Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONFUSION kon1fɯʃω4n l. -fu-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (numera bl. i bet. 2) -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konfusion, eng. o. fr. confusion; av lat. confusio (gen. -ōnis), vbalsbst. till confundere (se KONFUNDERA). — Jfr FUSION]
1) (numera knappast br.) motsv. KONFUNDERA 1 o. 2: förvirring, oordning; oreda, villervalla; abstr. o. konkret. Här vthi Rijket war på .. (Sigismunds) tijdh een sådan Confusion och oordning j Regementet, at (osv.). Chesnecopherus Skäl Dd 1 a (1607). Spegel Dagb. 85 (1680). Det är allenast en Ört på hvart och et (kopparstick), så at de kunna sättas i hvad ordning man vil, utan den minsta Confusion. Björnståhl Resa 2: 238 (1774). När ett begrepp vållar konfusion, så är det derföre, att det begagnas i obestämda betydelser. Wikner Mater. 318 (1870). Fennia XLIX. 4: 178 (1929). — särsk. (†) med saksubj., i uttr. ligga l. vara i konfusion, ligga l. befinna sig i oordning; gå i konfusion, råka i oordning. Widekindi KrijgH 181 (1671). HSH 10: 107 (c. 1680). Schück VittA 2: 102 (cit. fr. 1689).
2) (numera knappast br.) motsv. KONFUNDERA 3: förvirring, virrighet; förlägenhet, bryderi, villrådighet; äv.: distraktion, tankspriddhet. Schroderus Albert. 2: 269 (1638). Imedlertid .. är det godt, at en ung predikant .. aktar sig för confusion i början af predikan. Rydén Pontoppidan 303 (1766). Frey 1845, s. 382. (W. är) i sina distraktioner och konfusioner om möjligt ännu värre än Pappa. AGeijer (1846) i Solnedg. 3: 149. Vasenius Top. 2: 197 (1914).
3) jur. det förhållande att borgenär o. gäldenär förenas i en o. samma person (t. ex. gm att endera dör o. ärves av den andre). Schrevelius CivR 2: 279 (1847). SvUppslB (1933).

 

Spalt K 2107 band 14, 1937

Webbansvarig