| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRUND grun4d, adj.2, l. GRUNN grun4, adj.; n. o. adv. GRUNDT l. GRUNT.
(i lägre stockholmsslang) elak, ogin, kitslig; arg, förargad. Uhrström Sthmska (1911). Farbror Gusten skrattade varenda gång han fick syn på oss, och det tyckte jag var grunt gjort. Strömberg Tjuvp. 41 (1916). Hör du, Kalle, var inte grund för att jag klådde dig i morse. SvD(A) 1924, nr 257, s. 8. Därs. 9/1 1927, Söndagsbil. s. 4.
Spalt G 1039 band 10, 1929