Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUVEN, p. adj.; n. -vet.
Ordformer
(ho- VRP, Bondepract.)
Etymologi
[sv. dial. huven (Smål.), håven (Sk.); eg. p. pf. av HÄVA; jfr d. hoven]
(†) svullen. Ingredh war slagen så att hon war hoffuen i Brystet. VRP 1641, s. 979. Om tin Lönligheet Hoffuet (Sullin) mon wara. Bondepract. C 6 b (1662; d. orig.: hoffven).

 

Spalt H 1525 band 11, 1932

Webbansvarig