Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DY dy4, r. l. m. (m. Lind (1749), Lundell; f. Sahlstedt (1757), Heinrich (1814)) ((†) n. RP 7: 379 (1639), Rydberg Frib. 19 (1857)); best. dyn l. dyen; bygdemålsfärgadt äfv. DYE dy3e2, r. l. m.; best. dyen; pl. (†, i bet. 2) dyar (PPGothus Underv. B 2 b (1590: Dyiar), GotlLT 1852, nr 43, s. 3) l. dyer (Berchelt PestBeg. A 7 b (1588: dijer), Sahlstedt (1757)) l. dyr (FinKyrkohSP 2: 116 (1645: dijr));
förr äfv. DYA, r. l. f.; pl. dyor (Möller (1790; under dy).
Ordformer
(dy (dyy, dij) Visb. 1: 67 (1573) osv. dye Trozelius Rosensten 128 (1752), Lindqvist Herr. 205 (1917). dyle VarR 40 (1538), VocLib. afd. 4 (c. 1580). dyen, sg. best., GR 11: 163 (1536) osv. dy(i)a Linc. (1640; under avernus), EconA 1807, apr. s. 89 (: gungdya))
Etymologi
[fsv. dy, m. o. n.; sv. dial. dy, m. o. n. (dye, m., dy, kärr, dya, f., sank äng, kärr), motsv. nor. dial. dy, n., dy, kärr (dya, f., kärr), isl. dý, n., dy; sannol. af en rot med bet. ”fuktig”, som också föreligger i DUNGA, DUNGJORD, DUNKEN, DYNGVÅT o. DYNGA]
1) i kärr o. gungfly förekommande starkt vattenhaltigt jordslag af lös, ofta deg-, såp- l. smörliknande konsistens; äfv. allmännare: gyttja, äfja, modd. Dy (dvs.) Kärrjord. Wallerius Min. 9 (1747). Sedan .. (Nilen) dragit sig inom sina bräddar, efterlemnar den en fruktbar vegetabilisk dy, som bär flerdubbla skördar. Palmblad LbGeogr. 231 (1835). Landsvägens djupa dy. Torpson Norden 127 (1887). — jfr KÄRR-, SJÖ-DY m. fl. — särsk.
a) [benämningen fixerad af HvPost i KoprJordb. 18 ff. (1860, 1862)] geol. brun l. svartbrun, af träck efter vattendjur, sönderdelade växtämnen, rester af vattendjur samt af insprängda gyttringar af mullämnen bestående jordart som i mossar bildar lagret mellan den underliggande gyttjan o. den öfverliggande torfven. Post KoprJordb. 18 (1860, 1862). Dy och gyttja .. äro .. alltjämt pågående alluviala .. bildningar. Hagman FysGeogr. 74 (1903). — jfr GRAN-, STRAND-, TORF-, TÅNG-DY.
b) mer l. mindre bildl. Fylgia, Fylgia, fly mig ej, / när jag drags af det låga mot dyn. Fröding NDikt. 150 (1894). Slutligen lyckades man .. draga kärran ur dyn. Annerstedt i 3SAH 24: 5 (1909; i fråga om lösandet af försvarsfrågan år 1885). — jfr SYNDA-DY.
2) (föga br.) dymark, sumpmark; kärr, träsk; gungfly. Man pleger .. seye, for eth gmenigt sprickwordt (dvs. ordspråk), Ath en god nåboo hielper gerne sin granness fää vtaff dyen. GR 11: 163 (1536). (Pestsjukdom uppkommer) och ther wthaff, att tiärr och dijer förtorkas, tå stoor heeta och torcka är. Berchelt PestBeg. A 7 b (1588). GotlLT 1852, nr 43, s. 3. jfr HÄNG-DY, GUNG-DYA. — särsk. mer l. mindre bildl. Gvdh hielp migh, ty watn gåår alt in til mina siäl. Iagh siunker nedh j diwp dyy, ther ingen botn vthi är. Psalt. 69: 3 (Bib. 1541). Misströstans Dy. Lagerström Bunyan 2: 26 (1727).
