Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HEJA häj3a2 l. 40, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -t; pl. =.
Etymologi
[möjl. imperativ av HEJA, v.1 2; jfr Ideforss PrimInterj. 1: 295 (1928); jfr HEJA, v.2]
(inom sportskretsar, vard.) uppmuntrande o. äggande tillrop till tävlande idrottsmän. Heja, heja, friskt humör, det är det som susen gör! Heja! Heja! Heja! (vanligt tillrop vid idrottstävlingar). En idrottsskribent kan verka som en frisk fläkt, men när ekot af hans heja! förklingat, återstår bara referatet. SD 1915, nr 302, s. 11. PåSkid. 1928, s. 6.
Ssgr (inom sportskretsar, vard.): HEJA-GÄNG, n. jfr GÄNG, sbst.2 2 samt HEJAR(E)-GÄNG. —
-KLACK. = -GÄNG; jfr HEJAR(E)-KLACK. IdrBl. 1924, nr 123, s. 5, sp. 1. —
-ROP. SvD(A) 1915, nr 297, s. 6.

 

Spalt H 630 band 11, 1930

Webbansvarig