skilld åbyggnad emot de andre vercken, voro efter sin tanka ej misslynte dermed, at den Nåden Missgick dem, at se Cronprinsen vid sitt verck. NoraskogArk. 6: 18 (1768).
6) tr.: försumma (ngt). Hwilken aff Skipsfolcket .. försofwer och miszgår sin Wackt .., wari fallen til tre Marck Böther. Sjöl. 1667, Skipm. 17; jfr PH 4: 2677 (1748).
7) gå l. avlöpa illa l. olyckligt (för ngn l. med ngt); olyckas, slå fel, misslyckas; ofta med indirekt obj., dels: gå illa l. misslyckas för (ngn), dels: drabba (ngn); äv. opers.
a) intr. Men thet pläghar så wara, at när enom misgåår så misbiwdz honom. OPetri Kr. 108 (c. 1540). Och skulle vell min k. hustru fara illa, om mig noget messgår. OxBr. 11: 36 (1621). Otänkt oftare sker, men påtänkt snarare misgår. Nicander GSann. 29 (1766). Hvad helst den elaka flickan tog sig före missgick henne. SvFolks. 441 (1849). särsk. i fråga om missfall (jfr b slutet); vanl. opers. Är tilbefruchtandes at henne icke tå misgår och hon födher dödt barn. BOlavi 162 b (1578). IErici Colerus 1: 44 (c. 1645).
b) dep. Schroderus Casm. 54 (1615). Hwadh tu hafwer i sinnet, vppenbara ingen, på dhet du icke warder bespottat, om thet miszgåås. Törning 72 (1677). särsk. i fråga om missfall (jfr a slutet); vanl. opers. J modherlijffuet war .. (Jakob) j faara medh sin brodher Esau, så at hans modher Rebecka, fruchtade at henne ther aff skulle missgås. Rudbeckius 3Pred. C 2 b (1622). VDAkt. 1736, nr 341.
8) drabbas av olyckor l. svaghet l. sjuklighet o. d.; förolyckas, gå under, omkomma, förgås.
b) dep. Hall KultInt. 114 (i handl. fr. 1642). Boskapen haf(ve)r missgåss och wahn trefues. VDP 1667, s. 114. Och lemnades i huset 1 dosis af thet Pulweret, som jag .. altid bar i Råcktaskan, på thet om periculum woro in mora, så at om man icke hinde hämta annat på Apotheket, then siuke icke miszgås skulle. Block Pest. 114 (1711).
9) om foster: framfödas för tidigt (o. avlida); äv. med indirekt obj.
a) intr. Förste barnet missgick henne. SthmTb. 19/6 1591. Widegren (1788).
b) dep. BOlavi 165 a (1578). Fostret har missgåts för henne. Lind (1749).
10) tr.: framföda (foster) för tidigt (så att det icke blir livsdugligt). (En kvinna) hafwer (enl. uppgift) misgångit barn. ÄARäfst 79 (1596).
11) intr.: gå sönder. Godtzett behållitt af den missgågna (kyrk-)klåckan war 12 Skep och 7 {marker}. BtÅboH I. 11—12: 25 (1660).
-GÄRNING. [fsv. misgärning] (numera i sht i högre stil) ond l. straffbar gärning, brott, förbrytelse; särsk. om grovt (förr ofta med dödsstraff belagt) brott: illdåd, missdåd, ogärning; i religiöst spr.: (svår) synd. G1R 1: 94 (1523). Iagh Herren tin Gudh är en starck hempnare, then som sökier fädhernas misgerning, in på barnen. 2Mos. 20: 5 (Bib. 1541). De som uppenbarligen fallne äro i grofva laster och missgerningar, som i menederi, mandråp, hor, .. kätteri. Wallquist EcclSaml. 5—8: 607 (1619). Rymmer (man) af landet för grof missgierning; tå (osv.). ÄB 7: 2 (Lag 1734). Stora missgärningar ropa på stora straff. Gripenberg BrinnL 118 (1910). jfr högmäles-missgärning.
Ssgr: missgärnings-balk(en). (förr) viss balk i 1734 års lag, som jämte straffbalken utgjorde denna lagboks brottmålsavdelning; upphävd o. sammanslagen med straffbalken till en strafflag 1864. Missgiernings Balk. Lag 1734, s. 200 (rubrik). SvRiksd. II. 14: 51 (1934). jfr FörarbSvLag 6: 161 (1731).
-folk. (†) koll.: (grova) brottslingar l. syndare. RA I. 4: 517 (1598). NoraskogArk. 5: 131 (1621).
-kropp. (†) (grov) brottsling l. syndare. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 460 (cit. fr. 1616). VRP 1625, s. 198.
-kvinna. [fsv. misgärningis qvinna] (†) jfr -man. Swedberg Lefv. 543 (1729).
-man, m. [fsv. misgärningis man] (i sht i högre stil) (grov) brottsling l. syndare; ogärningsman, illgärningsman, missdådare. Girs J3 32 (1627). Ett .. rykte hade spridt sig .., att kronprinsen blifvit .. illa slagen .. af någon okänd missgerningsman. Topelius Fält. 4: 421 (1864). Östergren (1932).
-mål. (numera knappast br.) rättegånsgmål rörande (grovt) brott, brottmål. FörarbSvLag 3: 5 (1712). BtRiksdP 1901, I. 1: nr 24, s. 157.
-människa. (†) jfr -man. L. Paulinus Gothus OErici 35 (1615). VDAkt. 1770, nr 578.
-person. (†) jfr -man. Lundström LPGothus 3: Bil. 37 (c. 1630). KyrkohÅ 1903, MoA. s. 41 (1723).
-GÖRA, v. [fsv. misgöra, göra illa] (†)
1) göra illa, förbryta sig. The .. straffas, som ther emoot (dvs. mot fäderneslandet) missgiöra och bryta. Gustaf II Adolf 193 (1617). Spegel 299 (1712).
2) begå fel l. misstaga sig i (ngt); i p. pf.: misslyckad; äv. refl.: göra felgrepp. En missgjord räkning (dvs. beräkning) på credit. Nordenflycht QT 1746—47, s. 19. Klint (1906; refl.).
Avledn. (till -göra 1): missgörare, m. (†) missdådare, missgärningsman. L. Paulinus Gothus MonPac. 845 1628). Dens. MonTurb. 160 (1629).

 

Spalt M 1066 band 17, 1944

Webbansvarig