Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JUBILATE jɯ1bila3te2 l. jub1-, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[av lat. jubilate, 2 pers. pl. imper. av jubilare (se JUBILERA, v.1), med hänsyftning på de psalmer i psaltaren vilka i Vulgata börja med detta ord]
(numera föga br.) jubelsång, jubelhymn; i sht i bildl. anv. I Morgons kunde wi siunga Jubilate, men i Affton måste wi instämma och qwijda Ejulate (dvs. klagosång; eg.: klagen!). Fernander Theatr. 483 (1695). Frese VerldslD N 2 a (1715, 1726). Scherping Cober 2: 430 (1737).

 

Spalt J 218 band 13, 1934

Webbansvarig