Publicerad 1901   Lämna synpunkter
BEGIFVEN beji4ven, i Sveal. äfv. 032 (begi´fven Weste; bej`ivän Almqvist), p. adj. -fvet; -fne, -fna; -fnare.
Etymologi
[eg. p. pf. af BEGIFVA]
I. [jfr ä. d. begiven, gift] (†) till BEGIFVA I 3; jfr II 2 a β, c ε. trolofvad, gift. Eline pedersdotter .. hade .. verit begiffuenn wiidt en Her Birge Nilssons tiænare .. Och vdi samma festning bleff mett barnn. HSH 29: 125 (1542). jfr OBEGIFVEN. vara begifven i äktenskap, vara gift. Forsius Min. 100 (c. 1613). (En) Dotter .. haffuer waridt begiffuen vthi Echtenskap .. medh .. M. Petro Ionæ. L. P. Gothus Likpred. öfv. O. Erici 44 (1615). Then som i Echteskap är begifwen, är aldrigh frij och ledigh. Fosz 404 (1621). jfr: (Hon) wardt .. andra reesan begifwin vti Echtenskaps stånd. Kenicius Likpred. öfv. G. Påvelsdotter D 4 a (1622).
II. [jfr BEGIFVA II 1 samt eng. given to, fr. adonné à, lat. deditus, datus, äfvensom HÄNGIFVEN] numera alltid med prep. : mycket fallen l. starkt hågad för, lifvad för, lysten efter; numera i allm. om varaktigare benägenhet samt nästan uteslutande om ngt dåligt l. mindre godt l. åtm. med en svagt klandrande bibetydelse af öfverdrifven böjelse l. benägenhet (jfr Almqvist 1842). Han är (mycket) begifven på starka drycker, på dans, på att samla. Sybariterne, et folk, fram för alla andra Greker, begifwit uppå wällust och kräselighet. Spegel Pass. 185 (c. 1680). I, På alt ondt begifne Sinnen. Runius Dud. 1: 68 (c. 1710). Han är nu så begifven på Processer, at han dem förutan intet skulle kunna lefva. Modée Dår. 29 (1741). (Han var) ung, .. glädtig, begifven på nöjen. Adlerbeth Ant. 1: 21 (c. 1792). Begifna starkt på vin, på sqvaller och förtal. Thomander Skr. 3: 360 (1826). Begifven på förändringar. Cederschiöld Riehl 1: 92 (1876). Gamla .. lejon .. blifva, som det tyckes, begifna på människokött. Läseb. f. folksk. 796 (1892). — i föga br. uttr. Kong Herthiof war myckit begifwen på Hernad. Verelius Götr. 21 (1664). Huru en och annan varit artad och begifven på dygd eller odygd. Carl XI (1690) hos Nordberg 1: 13. Wi äre så begifne på werldenne och thess wesende .., at wi hwarken se, höre eller wyrde annat än thet werldzligit är. Swedberg Schibb. 411 (1716). — särsk.
a) (†) intresserad för. Han war begifwen på Solenes och Stiernornas lopp. Rudbeck Atl. 2: 55 (1689).
b) [jfr d. hengiven til] (†) med prep. till. Aldeles begiffuin til öffuerflödigheet och kättia. Lex. Linc. (1640, under diffluo). Till Roo och Frid .. begifwen. Verldzlig fåfängl. spegel 38 (c. 1693). Hon är begifwen til at fylla sig. Österling Ter. 1: 43 (1699). Ingen (är) mer begifven til oblyga seder, än hon. Dalin Arg. 2: 110 (1734, 1754). Begifven til vällust. Oelreich 729 (1755). — oeg., om ngt icke lefvande. En medelmåttigh Sommar, myckit til Regn begifwen. Spole Almanach 1688, s. B 5 a.
c) (†) med att o. inf. (utan prep.). Mycket begifven at supa. Lagerström Bunyan 2: 222 (1727).

 

Spalt B 725 band 3, 1901

Webbansvarig