Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INKOMPETENS in1kompetän4s, äv. iŋ1-, l. 01—, r. (l. f.); best. -en.
Ordformer
(-competence 1729—1868. -kompetens (-c-) 1845 osv.)
Etymologi
[jfr t. inkompetenz, eng. incompetence; av fr. incompétence, bildat till incompétent (se INKOMPETENT)]
motsv. INKOMPETENT 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara inkompetent. Biurman Brefst. 144 (1729). SvD(A) 1930, nr 253, s. 4. — särsk. jur. motsv. INKOMPETENT 2 b. Forssell Hist. 1: 53 (1869).
Ssg: INKOMPETENS-FÖRKLARING. av myndighet l. sakkunnig o. d. avgiven förklaring att ngn är inkompetent; äv. oeg. l. bildl. BefordrLund 1859, 1: IV. 2NF 30: 104 (1919). särsk. jur. till INKOMPETENS slutet. 2VittAH XXXI. 1: 88 (1883, 1886). Kallenberg CivPr. 1: 498 (1918).

 

Spalt I 584 band 12, 1933

Webbansvarig