| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRTID fö3r~ti2d l. fœ3r~, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. (tillf.) -er (RP 7: 549 (1639), Högberg Utböl. 1: 4 (1912)).
1) tid som i förhållande till den närvarande tiden l. till den tidpunkt som situationen l. sammanhanget avser, är förfluten; gången l. förfluten tid, föregående tid. Befrågha effter förtijdhen, som för tigh warit haffuer. 5Mos. 4: 32 (Bib. 1541). Hon tänkte hvarken på förtid eller framtid, hon bara önskade att hon fått gå så der i timmar, i mil. Hedenstierna FruW 48 (1890). Ens egen förtid, ens föregående vakna erfarenhet, .. får släppa till inslaget (i drömmarna). Schéele Själsl. 273 (1895). — särsk.
a) (†) i uttr. i förtiden (jfr c), tidigare, förut. Samma dagh kom en ung dreng vijd nampn Anders, som haffde i fortidhen tient Anders Olson paa Strand. OPetri Tb. 50 (1525). Posten 1769, s. 411.
b) om en persons tidigare liv sett från synpunkten av hur han då har handlat, uppfört sig o. d., närmande sig bet.: antecedentia, föregående(n), ”förflutet”. Sturzen-Becker 3: 66 (1861). En skön dam med en ganska stormig förtid. GHT 1898, nr 55, s. 2. Beskow DeUnga 73 (1904).
c) (numera bl. ngn gg arkaiserande) övergående i bet.: gammal tid, för länge sedan förfluten tid; äv. om sammanfattningen av de människor som levde förr i världen (i forntiden); vanl. i förb. i förtiden (jfr a), förr äv. i förtid (jfr 2, 3), förr i världen, i gamla tider, fordom. J the Christeliga forsamblingar hade the j fortijdhen monga åtskilieliga sedwänior och sätt. OPetri PEliæ f 4 b (1527). Om mig, såsom i förtid Salomon, frihet blefve lemnad at göra en önskan (skulle jag önska mig nöjen). JIhre hos Hoffmann Förnöjs. Föret. 3 a (1752). Rääf Ydre 1: 53 (1856). Högberg Utböl. 1: 4 (1912).
2) i fråga om det förhållandet att ngt utföres l. inträffar tidigare än det lämpligen l. rätteligen l. efter tingens ordning borde utföras resp. inträffa; i ssgr o. i uttr. i förtid, för tidigt (jfr 1 c, 3). PErici Musæus 3: 30 a (1582). (Kvinnor) som i förtijdh effter wijgningen föda barn. KOF II. 1: 160 (1659). Röj ej i förtid dina planer. Læstadius 1Journ. 53 (1831). Denna sjukdom lade honom i förtid i grafven. Odhner Lb. 235 (1869). Det hade varit torka länge, så att man måste slå (gräset) i förtid. Sjödin StHjärt. 62 (1911).
3) (†) i förb. i förtid, på förhand (jfr 1 c, 2), (redan) i förväg. Det är bäst, at vi äro omtänkte i förtid, om vi ej vele bli krossade. Dalin Arg. 2: 180 (1734, 1754). Icke kan jag, nu i förtida, särdeles yttra mina tanckar. VDAkt. 1782, nr 599. En dylik liten slädfart .. stämmer sinnet gladt och muntert i förtid. Knorring Ståndsp. 2: 151 (1838).
-PENSIONERING. pensionering som inträder före den i normala fall gällande åldersgränsen. FörslFörtidspOffMarin. 1908 (i titeln). BtRiksdP 1911, I. 1: nr 106, s. 6.
1) [jfr SENTIDA] (knappast br.) till 1 c: som härrör från gamla tider, forntida. Ett förtida svenskt bergverk. Högberg Baggböl. 1: 6 (1911).
2) (numera bl. arkaiserande; jfr dock slutet) till 2: som utföres l. inträffar i förtid l. för tidigt. Schützercrantz PVetA 1777, s. 50. Den förtida död, som ryckte honom (dvs. K. XII) bort. Atterbom C12 17 (1845). särsk. (fullt br.) jur. i uttr. förtida arv. 1NJA 1889, s. 317. Förtida arv, (dvs.) gåva av betydenhet, som föräldrar under livstiden givit sina barn. BonnierKL (1924). —
FÖRTIDELIGA o. FÖRTIDELIGEN, adv. (-a Linc. (1640; under festinatus). -en 1569—1719) (†) till 2: i förtid. Then gode herren .. måtte .. förtidelighen sättie lifvet til. RA 2: 339 (1569). 2RARP I. 1: 165 (1719). —
FÖRTIDIG3~20 (fö`rti´-digg Dalin), adj. Anm. Avledningen har sammanblandats med (den ofta sammanskrivna) sammanställningen för tidig0 40 (resp. 0 32), av FÖR, prep. o. adv.2 II 4, o. TIDIG. [jfr t. vorzeitig] (mindre br.; se dock slutet) till 2: som utföres l. inträffar i förtid; ngn gg: förhastad; förr äv.: brådmogen. Medh omogen och förtijdigh klokheet willia (de) skyla sin Oförstånd. Hiärne Suurbr. 156 (1680). (Han) har redan skrifvit till mig, föranlåten af den förtidiga notisen i bladen. Fröding Brev 67 (1895). särsk. obstetr. numera bl. (fullt br.) i uttr. förtidig börd (jfr FÖRTIDS-BÖRD). Lindfors (1815). Uhrström Hemläk. 118 (1879).
Avledn.: förtidighet, r. l. f. (knappast br.) Böttiger 4: 259 (1854, 1869). Claëson 1: 184 (1858). (Kellgrens) förtidighet i själsutveckling. Böttiger 5: 88 (1869, 1874). —
Spalt F 3392 band 9, 1928