| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MENIG me3nig2, adj.; adv. -T.
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) gemensam för l. gällande l. omfattande alla; som tillhör samhället, allmän (se d. o. I o. IV); äv. substantiverat i uttr. det meniga, det allmänna. G1R 4: 126 (1527). Then menige Recess som i Wästeråhs samtykt och belefwat blef. Därs. 5: 87 (1528). Wij wilie dragha then menigha stråtena. 4Mos. 20: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: allmänna farvägen). Bemälte Trijmän (skulle) ther öfwer döma, huru wijdt samme Åker lydde thet Meniga til. Schroderus Liv. 926 (1626). Ärendet uppsköts till ett menigt herremöte. Hildebrand Statsförf. 182 (1896; om förh. 1507). — särsk. (†) i uttr. det meniga bästa o. d., det allmänna bästa, allmänt bästa; äv. använt liktydigt med: det allmänna, staten. OPetri 2Förman. A 1 b (1528). (Domaren) skal .. sökia thet menigha besta medh embetet, och ey sitt eghit. Dens. 4: 302 (c. 1540). En sådan Landtmäterie-Ordning, som mer än tilförene är lämpelig til det Menige Bästas behof. PH 5: 3367 (1752). Sahlstedt (1773).
2) (†) om landområde o. d.: som avses i sin helhet, hel (se HEL, adj. 4). Menoge östra herreed. G1R 1: 43 (1523). Försth i dalana oc sidhan ower menige landit. Därs. 3: 221 (1526). Gud .. gaff så Apostlana befalingh ath the skulle gåå wtt j menigha werldena och predica. OPetri MenFall D 1 a (1526). Ordningar .., som menige Riket angå. PH 5: 3105 (1751).
3) (†) vida spridd l. utbredd l. känd, allmänt gängse, allmän (se d. o. V). Thet oordhet (nykter) är icke allstinges menigt. FörsprNT 5 a (1526). Effther som thet menige skrij och rycthe goor. G1R 20: 329 (1549). — särsk. ss. adv.: vanligen, i vanliga fall, i allmänhet. RA I. 2: 328 (1569). Nykommen är menigt wälkommen. Brahe Oec. 31 (1581; uppl. 1920). En Calender som påminner en, hwad förnemligast, hwar Månad kan menigt skee, heela Åhret igenom. Därs. 88. RARP 4: 95 (1647).
4) (numera bl. arkaiserande; se dock a, b) som tillhör den stora massan l. de breda lagren av folket l. av en viss klass o. d.; äv.: som är av lågt l. lägre stånd; stundom om ofrälse i motsats till adlig. G1R 1: 26 (1521). Vi efterskrifne Sveriges rikes rådh, biscopar och menige prästerskap. RA I. 3: 86 (1593). En af menige Borgerskapett af hwar Stadh. RARP 1: 11 (1626). Dalin Hist. III. 1: 162 (1761). — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. menige (ngn gg menig, förr äv. meniga) man10(0) 4 (ngn gg män), i sht förr äv. meniga folket l. hopen o. d., förr äv. den menige man, om folkets stora massa, gemene man, menighet(en), ”folket”; i sht förr stundom om ofrälse i motsats till adlig. SvTr. 4: 3 (1521). Thet wälle then meenige mann i Rijkit mich befalet och tiltrott haffuer. G1R 1: 2 (1521). Konungen moste thet samma lidha, som then menighe man. Vish. 18: 11 (Bib. 1541). Han (blev) swårliga förachtadt både aff adelen och menige hopen. Svart G1 102 (1561). Att menige man äro tillgifne det nu regerande konungahuset. HH XXV. 1: 118 (1809). Att en hel rad brukliga svenska högspråksord numera återfinnas i landsmålen hos menige män. Högberg Vred. 1: IX (1906). SvD(A) 1929, nr 105, s. 10.
b) (fullt br.) mil. om obefordrad krigsman; särsk. (i sht i pl.) i substantivisk anv., motsatt: befäl (se d. o. 4). Menige räkna icke tjensterang inbördes. TjReglArm. 1889, s. 23. En korpral och en menig. Malmbgt 1894, nr 55, s. 2. Menigs möjlighet att befordras till officer. Cederström NFund. 44 (1917). särsk. bildl., för att beteckna att ngn tillhör ”de djupa leden” av ngn organisation o. d. Högberg Utböl. 2: 79 (1912). Jag betraktar mig själv som .. en menig man i de intellektuella leden. Hellström Malmros 143 (1931). SvD(B) 1943, nr 20, s. 6.
5) (†) (av) ordinär (kvalitet); enkel, simpel; ringa. G1R 19: 240 (1548; om stål). Brahe Oec. 27 (1581; uppl. 1920; om förstånd). Så menige som nu hans Härar ära, / Fast om bland Krigs-folk ey så Trå-rätt plä gå till, / Haar han doch mäcktat dem de Seedigheeter lära; / Att (osv.). Dahlstierna (SVS) 100 (1698; bet. oviss).
Spalt M 784 band 17, 1944