Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HY hy4, sbst.1, r. l. m. (f. SvTyHlex. (1851, 1872), ÖoL (1852)); best. -n, äv. (numera bl. bygdemålsfärgat) -en.
Ordformer
(hy (hyy) 1531 osv. hyd (hijdh) 1613—1764. hye VDAkt. 1690, nr 249)
Etymologi
[fsv. hyr, m., utseende, färg, hy, motsv. d. hy, liksom feng. hīw, hēow, n., utseende, skapnad, form, färg (varav eng. hue), got. hiwi, n., utseende, av ett germ. hiuja-, av omtvistat urspr.; trol. till den ieur. roten (s)ku, betäcka (jfr HUD), från vilken äv. isl., nyisl. há, nor. haa, f., hud, skinn, (efterväxt av) gräs (av ett urnord. hawō). — Jfr HY, sbst.2, HYA, sbst. o. v.]
ansiktshudens naturliga utseende l. färg; äv. (numera bl. i vitter stil) närmande sig, förr äv. övergående i bet.: ansiktshud; förr äv. övergående i bet.: anletsdrag l. uppsyn (ss. uttryck för viss känslostämning); äv. mer l. mindre bildl. l. i överförd anv. Fin, mjäll, klar, gul, brun, mörk, frisk, sjuklig, glåmig, grov, mjuk, knottrig hy. Mess. 1531, s. B 4 b. Tå wardt Kain swårligha wreedh, och hans hyy förwandladhes. 1Mos. 4: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: hans blick blev mörk; Luther: sein geberde verstelltet sich; Vulg.: concidit vultus ejus). Ansichtets hyd eller färga. Chesnecopherus RegIter D 3 b (1613). De som twetta sig i Klijwatten få een fijn och skär Hy. Roberg Beynon 253 (1697). Solen .. / Sin Vänas (dvs. månens) bleka Hy förbytt. Frese VerldslD 57 (1717, 1726). (Hon) svärtade hyen, at hon icke måtte igenkännas. Dalin Arg. 1: 117 (1733, 1754). Ju finare hyen är, ju snarare skrynklas han. Kling Spect. Bb 2 a (1735). (Sv.) Hy, (lat.) Cutis, cuticula. Schenberg (1739). (Sv.) Hy .. (fr.) mine, geste. Möller (1745). Hans hatt, hans plym, den bruna hyn / Och skuggan från hans ögonbryn. Runeberg 5: 4 (1860). Hyn var brynt och barkad af strykarlifvets vedermödor. Kléen MSommar 46 (1896). Hon är .. mörk i hyn. Hallström Händ. 63 (1927). — jfr ANSIKTS-, LIK-, LILJE-, OLIV-, PURPUR-, ROSEN-HY m. fl. — särsk. (numera mindre br.) i uttr. skifta hy, förr äv. hyn l. sin hy l. omskifta l. ömsa l. förändra (sin) hy o. d., rodna l. blekna; äv. mer l. mindre bildl. Lucidor (SVS) 372 (1674; bildl.). Skyjarna skiffta sin hyy och sig förblandade hwälfwa (när Guds ljungeld lyser). Spegel GW 20 (1685). (Migneuls) kinder skiftade hy. Almqvist AmH 2: 53 (1840). Östergren (1928).
Avledn.: HYAD, p. adj. som har (så l. så beskaffad) hy; numera bl. ss. senare led i ssgr; förr äv. pregnant: med vacker l. frisk hy. Mång Möjer och hyjade Jungfrur. JLillienstedt (1675) i FoU 20: 393. Schultze Ordb. 1962 (c. 1755). SvTyHlex. (1872). — jfr BLEK-, BRONS-, BRUN-, FIN-, FRISK-, GROV-, GUL-, LJUS-, MÖRK-HYAD m. fl.

 

Spalt H 1588 band 11, 1932

Webbansvarig