Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄLSINGE häl3siŋe2, sbst.3, äv. HÄLSINGEN häl3siŋen2, sbst. m. best.
Ordformer
(-inge 1902 osv. -ingen 1889)
Etymologi
[eufemistisk ombildning av HELVETE i anslutning till HÄLSINGLAND (jfr d. o. 2); jfr HELSIKE. Beträffande formen hälsingen jfr HUNDINGEN]
(i vulgärt spr., föga br.) eufemistiskt för: helvete; i svordomar o. kraftuttryck. ”Dä va’ helsingen hva’ du ä’ sabbig! Fick du nå’nting?” ”Åh i hundingen — han hade väl ingenting att ge bort!” Wranér BrokBild. 100 (1889). Engström Kryss 5 (1912). — särsk. i gen. sg. obest. med bet. av ett adj. l. adv.: ”helvetes” (se HELVETE 1 d). Så hälsinges dåraktig kan han väl inte va, om dä något till tjyf! Engström Kryss 143 (1912).

 

Spalt H 1958 band 12, 1932

Webbansvarig