Ssgr (i allm. till 1): A: DY-ABBORRE~020, om abborre som (uppehåller sig o.) leker på dyiga ställen. Fischerström 1: 1 (1779). Stuxberg Fisk. 170 (1894).
-AFLAGRING~020. —
-AFSÄTTNING~020. —
-AKTIG.
-ARTAD, p. adj. —
-BILDNING. äfv. konkret. —
-BLAD. den i vatten med dyig botten växande växten Hydrocharis morsus ranæ Lin. Liljeblad Fl. 158 (1792). Rosenius Himmelstr. 151 (1903).
[jfr under -VÅT] -BLÖT (stundom uttaladt ss. två ord) (hvard.) genomblöt; jfr -VÅT. Låt mig manteln först kringsvepa, att ej jag blir dyblöt. VLitt. 1: 171 (1883, 1902; i en recension af boken i NordT 1884, s. 672, frågas, om ordet verkligen finnes i sv.). Dyblöta rockar och drypande paraplyer. Grebst Grängesb. 233 (1908).
-BORRE. den i vatten med dyig botten växande växten Stratiotes aloides Lin. Fries BotUtfl. 3: 245 (1864). Rosenius Naturst. 9 (1897).
-BOTTEN. med lager af dy betäckt botten af sjö l. vattensamling. Tiselius Vätter 1: 54 (1723).
-BOTTNIG. (föga br.) i sht om vattensamling. Dahlman Humleg. 74 (1748; om äng). SvSaml. 4: 129 (1765).
-BRÄNNA. växten Arabis suecica Fr. Dybränna .. ett efterhängset ogräs på moss- och myrjord. LB 2: 156 (1900).
-FRÄKEN. kärrväxten Equisetum fluviatile Lin. l. limoseum Lin. Liljeblad Fl. 303 (1792). LAHT 1893, s. 97.
(2) -FULL. (föga br.) Amer. 26 (1675).
-FÄRGAD, p. adj.
(1 a) -GYTTJA. [benämningen gifven af HvPost] geol. öfvergångsform mellan gyttja o. dy (i bet. 1 a). Post KoprJordb. 17 (1860, 1862).
-HÅL. = -HÅLA. Hastfer Får 162 (1752). Engström Äfv. 12 (1908).
-HÅLA. med dy fylld håla i relativt fastare omgifning. MosskT 1893, s. 532. Lagerlöf Saga 50 (1908).
-JORD. Wallerius Min. 10 (1747). Arrhenius Jordbr. 1: 19 (1859).
-KÖRA, i sht ss. vbalsbst. -ANDE, -NING. påföra dy (på åker- l. ängsmark för förbättrande af jordmånen). LAT 1874, s. 370. MosskT 1889, s. 459.
-LAGER. Verd. 1892, s. 35 (om moddlager). Komposterna (böra) täckas med ett tunnt jord- eller dylager. Abelin MTr. 35 (1902). särsk. till 1 a. Post KoprJordb. 9 (1860, 1862).
(2) -LOTT. Lagfart å 1/3 af dylotten N:ris 16, 41 & 48 .. 8 1/6 kappland. PT 1897, nr 48 B, s. 1.
-MARK. Amer. 15 (1675). Odlingsbara dymarker. Höjer Sv. 1: 111 (1873).
-MOSSE. mosse som hufvudsakligen består af dy. MosskT 1887, s. 67.
-MUSSLA. zool. mussla tillhörande släktet Pisidium C. Pfeiffer. FoFl. 1912, s. 197.
-MYLLA. HushBibl. 1755, s. 66. Dymylla på lerbotten. PT 1908, nr 76 A, s. 4.
-PUSS. (†) = -PÖL. Rålamb 13: 35 (1690).
-PÖL. Abelin VTr. 168 (1903).
-SJÖ. (grund) sjö hvars botten består af dy. VetAH 1761, s. 185. Post KoprJordb. 12 (1860, 1862).
