Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KRÄK krä4k, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(kreek 1640. kräck 1712. krä(ä)k 1683 osv.)
Etymologi
[jfr d. dial. kreg, kræg, nor. krek, ävensom d. kræ; till KRÄKA, v.1 — Jfr KRÄKE]
1) (numera ngt vard.) mindre, krypande l. krälande djur, lägre stående djur; företrädesvis dels om smärre kräldjur, dels om insekter, maskar, blötdjur o. d., kryp; numera bl. ringaktande l. föraktligt o. av den moderna språkkänslan närmast uppfattat ss. hörande till c α. Bij, getingar eller andra sådana kreek. Linc. (1640; under aculeus). Foglar hafwa sina wisza kräk, som them gnaga. Lindestolpe Matk. 12 (1714). Minsta kräk i kärr och syra, / Nyss af Solens värma väckt (osv.). Bellman (BellmS) 2: 152 (1791). Landell Bligh 81 (1795; om medusor). Regnér Begr. 258 (1803; om maskar). (I de varmare länderna) finnas .. många giftiga kräk. Berlin Lsb. 65 (1852). Cannelin (1921; om maskar). — jfr DYNT-, FLUG-, FLYTTNINGS-, MASK-, SJÖ-, SKAL-, SMÅ-KRÄK m. fl. — särsk.
a) (†) koll. Hiärne Watt. 61 (1683). Ödlor, Ormarter, Mattkar, Vattuspinlar och sådant kräk. Tiselius Vätter 1: 107 (1723).
b) (†) zool. i pl., om vissa, på olika sätt avgränsade grupper bland de lägre djuren. Linné SystNat. 33 (1740; benämning på klassen Amphibia, omfattande ormar, groddjur o. kräldjur). Dens. MusReg. 91 (1754; benämning på klassen Vermes, omfattande bl. a. iglar, bläckfiskar, maneter, koraller). Möller (1790, 1807; benämning på klassen Amphibia).
c) bildl.
α) (ringaktande l. föraktligt l. medlidsamt, vard.) om djur i allm. HH XXI. 1: 6 (1709). Draken förtröt hiskeligen, at et så litet, och, i hans ögon föraktadt kräk (som en hermelin), skulle undslippa hans mordiska tand. Tessin Bref 1: 23 (1751). Folk, som ej kunde skilja menniskor ifrån kräk. Topelius Fält. 2: 261 (1856). (Han funderade på att ge upp fisket) men han .. ville gärna visa de fjälliga kräken att han inte var en som gaf sig. Forsslund Djur 30 (1900). — jfr HUND-KRÄK.
β) (†) övergående i bet.: (levande) varelse; ofta svårt att skilja från γ. Det h. kräket (dvs. den fromma drottning Emma), geck .. med förbundna ögon igenom glödheta plogjern (osv.). Kling Spect. Ccc 1 a (1735). Hon (dvs. månglerskan) är .. et af the vackraste kräk i verlden. Wadenstjerna Cavall. 67 (1747). Det Gudomliga Majestätet, som .. genom ett oändeligt svalg är skildt från denna jordens kräk, hvaribland vi äfven räkna menniskan. Hedborn 2: 227 (1843). Schulthess (1885).
γ) (ringaktande l. föraktligt l. medlidsamt, vard.) om (fullvuxen) person; vanl. för att beteckna ngn ss. obetydlig l. svag l. viljelös, förr äv. dum: kryp, stackare, ynkrygg, ”mähä”, nöt, l. ock ss. blottad på moraliska hänsyn l. rå l. ohyfsad i sitt uppträdande o. d.: odjur, ”fähund”, ”knöl”. ÖB 38 (1712). Ett .. obelefvat kräk. Kling Spect. Ll 4 a (1735). Vi usle kräk träda inför den store och Majestätiske Guden. Nohrborg 844 (c. 1765). Dumma, enfaldiga kräk. Hagberg Shaksp. 7: 313 (1849). Karlen var det beskedligaste kräk på jorden. Engström Glasög. 115 (1911). Kanske (hade hon) snabbförhör med sitt kräk till man. Swensson Willén 147 (1937). — jfr KARL-, MÄNNISKO-KRÄK.
δ) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera föga br., vard.) om litet barn. Bergklint MSam. 1: 163 (1781). Det lilla lindebarnet, ett kräk som hade vatten i hufvudet. Lundgren MålAnt. 2: 118 (1872). Roos Skugg. 422 (1891).
2) (i sht i folkligt spr.) husdjur; i sht om nötkreatur. Dahlstierna (SVS) 126 (1698). Dahlman Reddej. 98 (1743; om svin). Greta hade .. beslutit, att aldrig behålla något kräk, som mjölkade under två kannor i dygnet. Almqvist Lad. 34 (1840). Slut på fäbodlifvet och kräkena hemma och hästarna på stallet. Höglund Älfv. 100 (1902). Kräken i lagård och stall var skinande feta. Simberg Tran. 84 (1927).

 

Spalt K 3054 band 15, 1938

Webbansvarig