Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JAJNA jaj4na, äv. med eng. uttal, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; i bet. 2 i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. (i bet. 1) -s (Björnstjerna Hind. 112 (1843) osv.), äv. -er (Boberg Ind. 173 (1928)).
Ordformer
(djaina 18801904. dschaina 18431860 (: Dschaina-sektens). jaina 18431934)
Etymologi
[jfr eng. jain, jaina; av hindi o. sanskr. jaina, som tillhör en budda l. en profet, till jina, segrare, äv. benämning på bl. a. var o. en av jajnismens tjugufyra (till största delen mytiska) profeter o. lärare o. särsk. på den siste av dessa, Vardhamana l. Mahavira († c. 500 f. Kr.), ansedd som den egentlige upphovsmannen till jajnismen]
(i fackspr.)
1) anhängare av jajnismen, jajnist. Jainas vidhålla själavandringen lifligare än Brahmanerne sjelfve. Björnstjerna Hind. 113 (1843). Appar, vilken enligt legenden under en tid svek sin tro och blev jaina. NoK 81: 113 (1927).
2) (föga br.) jajnasekten. NF 3: 1283 (1880). Ekbohrn 1: 183 (1904).
Ssgr (till 2; i fackspr.): JAJNA-DIALEKT(EN). om den ålderdomliga prakritdialekt varpå de äldre av jajnismens heliga skrifter äro skrivna. 2NF 12: 546 (1909).
-LITTERATUR(EN). HdlProfSanskrLd 1920—23, s. 38. —
-LÄRA(N), r. l. f. den jajnistiska läran l. religionen. NoK 81: 111 (1927).
-RELIGION(EN). = -LÄRA(N). HdlProfSanskrLd 1920—23, s. 40. —
-SEKT(EN). om den indiska sekt som omfattar Mahaviras lära. Lind af Hageby Minn. 79 (1860).
-TEXT. HdlProfSanskrLd 1920—23, s. 64.
Avledn. (till 2; i fackspr.): JAJNISK, adj. som har avseende på jajnismen, jajnistisk. Ett jainiskt grottempel. Boberg Ind. 52 (1928).
JAJNISM(EN), r. om den framför allt av Mahavira grundade, numera huvudsakligen i västra delen av Främre Indien utbredda indiska religionen. Fredengren Bettany VärldRel. 178 (1893). NordT 1914, s. 485.
JAJNIST, m.||ig. anhängare av jajnismen; jfr JAJNA 1. 2NF 12: 1174 (1910).
JAJNISTISK. adj. till JAJNISM o. JAJNIST; jfr JAJNISK. Fredengren Bettany VärldRel. 179 (1893). SDS 1934, nr 80, s. 10.

 

Spalt J 35 band 13, 1934

Webbansvarig