| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DJÄRFLIGEN jær3vligen2 (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), DJÄRFLIGT jær3vligt2, förr äfv. DJÄRFLIG, DJÄRFLIGA, adv.; komp. -ligare (Växiö domk. akt. 1684, nr 62).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. isl.] till DJÄRF 1. (Edra sändebud) måga felige (dvs. trygga) komma til och frå, och dyærffueliga framsettie eders clagemål för hans nade. G. I:s reg. 4: 179 (1527). Lex. Linc. (1640; under audacter). Handla ährligen, och swara diärffligen. Grubb 65 (1665); jfr: Lef ärligt, så får du svara djerfligt. Granlund Ordspr. (c. 1880; anfördt från Smål.). Fiendens så dierfveligen i Öster-Siön .. annalkande Skepps-Flåtta. K. May:tz resol. o. förkl. ö. allmogens besv. 1678, § IX. (En officer) är skyldig åt Riket eller Samfundet för de med borgares blod, som han af oförstånd djerfveligen utöser. Sv. Merc. 2: 303 (1756). Strida djerfveliga. Polyfem V. 55: 3 (1812).
2) [jfr fsv. Han viste väl huat gudh forbödh .. oc giordhe diärflica ther a mot (Bir 2: 21)] till DJÄRF 2. (Vi) förundre (dvs. undra) .. icke lijtit .., att I så dierffveligen haffve fördristedt eder utann vårt minne .. aname godzenn till eder. G. I:s reg. 21: 202 (1550). (Han) nekade .. dierfweligen. Schroderus Osiander 1: 783 (1635). Gudz nampn blifwer (genom krig och örlig) .. dierfliga försmädat och wanäradt. Spegel Oliv. A 4 b (1675). Tu tina hand mot himlen diärfligt räckt. Kolmodin Qv.-sp. 1: 669 (1732; om Antiokus). Polyfem III. 50: 3 (1811).
3) till DJÄRF 3. När tu mercker, at .. (din dotter) dierffueligha om sigh seer, så see wel til. Syr. 26: 14 (Bib. 1541; öfv. 1915: har oblygt öga).
Spalt D 1831 band 7, 1920