-SMAK. Har vatnet någon dysmak, bör .. denna genom kokning .. borttagas. Fischerström 3: 383 (1787).
-STARR. det på dymarker växande starrgräset Carex limosa Lin. Linné Fl. nr 762 (1745). MosskT 1889, s. 61.
-STRAND. Post KoprJordb. 20 (1860, 1862). Engström Lif 129 (1907).
-SVÄRTA, r. l. f. (förr) ett slags i vissa kärr l. mossar förekommande jord som användes till svart- l. brunfärgning. VetAH 1772, s. 350.
-TAG. [jfr GRUSTAG] ställe där dy upptages. MosskT 1887, s. 236.
-TORF. dyartad torf, dy (i bet. 1). Wallerius Min. 10 (1747). Gadd Landtsk. 1: 320 (1773). särsk. geol. öfvergångsstadium mellan den underliggande dyn (i bet. 1 a) o. den öfverliggande torfven. Post KoprJordb. 28 (1860, 1862). Högbom Norrl. 182 (1906).
-TRÄSK (dyge- Lucidor). Lucidor (SVS) 343 (1673). TurÅ 1904, s. 153.
-TÅG, r. starrarten Juncus stygius Lin. Liljeblad Fl. 123 (1792). Uppl. 1: 86 (1902).
-VATTEN. benämning på det bruna, med humusföreningar o. humuslösningar försatta vatten som finnes i dysjöar o. d. Tilas PVetA 1742, s. 8. Nathorst JordH 1068 (1894).
-VULKAN. vulkan som vid sina utbrott utkastar vattenblandad(t) dy l. slam, slamvulkan. Hammargren Jordkl. 147 (1854). 2NF 29: 756 (1919).
-VÅT (stundom uttaladt ss. två ord). [jfr d. dynd-, dyngvaad, dyende vaad, nor. dial. dyvaat, dyende l. dyngjende vaat] (hvard.) genomvåt, pöl våt; jfr -BLÖT o. DYNGVÅT. Säve HafvSag. 95 (1880). De (skeppsbrutna) stod på skäret dyvåta och stela av köld. Lagerlöf Holg. 2: 451 (1907). Kläderna bli dyvåta af svett och snö. Koch Timmerd. 71 (1913).
-VÄLLING. tunnflytande dy; sörja, modd. LbFolksk. 713 (1892). Fennia XVIII. 6: 12 (1900).
-ÄRENPRIS ~002.
a) växten Veronica scutellata Lin. Thedenius BihSkolherb. 21 (1868). Krok o. Almquist Fl. 1: 72 (1903).
b) växten Veronica anagallis Lin. Gosselman Fl. 4 (1865). Kindberg SvNamn 13 (1905).
B (†): DYE-TRÄSK, se A.
Afledn.: DYIG, adj.
1) fylld l. bemängd med l. fläckad af dy; dyförande; sumpig; med dyig botten. Palmcron SundhSp. 315 (1642). Med de långa nakna benen vada .. (långnäbbarna) i det dyiga vattnet. Nilsson Fauna II. 2. 2: 131 (1834). Hela viken är grund och dyig. Tavaststjerna NVers 153 (1885). Dyiga strandängar. TurÅ 1906, s. 5. särsk. om väg, gata o. d.: som är täckt med sörja l. modd, sörjig, moddig. Steffen ModEngl. 29 (1893). Knöppel SvRidd. 42 (1912).
2) om smak. Saltsjöabborre har företräde framför äkta sötvattensabborre, som ej sällan har dyig smak. Stuxberg Fisk. 172 (1894).
DYOT, adj.; n. =. (dyj- (-i-) Lælius, Phrygius HimLif 138 (1615). dyut Rudbeck Atl. 1: 139 (1679)) (†) = DYIG 1. Lælius Bünting Res. 1: 143 (1588). Hiärne 2Anl. 273 (1706).

 

Spalt D 2413 band 7, 1923

Webbansvarig